tunnelbanesamtal
Jag steg på den fulla tunnelbanevagnen med min "Abyssinian chronicles" av Moses Isegawa i handen och den enda lediga platsen var vid fönstret med tre upptagna platser runt. När jag krånglade in mig råkade jag stöta till brevidmannens knä med min fot. När jag satt mig ner log jag lite mot honom som en ursäkt och han frågade mig "Vad är det för bok du läser?" och så började ett samtal om böcker, turkar, finnar och om att skriva dagbok som varade från Medborgarplatsen till Björkhagen. Han berättade att han helst läste fackböcker och fantasys och att han prenumererat på Illustrerad Vetenskap i sjutton år och att han sparade på alla numren för man vet ju aldrig, de kan få ett samlarvärde i framtiden. Sen berättade han att han arbetade med en massa turkar och att de bara umgicks med varandra, turkarna. Då svarade jag att så är det med finnarna i Sverige också, jag hade klasskompisar på Sverigefinska som knappt pratade svenska trots att de var födda här. Sen gled vi över på att skriva av någon anledning och han sa att han skrivit dagbok sen han var tolv och att det har fått honom att lära sig att kontrollera sig. Han har nämligen ADHD och kunde som yngre få utbrott då han bara satt och skakade av raseri, men bland annat genom att skriva dagbok regelbundet så hade han till slut lärt sig att kontrollera det. Jag svarade med att jag också skrivit dagbok sen jag var tolv.
Egentligen borde jag väl ha tyckt att han var jobbig, herregud, det ska man ju med människor som tränger sig på en på tunnelbanan och inte slutar prata. Speciellt om de luktar lite alkohol. Men jag har aldrig riktigt lärt mig det där. Jag pratar gärna med främlingar - jag tycker att det är intressant. Och han var så trevlig, så söt, och han var inte full, han luktade bara lite suspekt. Det är fascinerande att en man på snart 60 och en tjej på 18, som är fullkomliga främlingar, kan prata så med varandra. Men människorna runtomkring såg surt på oss.
När vi båda gick av i Bagarmossen sa han att han gillade mina åsikter, och sen: "Den kille som ditt hjärta faller för kommer bli mycket lycklig." Jag vet inte, men jag har inte blivit så glad för en komplimang på länge.
Egentligen borde jag väl ha tyckt att han var jobbig, herregud, det ska man ju med människor som tränger sig på en på tunnelbanan och inte slutar prata. Speciellt om de luktar lite alkohol. Men jag har aldrig riktigt lärt mig det där. Jag pratar gärna med främlingar - jag tycker att det är intressant. Och han var så trevlig, så söt, och han var inte full, han luktade bara lite suspekt. Det är fascinerande att en man på snart 60 och en tjej på 18, som är fullkomliga främlingar, kan prata så med varandra. Men människorna runtomkring såg surt på oss.
När vi båda gick av i Bagarmossen sa han att han gillade mina åsikter, och sen: "Den kille som ditt hjärta faller för kommer bli mycket lycklig." Jag vet inte, men jag har inte blivit så glad för en komplimang på länge.
Kommentarer
Trackback