jag, ridbyxorna och författaren

På torsdagen för en vecka sen var jag trött på min uppsats om djurförsök. Jag ville hemifrån.
Men grejen är ju den, att senast jag inhandlade något för egen del (som inte var mat-, dryck- eller fotorelaterat) var när jag köpte mina dösnygga Vagabond-dojor i höstas. Och innan det var det väl studentklänningen. Och innan det ... ja, ni hajar. Nästan allt i min garderob är minst ett år gammalt. Jag tycker helt enkelt inte om att shoppa. Och det har ju sina konsekvenser - alla mina byxor, utan undantag, borde egentligen få gå i pension, så slitna är de.
Så denna torsdag, när de helaste jeansen dessutom var täckta av lerfläckar från mina fotograferingsäventyr på landet, gick jag in i vår otroligt stökiga garderob och lyckades hitta de enda byxorna därinne som var både hela och rena: mina olivgröna, helskodda ridbyxor. Och jag tänkte att så mycket gör det väl inte, jag ska gå på en promenad bara och så gick jag hemifrån.

Men till slut hamnade jag på Medborgarplatsens bibliotek och där skulle Jonas Hassen Khemiri prata. Khemiri är en såndär författare som jag fascineras av. Det finns författare som skriver fantastiska böcker, men som in real life på något sätt förstör hela läsupplevelsen, för att de liksom inte lever upp till förväntningarna. Och tvärt om. Khemiris böcker kommer inte på långa vägar in på någon av mina favoritbok-listor, men ändå är han en av de författare som jag gillar mest. På något konstigt sätt. Det kanske handlar om att han känns mänsklig. Att jag ser honom på stan titt som tätt. Han finns, liksom.
Så självklart var jag tvungen att bli kvar på biblioteket och lyssna på Khemiri. Han satt där, lång och stilig, och berättade sina roliga historier om hur folk missförstod Ett öga rött och sen frågade han om någon sett hans pjäs Invasion! och ni vet ju mig, jag kan inte hålla käft, medan resten av publiken var sådär försynt svenska, det bara blev så att jag och han samtalade hans pjäs, jag i mina olivgröna ridbyxor och han, augustprisnominerad.
En helt vanlig kväll på Medborgarplatsens bibliotek, Jonas Hassen Khemiri, mina ridbyxor och jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback