tunnlar
Man kan höra tunnelbanan i mitt rum. Höra hur den rusar igenom sin tunnel många famnar under mig. Det är som att just mitt rum står på en ljudkanal ner i underjorden, en klippa som orkar bära ljudet ända upp till markytan och ytterligare en våning till. Och släppa ut tunnelbanans brus genom mitt element. Ingen annanstans i lägenheten hör man tunnelbanan. Bara i mitt rum. Det är lite som med väggarna. Viskningar från en annan verklighet.
Och lite läskigt, tänker jag, ljudet är ju små vibrationer och det har blivit sprickor vid knuten sen tunneln byggdes och invigdes av hans majestät konungen. Tunneln går rakt under mitt rum och viskar till mig i sömnen. Men så kommer jag ihåg Manhattan och vattenytan i glaset som ständigt var i storm. Hela tiden vibrationerna, och fortfarande håller sig det stora äpplet upprätt. Så kanske är det bara tunnelbanans stilla viskade vaggvisor. Inget hål som plötsligt kommer sluka mig. Kanske.