[under uppförande]

Det är underligt vilket intryck vissa människor gör på oss. Utan att egentligen behöva anstränga sig det minsta kan de sätta en hel värld i gungning. Medan andra människor gör sitt allra yttersta och ändå bara lämnar skuggan av ett minne efter sig.

`
En av mina vänners pojkvän har ett band. De skulle ha sin första spelning på en såndär öppen scen-kväll på en bar med anor och de var jättenervösa. De behövde moraliskt stöd, några som stod längst fram och applåderade som galningar mellan låtarna. Självklart drog vi dit hela tjejgänget, stod längst fram och skrek och visslade och applåderade som galningar och de var faktiskt bra. Det var en mörk, trång lokal i en källare och scenen var så liten att trumsetet knappt fick plats. När de spelat klart och lämnat över scenen åt nästa band, tänkte vi att vi skulle gå vidare, men i dörren stötte en av mina vänner ihop med en gammal bekant och kunde bara inte sluta prata. Istället för att stå där som ett fån och vänta på att de skulle bli klara med sitt vad-har-hänt-sen-sist, gick jag ner till scenen igen.
Där stod fyra killar. Trummor, två gitarrer och en bas, inget speciellt. Det var inte dåligt, men det var lite som det mesta man brukade höra på sånahär jippon. Sångaren hade ett stort blont trasselsudd till hår, trummisen blundade. Jag flyttade lite på blicken och blev plötsligt som slagen i skallen av något riktigt hårt. Det läskiga med ögonkontakt, att man aldrig riktigt säkert vet vem som var först. Basistens ögon, som knappt syntes bland skuggorna som strålkastarna skapade i hans ansikte men de kändes, o ja, de sög i mig och jag blir alltid så svag. Det gick snabbt, snart såg han ner på sin bas, vände sig mot sångaren och log och det fanns inget sätt för mig att ens veta om det verkligen varit mig han sett på eller om jag bara varit en skugga i motljuset. Jag kunde i alla fall inte släppa honom efter det. Han hade ett sätt att röra sig, som att det inte var ur högtalarna utan ur honom som musiken kom, som att det var både en njutning och en smärta när basgångarna strömmade ur hans nyckelben och fingertoppar. Sen kom min vän och jag blev tvungen att slita mig.
Ett par veckor senare stod jag vid en bar på en av stans få klubbar som släpper in artonåringar och väntade på att få lite vatten. En bit bort stod en kille och fick precis en ölflaska öppnad av bartendern. Det var något som drog i mig med honom, men jag kom inte på vad tills han tagit emot sin öl och vände sig om och våra blickar möttes. Det var basisten. Nu fanns det inga tvivel, han såg mig och det blev för intensivt för mig. Jag böjde mig fram och spanade efter bartendern och basisten försvann i vimlet.
Resten av kvällen gick jag som katten kring het gröt, jag såg honom men jag undvek att se på honom och det kändes som att jag gick runt i ett spänningsfält som sträckte sig i en flerametersradie runt honom. Framåt två började jag bli riktigt utmattad av att ständigt behöva ha ögon i nacken. Vi stod mitt på dansgolvet, jag och mina vänner, omringade av flygande armar och svett och dansen gjorde mig alldeles lös i kroppen. Basen löste upp molekylerna i min kropp, och plötsligt var han bara där. Basisten, och jag kunde inte undvika ögonkontakten. Jag blundade och fortsatte dansa och öppnade ögonen och blundade igen och dansade och öppnade ögonen och han var verkligen överallt. Och jag vet inte vad det var som kom åt mig, jag som alltid undviker kontakt med främlingar på klubbdansgolv. Kanske var det den sena timmen, kanske utmattningen av en hel kväll i spänningsfältet, kanske var det hans sätt att suga in hela mig med sin blick. Jag slutade blunda. Jag sökte hans ögon. Jag började dansa vänd mot honom. Klockan närmade sig tre och golvet började tömmas så smått, och rätt som det var hade han mina händer i sina och sköt iväg mig i en piruett som fick min kjol att stå rakt ut. Vi buggade till elektro och han kunde verkligen. Det var bara att följa med. Piruett efter piruett gjorde mig alldeles svag i knäna och fick dansen att bli ännu vildare. När den sista, lugna låtens första pianoslingor föll som regndroppar på våra svettiga kinder, kändes det helt naturlig att långsamt gå närmare och närmare och till slut lägga armarna om hans nacke. För första gången sen mellanstadiediscona dansade jag tryckare och jag blev inte ens irriterad av mina vänners menande blickar över hans axel.
En av mina vänner hade lyckats ragga upp en kille med lägenhet i gångavstånd från klubben, så när vi blev utslängda av de vresiga vakterna bar det av på efterfest. Och det blev bara så att basisten följde med. Vi hamnade en bit efter de andra och pratade och egentligen var han väl ganska enfaldig, kanske natten och alkoholen, men det var hans röst som fängslade mig. Den var mörk och sträv, och det var som att han hade en stor ihålighet inom sig där rösten fick eka först innan den släpptes ut genom munnen. Och när vi till slut fann oss själva i en soffa, han med benen utsträckta på soffbordet och jag ihopkrupen brevid honom, märkte jag att hela han vibrerade när han pratade. Aldrig hade det känts så självklart att luta sig mot någons axel och lyssna till hans hjärtslag. Rysa ända ner i tårna när han fjäderlätt smekte håren på min arm. Aldrig hade min existens känts så spontant självklar brevid någon.

`
Något mer blev det förstås inte. Livet är inte en romantisk saga där möjligheterna räcks fram till en på stora serveringsfat i silver. Den svaga morgonsolen suddade bort självklarheten och när vi skulle skiljas på tunnelbaneplattformen var vi både för trötta och blyga för att våga ställa frågan om mobilnumret först.
Men fortfarande sitter han kvar som ett segt tuggummi i mig. Inte var det samtalen, såna har jag haft mycket mer givande med främlingar som jag sådär direkt bara fått kontakt med. Inte var han väl det snyggaste jag sett heller. Jag kan glömma honom, jag har glömt honom, han finns inte längre, jag har träffat nya människor och jag har ett fullt liv. Och likväl sitter han fast. Sena nätter med sånger om kyssar som smakar honung och lukten av vinter som gör kärlekssjuk och om att vänta och brinna, de är hans och jag har inget att säga till om.