[under uppförande]

På litterär gestaltning i måndags fick vi i uppgift att gå i Shakespeares fotspår - vi skulle skriva en sonett! Jag var sur och uttråkad, vilket verkar vara min normalinställning till livet nuförtiden, och jag kände att dethär är ju helt korkat, sonett!? Men, vad gör man, det är skola. Jag lyssnade på musik, och just som jag satt där med pennan i hand och funderade över vad fan jag ska skriva om, så sjöng Jolie Holland "The bus driver looks like an African prince" och jag bara - varför inte? Så det fick bli min första rad.
Igår, hemma, mellan rundorna till tvättstugan, satt jag med mitt älskade rimlexikon och gjorde klart min Sonett I, och hör och häpna, jag lyckades till och med arbeta upp något sorts engagemang i det hela. Jag tyckte att det var kul! Aldrig slutar jag förvåna mig själv.

Sonett I
Chaffören ser ut som en afrikansk prins
vilsekommen från den varma natten.
Uttråkat lutar han sig mot ratten,
glömt är hans kungadöme, fjärran provins -

hans liv i riket som inte längre finns.
Han bromsar, vindrutan dränks i vatten,
lyssnar förstrött på radiodebatten
om politikern som ingen längre minns.

Han manövrerar bussen genom stan,
stannar till och släpper på en grammofon
buren av en lustig karl i turban,

kör ifrån ett springande försenat fån.
Vår förklädda busschafför, stolt som en svan,
han som ser ut som en konungason.

Yeah!