en örn till pappa Janne & en orkidé till lillebror Aron






en orkidé till lillebror Aron & en örn till pappa Janne





valda bitar av Bolivia

Jag kanner att jag ligger valdigt mycket efter, men har kommer nagra valda bitar av det Bolivia jag sett genom min kamera hittills.


Pa vag upp for Djavulens kindtand


Lite glitter i Titikakasjon till pappa


Natalia och Cecilia barnslar sig i den snygga gruvutstyrseln i Potosi


Lamor vid den roda lagunen


Den roda lagunen


Den grona lagunen


En flamingo vid de varma kallorna


Casa de la Moneda i Potosi, dar Spaniens silvermynt gjordes


Salar de Uyuni


I ett regningt Sucre


Kyrkogarden i La Paz


Marknaden i El Alto


Karnevalkladda cholitas efter dansen med en clown


En cowboy, en clown, en prinsessa och en alva - bakom
kameran en Catwoman


Vattenkrig i tradgarden


Pa toppen av Huayna Potosi


Min nya frisyr


Det har ar bara en brakdel av alla de foton jag har lagt upp pa Facebook. Om det ar nagon som skulle vilja se dem, men inte har Facebook och som i nulaget inte far mina inbjudningar via mejl, sa ar det bara att skriva mejladressen i en kommentar, sa fixar jag. Mina fotografier ar till for alla som vill se, och avundas!



valda bitar av Copacabana

När vi åkte över gränsen från Peru till Bolivia, stannade bussen en dryg timme i Copacabana, en liten by vid Titicacasjöns strand. En mycket vacker, men blåsig by, visade det sig.






Edvard dricker kokate - han är helt hooked



valda bitar av las Islas Ballestas

Den stora sevärdheten i Pisco var att ta en taxi i tjugo minuter, för att stiga på en monstermotorbåt full med turister och åka ut till las Islas Ballestas för att se på pingvinerna, sjölejonen och fåglarna. Och snacka om många fåglar, alltså...









valda bitar av Lima


Ruinerna Huaca Pucllana


Miraflores - stadsdelen dar vi bodde


Torget framfor Limas katedral


En park vid havet i Miraflores som hette nagot i stil med karleksparken - dit kom alla
unga par som inte hade nagon annan stans att ta vagen


Men alla i Lima bodde inte i fina kvarter som Miraflores - pa bussresan ut ur Lima
korde vi forbi manga olika sorters bosattningar

snö



Att vakna, dra upp persiennerna och mötas av en värld täckt av snö. Kan man få en bättre början på en lördag?

Halloween

Igår var jag på Halloween-fest och utklädd till djävul. Idag sjöng jag psalmer i kyrkokören på Alla helgons dags-musikmässa. Kontrasterna i livet kan vara stora.

Och att det kan vara ett par ord från en främling på en fest som ger en tillbaka lusten - en ung man bad mig berätta hur min kamera fungerar och jag började lära honom allt jag kunde om skärpedjup och vitbalans. Det slutade med att han sa: "Du ska bli fotograf. Det märker jag."
Och där hittade jag tillbaka till min kamera. Någon fotograf ska jag nog inte bli, men oviljan är borta. Fortfarande, ett dygn senare.



Natalia

jag SKA bli vän med min kamera igen









en höstdag i solen

Idag var det riktigt fint väder. Jag jobbade lite och sen satt jag i Tanto och skrev. Det är härligt att kunna använda solglasögon i oktober.




i gryningstimmen




Men knappt hade jag hunnit hem förrän jag drogs iväg ut på landet igen. Till Jädra. Där fick jag se solen gå upp och älvorna dansa. Och hälsa på en häst för första gången på nästan ett helt år.

Men nu är jag hemma. Och om inget oförutsett inträffar, blir jag nog kvar hemma ett bra tag.

tjugofemte juni




När man tappar räkningen på tiden och de svåraste bryderierna man har är när man ska försöka komma på vilken dag det är, då har man sommarlov.

morgonpromenad

Om man vaknar helt av sig själv klockan sex en söndagmorgon, då är det bara att tacka och ta emot. Gå upp ur sängen, plocka på sig kameran och MP3-spelaren och gå ut i den svala gryningsluften. Folktomt på de stilla förortsgatorna och fågelsång i Nackareservatet. Vända sig mot solen. Nu är det sommar.


solblomma

första maj

vitsippor

vintern kom och gick

vinter

dokumentären om fotografen

Igår var det första mars. Det är också ganska speciellt. Jag började läsa Winnie-the-Pooh. Jag har en liten grej som växer i huvudet om barnböcker, men jag är inte riktigt klar än. Det är inte nu den ska skrivas. Jag gick på klubb också, första gången på många månader, och det var faktiskt riktigt roligt. För första gången på ännu längre. Jag fick inte klaustrofobi av alla människor. Basen som fick mitt hjärta att vibrera gav mig inte panik. Och jag dansade. Det var en fin natt.
Så idag såg jag på TV hela dagen. Eller ja, TV-serier och film. Framåt eftermiddagen tänkte jag att jag kanske skulle göra lite nytta ändå, men då hade mamma tagit beslag på min dator (trots att hon hade två andra bärbara lånade från jobbet) och medan jag väntade på att hon skulle bli klar hann jag sticka en tumvante och se en och en halv dum film.
Till slut, när jag gett upp om att få tillgång till datorn denna kväll, fastnade jag vid K specials dokumentär om fotografen Annie Leibovitz.

Jag ska kalla mig fotointresserad, men för att vara ärlig vet jag inte speciellt mycket om fotografering. Egentligen. Jag kan använda min egen kamera till vardags, men inte mer. Och några kända fotografer känner jag inte till. Typ.
Men den här dokumentären trollband mig. Jag förstod ganska snabbt att om jag skulle känna till några kända fotografer, så skulle Annie Leibovitz vara en av dem. Jag tappade andan när TV-skärmen fylldes av
fotot hon tog av en naken John Lennon, i fosterställning, klamrande sig fast vid Joko Ono. Och att den dessutom var tagen endast ett par timmar innan han mötte sitt öde utanför sin port - bara det gör henne historisk.
Men hon har gjort så mycket mer. Och jag blev belägrad av något som jag saknat länge, så länge att jag först inte kände igen det. Ett hål i mig som blivit helt urgröpt fylldes med det livsviktiga - hopp.

Man kan växa. Det finns inga regler. Det är livet. Man får.
Och man kan gå till en bokhandel imorgon och hitta en bok av/om Annie Leibovitz.

lomografi

Förra våren var pappa fortfarande redaktör för en bilaga i DN. Och som redaktör skickas det en massa grejer till en, prylar som företag vill att man ska recensera. För det mesta är det bara skräp, men ibland kommer det riktigt roliga grejer. Varför ett företag skulle skickade en kamera till en resebilaga är för mig lite svårt att förstå, men pappa fick en i alla fall, hade ingen använding av den för tidningen men tänkte att han allt kände någon som tyckte om kameror. Så jag fick den. En lomografikamera.
Det är tydligen en trend. Just den här har en bildvinkel på 170 grader och är helt mekanisk utan några som helst finesser, mer än att linsen ser helt störd ut. Man kan inte ens ställa in bländare eller slutartid - man får helt enkelt gissa ifall ljuset är lagom eller inte.
Jag fotade med den i somras, men sen tappade jag liksom intresset och det är inte förrän nu, idag, som jag tagit klart rullen och fått den framkallad. Bilderna blev skojiga. Några blev alldeles mörka, alltså vet jag till nästa gång att det måste vara fullt solsken för att det ska bli något av bilderna, men annars blev det faktiskt bra. För att vara en kamera jag fått gratis i alla fall. De känns sådär suddigt-dålig-kvalitet-retro.
Några smakprov:


hötorget


ek

negativkaos

Jag har nu i tre dagar suttit på mitt golv med fotokuvert omkring mig i ett enda kaos. Det hann bli en hel del negativ, innan jag föll för trycket och övergick till digitalt. Alla bilder jag tog mellan 1999 och 2006 hade jag packat in i ett skåp. Men jag visste inte vad jag skulle göra med dem, de fick vara kvar i fotokuverten efter att jag satt in papperskopiorna i fotoalbum. Till slut tog de upp en hel papperskasse. Helt huller om buller.
Ja, ordningsmaniker som jag är, bestämde jag mig för att slå på stort. Jag beställde negativfickor och tillhörande pärm från internet och nu har jag alltså suttit all min lediga tid under tre dagar på mitt golv och lagt i högar, fått svidande ögon av att se in i lampan hela tiden och ont i större delar av min kropp av de monotona rörelserna. Men nu är jag klar. Och fint blev det. Nöjd är jag. Negativen till nästan fyratusen fotografier i en enda, prydligt organiserad pärm.
Och jag måste säga att det är något vackert över negativ. De är så små, men rymmer så otroligt mycket. Och herregud, alla minnen som väcktes när jag gick igenom dem. Samma, konkreta spår i tiden sätter inte de foton jag tar nu. De är ettor och nollor på min dator, och kan lätt som en plätt bara raderas - borta i all evighet. Negativen finns kvar. Jag måste bränna upp dem om jag vill glömma att de funnits. För en nostalgiker som mig är det något tilltalande över det...
(Men kanske kan man se det lite symboliskt - att bilderna från min barndom är förevigt inpräntade på negativ, men från och med två månader innan min nittonårsdag blev allt digitalt. Som att det är viktigare att minnas barndomen, att den kan man aldrig leva om. Livet som vuxen är på något sätt mindre definitivt.)


neg

a rose is just a rose

ros

Tjugosjätte december blommade gula rosor i rabatten.
Idag har jag inte gjort något av nytta alls. Hittills. Men jag är sugen på vispgrädde. Riktigt fet, att dricka rakt ur tetran.

galler

galler




Men ansiktsförlamningen är nästan borta nu. Och det är ju åtminstone positivt.

Tidigare inlägg