[under uppförande]

Vi fick en läxa i litterär gestaltning och jag har suttit och försökt göra den. Läsa i läroboken "I textens rum" om att skriva lyrik och det pratas om att hitta sin egen röst, om att inte känna sig tvingad att följa något mönster. Det sägs "Att skriva är att älska. När du älskar gör du det med kropp och själ, och du frågar inte efter system eller mönster för hur man ska bete sig i det läget. Du bara gör det." Och det låter ju jättefint helatiden, ja, så vackert, men varför ska jag läsa dethär? Det säger emot sig själv. Jag har redan min egen röst. Jag har skrivit noveller och dikter sen jag var tio på helt eget bevåg, utan att behöva ha någon lärare andandes i nacken på mig. Jag anser att jag kan och har motivationen. Jag behöver inte läsa om hur jag KAN göra, jag behöver inte riva några murar och fördomar som hindrar mig från att skriva. Såna murar har jag alridg haft. Jag vill GÖRA. Guider i skrivande fungerar bara för såna som inte har kommit igång än, för mig är det bara slöseri med tid. Jag blir bara ännu mer irriterat inställd till litterär gestaltning.