[under uppförande]

Jag läser ”Till världskapitalismens försvar” för fulla muggar nu. Johan Norberg provocerar mig som få. Han skriver mycket om hur fattiga länder ska komma ur sin fattigdom, och i vissa delar tycker jag faktiskt att han har rätt. Att något av det bästa vi kan göra för att hjälpa u-länderna är att ta bort tullar och handla med dem på lika villkor. Något av det sämsta med EU är ju att det höjde muren mellan oss och resten av världen. Bra för oss, men piss för alla andra. Alltså borde man handla produkter från fattiga länder för att stärka deras ekonomier och göra dem mindre fattiga. Men samtidigt – MILJÖN. Alla transportutsläpp. Konstbevattningen i länder med vattenbrist så att befolkningen inte ens får tillräckligt med dricksvatten. Regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odlingsmarker som ändå inte ger någon avkastning. Det är en konflikt mellan två intressen, och jag vet verkligen inte vilken jag ska prioritera. För å ena sidan, genom att stärka fattiga länders ekonomier genom handel möjliggör det för dem att börja bli mer miljömedvetna. Dessutom får befolkningen (antagligen) bättre tillgång till mat, utbildning och hälsovård. Och ett av de stora miljöproblemen – befolkningstillväxten – kommer att minska om välståndet ökar i världen. Men samtidigt – har vi råd att offra den tiden? Finns det inte något annat sätt att göra världen rikare på utan att för den skull offra miljön?

Norberg menar också att det är fel av oss att kräva av u-länderna att ha schyssta arbetsförhållanden och miljövänlig produktion, med argumentet att det hade inte vi heller för hundra år sen. För hundra år sen var barnarbete mycket vanligt och folk slet som slavar för en skitlön i Sverige. Och det var det som möjliggjorde vår utveckling och skapade vårt välstånd. Genom att ställa krav på u-länderna gör vi det omöjligt för dem att bygga upp det välstånd som behövs för att ha schyssta arbetsförhållanden och så vidare. Men är det verkligen enda sättet för dem att komma ur fattigdomen? Att apa efter alla misstag som vi gjorde för att till slut få samma välstånd som oss? Ska alla länder i hela jävla världen övergöda och döda sina sjöar och ta kol på sina träd för att fatta att de ska vara försiktiga med vad de släpper ut? Kan inte vi som redan gått igenom det hjälpa dem att slippa se sin natur förfalla och generationer dö av lönlöst arbete där man varken ser fram eller tillbaka? Finns det verkligen inga genvägar?

Min mamma har tjugo års erfarenhet av utvecklingsarbete i fattiga länder på tre olika kontinenter, och hon tycker att Norberg bara ser en sida av myntet. Att man kan bevisa vad man vill med statistik, bara man använder siffrorna rätt. Kanske borde jag lyssna mer på henne, och låta bli att ta intryck av Norberg.