- - -
The Brothers Bloom. Skruvad film.
Rachel Weisz och Adrien Brody. Fantastiskt par. Svindlande. Underbara.
Bra lördagskvällsunderhållning.
Rachel Weisz och Adrien Brody. Fantastiskt par. Svindlande. Underbara.
Bra lördagskvällsunderhållning.
... and Hugh Jackman (11 juli)
Nu har jag sett sista avsnittet av sista säsongen av Scrubs. Det är sorgligt. Inte bara för att det var sista avsnittet, aldrig mer några nya Scrubs, aldrig fler galna fantasier av JD eller hemska jävelstyg från the Janitor, långa arga utläggningar från Dr. Cox eller panikattacker à la Elliot. Sorligt också för att sista säsongen var så sorgligt dålig jämfört med allt annat fantastiskt som de tidigare sju säsongerna kommit med. Skrattet liksom fastnade i halsen, hade skådisarna plötsligt glömt hur de skulle spela karaktärerna som de axlat med sån perfektion i sju tidigare säsonger?
Jag vet inte. Kanske var jag bara bitter för att det var den sista. Scrubs är serien som aldrig svikit mig. Hur pissig min dag än varit, har Scrubs alltid kunnat få mig att skratta, samtidigt som den aldrig blivit så korkad och platt som många amerikanska sitcoms tenderar att bli. Den har precis rätt blandning av satir, slapsticks, elakheter och galenskaper. Jag har älskat Scrubs. Vad ska jag göra nu när det är slut?
Men kanske är det bra att det är över. Jag måste dra ner på sjukhusserierna jag följer. Det kanske inte märks nu, men jag har hypokondri i familjen. Jag vill inte ge mig själv griller.
de små undantagen (9 juli)
Jag såg precis klart på Stranger Than Fiction. En film som jag har haft på min dator i minst ett och ett halvt år, som jag börjat se på minst tio gånger men sen gett upp på, jag har liksom aldrig pallat mig igenom mer än en kvart, sen har någon lättsmält tv-serie fångat mitt intresse istället. Jag ser sällan på film nuförtiden. Jag har blivit tv-serienarkoman.
Men jag förstår egentligen inte varför jag aldrig kommit längre med Stranger Than Fiction. Den börjar bra. Riktigt snyggt faktiskt. Och ändå var det i självdiciplinträningens namn som jag bestämde mig och faktiskt såg den från början till slut.
Ingen sådär stort extraordinär film. Men ändå har den någonting. Den handlar om en författare med skrivkramp, Emma Thompson, och hennes nya huvudkaraktär. Den känns aktuell, för mig, som går runt med mina egna karaktärer i huvudet, vissa av dem skriker och andra säger ingenting alls och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få ner något intelligent och sammanhållet om dem.
Författaren och huvudkaraktärens liv börjar snärjas samman och processen växer i mig. Tänk om någon kunde berätta mitt liv för mig. Vad mycket lättare det skulle vara att skilja de viktiga sakerna från de triviala då. Istället går jag runt och formulerar meningarna i huvudet, utifrån mig själv, jag använder aldrig allvetande berättare när jag skriver. Men vad skönt det skulle vara.
I slutet av filmen snörs den samman med Emma Thompsons vackra berättarröst och hon är en fantastisk skådespelare, är hon inte det? Och nu sitter den liksom där, filmen, och gror någonstans mellan mina lungor och kanske kommer jag att vakna imorgon och ha glömt hela grejen. Eller så har där växt fram någonting, en byggsten, ett språkrör för de stumma karaktärerna i mitt huvud.
Natalia & jag, vi ser på film nästan varje dag II
Häromveckan gick jag på bio med Natalia och hennes två kusiner Gabriela och Valentina. Dragonball, filmatisering av en mangaserie, för att Natalia så gärna ville se den. Själv var jag skeptisk. Och när ljuset släcktes i biosalongen och den mörka berättarrösten började prata spanska, visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Sen var dubbad.
Inte för att språket var så hemskt viktigt. Det fördes inga långa, komplicerade, intellektuella diskussioner, och den lilla spanska jag kan räckte för mig att snappa upp grundkonceptet och ganska mycket till.
Inte för att jag på något vis kan kalla mig för serieexpert, men när jag sett Dragonball kunde jag inte låta bli att se ett mönster. Natalia har fått mig att se Batman Begins och The Dark Knight också, Ironman och Spiderman har jag sett sen innan och Stålmannen-storyn känner väl alla till. Rediga karlar, allihopa av dem, starka och bra på att slåss och inte det minsta känslosamma (för känslor vet ju alla är något dåligt) - förutom när det kommer till en punkt. Tjejen. Chi-Chi. Rachel. Pepper Potts, MJ och Lois Lane. När dessa praktexemplar till tjejer kommer in i bilden, tappar våra superhjältar helt omdömet. Dessa annars så ypperliga män blir plötsligt lättlurade, korkade och svaga. Tjejerna är deras akilleshäl.
Vad är det meningen att det här ska sända för budskap? Att trots männens överlägsna muskelstyrka, så är det ändå i slutändan kvinnorna som har makten?
Natalia har fått mig att se ett par andra filmer också. Kill Bill vol. I & II. Resident Evil. Här är det kvinnor som är hjälten. Gäller samma mönster för dem? Nej, snarare motsatsen. Redan i namnet klargörs det ju vad Uma Thurman gett sig ut för att åstadkomma - hon ska döda Bill, mannen hon älskade. Här är det senhård hämd som gäller, inte kärlek. Och nästan samma sak gäller för Milla Jovovich i Resident Evil. När hon inser vad mannen hon älskar har gjort, försvinner all respekt och alla känslor, och när det sen kommer till kritan blir även han dödad.
Vad innebär denna asymmetri i mönstret? Att de manliga superhjältarna har råd att bli svaga när det kommer till sina tjejer, för de är ju så hårda och övertygande annars? Men att de kvinnliga superhjältarna inte kan det, eftersom de är kvinnor, de tillhör det svagare könet, de måste vara hårda hela tiden, annars förlorar de sin trovärdighet?
På kylskåpet hemma i Skarpnäck sitter en seriestrip med Nemi uppsatt. I den sitter Nemi och Cyan och pratar om parrelationer. Att det är väldigt få män som skulle klara av att ha ett förhållande med en kvinna som var smartare eller tjänade mer pengar än honom. Nästan lika smart får hon vara, men inte smartare. Då blir det fel i maktbalansen och mannen blir osäker på sin manlighet. Nemi påstår att det är därför som det är så svårt för riktigt smarta, coola tjejer (som hon själv tillexempel) att hitta pojkvän.
Som exempel tar de Spiderman och hans söta MJ, eller Superman och hans mjäkiga Lois Lane.
I sista rutan frågar Cyan Nemi:
- Har Superwoman någon pojkvän?
Nemi svarar:
- Nej, hon är singel.
Jag älskar Nemi. Hon är min hjälte.
Inte för att språket var så hemskt viktigt. Det fördes inga långa, komplicerade, intellektuella diskussioner, och den lilla spanska jag kan räckte för mig att snappa upp grundkonceptet och ganska mycket till.
Inte för att jag på något vis kan kalla mig för serieexpert, men när jag sett Dragonball kunde jag inte låta bli att se ett mönster. Natalia har fått mig att se Batman Begins och The Dark Knight också, Ironman och Spiderman har jag sett sen innan och Stålmannen-storyn känner väl alla till. Rediga karlar, allihopa av dem, starka och bra på att slåss och inte det minsta känslosamma (för känslor vet ju alla är något dåligt) - förutom när det kommer till en punkt. Tjejen. Chi-Chi. Rachel. Pepper Potts, MJ och Lois Lane. När dessa praktexemplar till tjejer kommer in i bilden, tappar våra superhjältar helt omdömet. Dessa annars så ypperliga män blir plötsligt lättlurade, korkade och svaga. Tjejerna är deras akilleshäl.
Vad är det meningen att det här ska sända för budskap? Att trots männens överlägsna muskelstyrka, så är det ändå i slutändan kvinnorna som har makten?
Natalia har fått mig att se ett par andra filmer också. Kill Bill vol. I & II. Resident Evil. Här är det kvinnor som är hjälten. Gäller samma mönster för dem? Nej, snarare motsatsen. Redan i namnet klargörs det ju vad Uma Thurman gett sig ut för att åstadkomma - hon ska döda Bill, mannen hon älskade. Här är det senhård hämd som gäller, inte kärlek. Och nästan samma sak gäller för Milla Jovovich i Resident Evil. När hon inser vad mannen hon älskar har gjort, försvinner all respekt och alla känslor, och när det sen kommer till kritan blir även han dödad.
Vad innebär denna asymmetri i mönstret? Att de manliga superhjältarna har råd att bli svaga när det kommer till sina tjejer, för de är ju så hårda och övertygande annars? Men att de kvinnliga superhjältarna inte kan det, eftersom de är kvinnor, de tillhör det svagare könet, de måste vara hårda hela tiden, annars förlorar de sin trovärdighet?
På kylskåpet hemma i Skarpnäck sitter en seriestrip med Nemi uppsatt. I den sitter Nemi och Cyan och pratar om parrelationer. Att det är väldigt få män som skulle klara av att ha ett förhållande med en kvinna som var smartare eller tjänade mer pengar än honom. Nästan lika smart får hon vara, men inte smartare. Då blir det fel i maktbalansen och mannen blir osäker på sin manlighet. Nemi påstår att det är därför som det är så svårt för riktigt smarta, coola tjejer (som hon själv tillexempel) att hitta pojkvän.
Som exempel tar de Spiderman och hans söta MJ, eller Superman och hans mjäkiga Lois Lane.
I sista rutan frågar Cyan Nemi:
- Har Superwoman någon pojkvän?
Nemi svarar:
- Nej, hon är singel.
Jag älskar Nemi. Hon är min hjälte.
Natalia & jag, vi ser på film nästan varje dag I
Häromkvällen såg jag och Natalia My Blueberry Nights. Vi drack portvin, åt nachos med guacamole och såg Norah Jones åka tvärs över den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sig själv, medan Jude Law stekte kotletter i New York - platsen där allting började och slutade.
Det är en alldeles underbar film, det har jag skrivit förr, jag har även skrivit av citatet från slutet av filmen, men det bryr jag mig inte om. Det får vara med igen:
Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are. And every reflection makes me like myself a little more.
Och jag tror att det mest underbara med filmen är att den inte handlar om den vilsna flickan och prinsen som kommer på den vita springaren och räddar henne. Det är inte kärleken som räddar henne, det är hon som räddar sig själv och det är något som hon måste göra innan hon kan bege sig in i kärleken på nytt.
Det är något så hoppfullt över det. Det stämmer överens med min världsbild mycket bättre än någon passiviserande Törnrosa-saga. Jag vill inte bli räddad. Jag vill klara mig själv.
Och det är sånt jag vill skriva. Prosans motsvarighet till Wong Kar Wais underbara kameravinklar och gripande personporträtt. Stillheten och utrymmet. Växtkraften. Hur gör jag det?
Det är en alldeles underbar film, det har jag skrivit förr, jag har även skrivit av citatet från slutet av filmen, men det bryr jag mig inte om. Det får vara med igen:
Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are. And every reflection makes me like myself a little more.
Och jag tror att det mest underbara med filmen är att den inte handlar om den vilsna flickan och prinsen som kommer på den vita springaren och räddar henne. Det är inte kärleken som räddar henne, det är hon som räddar sig själv och det är något som hon måste göra innan hon kan bege sig in i kärleken på nytt.
Det är något så hoppfullt över det. Det stämmer överens med min världsbild mycket bättre än någon passiviserande Törnrosa-saga. Jag vill inte bli räddad. Jag vill klara mig själv.
Och det är sånt jag vill skriva. Prosans motsvarighet till Wong Kar Wais underbara kameravinklar och gripande personporträtt. Stillheten och utrymmet. Växtkraften. Hur gör jag det?
kameror & starka bioupplevelser
På marknaden i El Alto fanns verkligen allt. En massa antikviteter tillexempel. Bestick och gamla mynt och allmänt skrot, som man kanske skulle kunna bygga en hel bil av, och kameror. Sånadär riktigt gamla kameror. Lådor med en liten lins och plats för en ensam filmplåt. Om jag vetat hur jag skulle få tag i oanvända filmplåtar, hade jag fan köpt en av dessa kameror, bara för sakens skull, för att det skulle vara så coolt. Men jag är lite för funktionsinriktad för att köpa saker som jag med största sannolikhet inte kommer att kunna använda.
Men de fick mig hur som helst att tänka på Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen jag gick och såg på bio med pappa bara ett par dagar innan jag satte mig på planet mot New York. Det är därför jag inte har hunnit skriva om den. Det skäms jag lite över, för under normala omständigheter hade jag förmodligen satt mig vid datorn det första jag gjorde när jag kom hem från bion. En sån film var det.
Långsam. Försiktig. Den tog tid på sig att ta sig in, den var lång, den dramaturgiska kurvan var inte alls som i en Hollywoodfilm, den var inte gjord för att tvinga sig på. Spänningen skapade man själv, efter hand, när bilderna spunnit ett nät kring en och fått det försiktiga lilla att växa.
Jag har träffat Maria Hieskanen. Hon är vän med en av min mammas bästa vänner. Hon spelar en arbetarhustru till en aggressiv Mikael Persbrandt. Hon vinner en kamera i ett lotteri och kan efter det inte låta bli att fotografera, trots fattigdomen och makens hårdhänta protester. Och det att både filmens Maria och skådespelaren Maria var finska, jag vet inte, det gjorde det hela bara mer angeläget. Kirkes mamma Mirja rekommenderade Maria Larssons eviga ögonblick för mig, hon sa att hon trodde att jag skulle gilla den. Hon hade rätt.
Och förra måndagen var vi på bio i La Paz. Tjugofem spänn betalade vi för att se The curious case of Benjamin Button. Vi grät, Natalia, Jonna och jag. Cecilia kunde inte riktigt förstå varför vi grät, men hon tyckte om den ändå. Det hjälper inte hur många gånger jag ser Cate Blanchett på bio, hon slutar aldrig slå mig andlös med sina rolltolkningar och sin skönhet. Och Brad Pitt, han har inte bara det där akillesutseendet, han kan spela också. Hans utseende sätter krokben för honom tycker jag, det är så lätt att glömma hur skickligt han kan gestalta bara han får chansen.
Den här filmen, den var vacker. Det är en sån film där man genom den excentriske huvudkaraktären Benjamin Button får träffa en rad andra excentriska karaktärer som bygger upp en hel syn på människan, livet och kärleken som är som honung för själen. Trots den melankoliska baktonen. Som på vingar gick jag ut ur biosalongen, allting tycktes så klart. Livet är inget att leka med. Det är värt att ta på allvar.
Ett par dagar innan jag lämnade Sverige kom min moster Kaarina på besök och hade med sig en termos med sitt specialte på färsk ingefära, citron och honung, och ett USB-minne med en nedladdad version av The curious case of Benjamin Button. Jag var snuvig och hade ont i halsen, och hon sa att jag skulle dricka teet, som medicin för kroppen, och se på filmen, som medicin för själen.
Sen hann jag inte se filmen ändå, i all packningsstress. Men jag såg den nu istället. Och som vanligt hade Kaarina rätt - den var medicin för själen.
Dessa två finska stenbrudar, Mirja och Kaarina, som genom sina filmrekommendationer lyckats få mig att växa. Jag måste se till att ha med mig något riktigt fint åt dem båda när jag kommer hem till Sverige igen.
Men de fick mig hur som helst att tänka på Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen jag gick och såg på bio med pappa bara ett par dagar innan jag satte mig på planet mot New York. Det är därför jag inte har hunnit skriva om den. Det skäms jag lite över, för under normala omständigheter hade jag förmodligen satt mig vid datorn det första jag gjorde när jag kom hem från bion. En sån film var det.
Långsam. Försiktig. Den tog tid på sig att ta sig in, den var lång, den dramaturgiska kurvan var inte alls som i en Hollywoodfilm, den var inte gjord för att tvinga sig på. Spänningen skapade man själv, efter hand, när bilderna spunnit ett nät kring en och fått det försiktiga lilla att växa.
Jag har träffat Maria Hieskanen. Hon är vän med en av min mammas bästa vänner. Hon spelar en arbetarhustru till en aggressiv Mikael Persbrandt. Hon vinner en kamera i ett lotteri och kan efter det inte låta bli att fotografera, trots fattigdomen och makens hårdhänta protester. Och det att både filmens Maria och skådespelaren Maria var finska, jag vet inte, det gjorde det hela bara mer angeläget. Kirkes mamma Mirja rekommenderade Maria Larssons eviga ögonblick för mig, hon sa att hon trodde att jag skulle gilla den. Hon hade rätt.
Och förra måndagen var vi på bio i La Paz. Tjugofem spänn betalade vi för att se The curious case of Benjamin Button. Vi grät, Natalia, Jonna och jag. Cecilia kunde inte riktigt förstå varför vi grät, men hon tyckte om den ändå. Det hjälper inte hur många gånger jag ser Cate Blanchett på bio, hon slutar aldrig slå mig andlös med sina rolltolkningar och sin skönhet. Och Brad Pitt, han har inte bara det där akillesutseendet, han kan spela också. Hans utseende sätter krokben för honom tycker jag, det är så lätt att glömma hur skickligt han kan gestalta bara han får chansen.
Den här filmen, den var vacker. Det är en sån film där man genom den excentriske huvudkaraktären Benjamin Button får träffa en rad andra excentriska karaktärer som bygger upp en hel syn på människan, livet och kärleken som är som honung för själen. Trots den melankoliska baktonen. Som på vingar gick jag ut ur biosalongen, allting tycktes så klart. Livet är inget att leka med. Det är värt att ta på allvar.
Ett par dagar innan jag lämnade Sverige kom min moster Kaarina på besök och hade med sig en termos med sitt specialte på färsk ingefära, citron och honung, och ett USB-minne med en nedladdad version av The curious case of Benjamin Button. Jag var snuvig och hade ont i halsen, och hon sa att jag skulle dricka teet, som medicin för kroppen, och se på filmen, som medicin för själen.
Sen hann jag inte se filmen ändå, i all packningsstress. Men jag såg den nu istället. Och som vanligt hade Kaarina rätt - den var medicin för själen.
Dessa två finska stenbrudar, Mirja och Kaarina, som genom sina filmrekommendationer lyckats få mig att växa. Jag måste se till att ha med mig något riktigt fint åt dem båda när jag kommer hem till Sverige igen.
me and you and everyone we know
We have a whole life to live together, you fucker.
But it can't start until you call.
Jag kommer nog alltid att vara en sån som lämnar halvpatetiska, kryptiska meddelanden till människor jag inte känner.
But it can't start until you call.
Jag kommer nog alltid att vara en sån som lämnar halvpatetiska, kryptiska meddelanden till människor jag inte känner.
film
Det behöver ju förstås inte vara fullmånen som fick mig att drömma så konstigt. Det kan också vara för att jag såg De förlorade barnens stad igår, alldeles för sent på kvällen för att vara hälsosamt. Jag insåg att jag saknar franskan. Jag satt och upprepade ord och meningar,
petit frère,
d'argent,
catastrophe,
jag vet inte vad Tobias kan ha tänkt om det, jag är inte så i vanliga fall. Jag skyller allt på sömnbristen.
Men jag tyckte om den, den var sådär härligt galen och det var Natalia som lånat den till mig. Och hennes smak kan jag alltid lita på. Den handlar om barns drömmar och en galen vetenskapsman och en stor och stark och enfaldig, men otroligt snäll man. Det känns som att det är en såndär film som fastnar och kommer dyka upp som association när jag minst anar det. Såna filmer tycker jag om.
I fredags såg jag Bobby. Den var också fin. Elijah Wood är det alltid ett nöje att se. Den hade så många trådar, den liksom sprang åt alla håll och kanter och kändes som ett riktigt tidsdokument av 60-talets slut i USA, trots att den gjordes för två år sen. Den utspelar sig under dagen då Robert F. Kennedy blev mördad, på hotellet där han skjöts. Det är en film som får en att känna sig rikare.
I lördags såg jag The Duchess med Kiera Knightley. Jag vet att man inte ska tycka om Kiera Knightley. Hon är alldeles för anorektisk och putar bara med läpparna hela tiden. Men nej, jag kan inte hålla med. Det kanske är kläderna som gör det, de fantastiska perukerna hon har i The Duchess och den där alldeles sagolika gröna klänningen i Atonement, men det är liksom något inuti mig som ömsom värms och ömsom darrande fryser när jag ser dessa två filmer.
The Duchess grundar sig på den riktiga Duchess of Devonshires liv, hennes politiska engagemang och intriger i aristokratins England under 1700-talet. Och ett bra kostymdrama går alltid hem hos mig, och som det här dessutom är ett gripande kvinnoöde, ja, vad kan jag göra? Vad jag grät. Helt utpumpad kände jag mig när jag sett den.Och det är som det ska vara. Om man inte känner något starkt efter att ha sett en film, då kommer den snart att smälta in i mängden och bli bortglömd. The Duchess kommer jag inte att glömma.
petit frère,
d'argent,
catastrophe,
jag vet inte vad Tobias kan ha tänkt om det, jag är inte så i vanliga fall. Jag skyller allt på sömnbristen.
Men jag tyckte om den, den var sådär härligt galen och det var Natalia som lånat den till mig. Och hennes smak kan jag alltid lita på. Den handlar om barns drömmar och en galen vetenskapsman och en stor och stark och enfaldig, men otroligt snäll man. Det känns som att det är en såndär film som fastnar och kommer dyka upp som association när jag minst anar det. Såna filmer tycker jag om.
I fredags såg jag Bobby. Den var också fin. Elijah Wood är det alltid ett nöje att se. Den hade så många trådar, den liksom sprang åt alla håll och kanter och kändes som ett riktigt tidsdokument av 60-talets slut i USA, trots att den gjordes för två år sen. Den utspelar sig under dagen då Robert F. Kennedy blev mördad, på hotellet där han skjöts. Det är en film som får en att känna sig rikare.
I lördags såg jag The Duchess med Kiera Knightley. Jag vet att man inte ska tycka om Kiera Knightley. Hon är alldeles för anorektisk och putar bara med läpparna hela tiden. Men nej, jag kan inte hålla med. Det kanske är kläderna som gör det, de fantastiska perukerna hon har i The Duchess och den där alldeles sagolika gröna klänningen i Atonement, men det är liksom något inuti mig som ömsom värms och ömsom darrande fryser när jag ser dessa två filmer.
The Duchess grundar sig på den riktiga Duchess of Devonshires liv, hennes politiska engagemang och intriger i aristokratins England under 1700-talet. Och ett bra kostymdrama går alltid hem hos mig, och som det här dessutom är ett gripande kvinnoöde, ja, vad kan jag göra? Vad jag grät. Helt utpumpad kände jag mig när jag sett den.Och det är som det ska vara. Om man inte känner något starkt efter att ha sett en film, då kommer den snart att smälta in i mängden och bli bortglömd. The Duchess kommer jag inte att glömma.
film är bättre på bio
För att fira måndagskvällen gick jag och Natalia på Victoria och såg Vicky Cristina Barcelona. Barcelona är en vacker stad. Scarlett Johansson är en vacker kvinna. Och vad jag tyckte om den. Filmen. Inte så att den skulle vara sådär fantastiskt bra, jag brukar ha lite svårt för Woody Allen, men just nu. Den kom precis rätt. Den la sig tillrätta som en saknad pusselbit och gav mig så många uppslag, det var mörkrumsbilder åt Kira och vilsna konstnärssjälar åt Ylvali, jag tror att jag ska kunna skriva nu. Det går ju upp och ner det där, ofta är det idéerna som tryter eller lusten, men nu har jag sett en film som fyller upp mig och jag tror att det verkligen kan bli något den här gången. Något som kan hålla även efter en andra genomläsning.
Den bästa måndagen på riktigt länge.
Den bästa måndagen på riktigt länge.
thankyou for the music
Mamma bjöd på på bio. Vi gick in från en svettig Götgatan och sjönk ner i Victorias bekväma fåtöljer. Vi skulle se Mamma Mia. Och så började showen. Sång och dans och grekiska paradisöar och vackra människor. En gladkick som hette duga.
Jag var i precis rätt ålder när A*Teens slog igenom i slutet av 90-talet. Jag minns att jag satt framför Voxpop en onsdagkväll och där dansade A*Teens in i sin första musikvideo till den discomixade versionen av "Mamma mia" som servitörer på ett tråkigt coctailparty, och jag tror att jag till och med ringde in och röstade på dem. En av de få gånger som jag gjorde det. På dem röstade jag, och på Britney Spears "Hit me baby one more time".
Senare fick jag en ABBA Gold-skiva och sen har de liksom alltid funnits där. Inget som jag seriöst lyssnat på sådär, men ändå. Det är något evigt över deras låtar, det är inget konstigt att den amerikanska kuratorn på International School of Tanganyika, när han fick veta att jag var svensk, började prata om det där bandet som han lyssnade på som ung, vad var det det hette nu igen, ABBA? Och i gymnasiet satt Malin på luncherna och spontanöversatte ABBA-låtar och fick alla att skratta. Och när hon väl börjat brukade jag helhjärtat hjälpa till, för självklart kunde jag texten till de flesta av deras hittar utantill. Så visst har jag en relation till ABBA.
Så nu, när vi satt där i biomörkret, fick jag verkligen anstränga mig för att inte sjunga med. Ställa mig upp och dansa. Meryl Streep sjöng riktigt bra, och Colin Firth och Stellan Skarsgård hade båda charmigt ostämda sångröster. Och finns det något mer idylliskt än en grekisk ö mitt i ett turkost hav där de vitkaklade husen klamrar sig fast utmed bergssluttningarna? Så länge man inte hatar ABBA, så är det en film värd att se. Om man vill bli glad.
Och när vi kom ut från salongen, sa mamma att vi måste köpa DVD:n sen, när den kommer ut. Då, hemma långt borta från alla kräsna öron, ska jag allt sjunga med ända ifrån tårna.
Jag var i precis rätt ålder när A*Teens slog igenom i slutet av 90-talet. Jag minns att jag satt framför Voxpop en onsdagkväll och där dansade A*Teens in i sin första musikvideo till den discomixade versionen av "Mamma mia" som servitörer på ett tråkigt coctailparty, och jag tror att jag till och med ringde in och röstade på dem. En av de få gånger som jag gjorde det. På dem röstade jag, och på Britney Spears "Hit me baby one more time".
Senare fick jag en ABBA Gold-skiva och sen har de liksom alltid funnits där. Inget som jag seriöst lyssnat på sådär, men ändå. Det är något evigt över deras låtar, det är inget konstigt att den amerikanska kuratorn på International School of Tanganyika, när han fick veta att jag var svensk, började prata om det där bandet som han lyssnade på som ung, vad var det det hette nu igen, ABBA? Och i gymnasiet satt Malin på luncherna och spontanöversatte ABBA-låtar och fick alla att skratta. Och när hon väl börjat brukade jag helhjärtat hjälpa till, för självklart kunde jag texten till de flesta av deras hittar utantill. Så visst har jag en relation till ABBA.
Så nu, när vi satt där i biomörkret, fick jag verkligen anstränga mig för att inte sjunga med. Ställa mig upp och dansa. Meryl Streep sjöng riktigt bra, och Colin Firth och Stellan Skarsgård hade båda charmigt ostämda sångröster. Och finns det något mer idylliskt än en grekisk ö mitt i ett turkost hav där de vitkaklade husen klamrar sig fast utmed bergssluttningarna? Så länge man inte hatar ABBA, så är det en film värd att se. Om man vill bli glad.
Och när vi kom ut från salongen, sa mamma att vi måste köpa DVD:n sen, när den kommer ut. Då, hemma långt borta från alla kräsna öron, ska jag allt sjunga med ända ifrån tårna.
det ändlösa livet
Häromdagen såg jag en fascinerande film. The Man From Earth hette den och byggde helt på samtalet som fördes mellan de åtta personerna på en liten avskedssammankomst. Någonstans kanske den skulle klassas som en science fiction, fast för min del tar det emot. Jag skulle hellre kalla det ett psykologiskt kammarspel. Kanske ännu bättre hade den blivit om det varit på en scen, som teater. Det var en sån intensitet i dialogen och enkelhet i utförandet att jag hela tiden såg Stadsteaterns Klarascen framför mig.
Hela filmen är ett samtal som börjar med en diskussion om odödlighet och sen leder vidare till frågor om religion, livet och människan. De åtta samlade är alla från en universitetsmiljö och där finns en arkeolog, en historiker, en biolog, en socialantropolog, en psykolog och en lärare i kristen litteratur. Samtalet får därför så vitt skilda infallsvinklar att det aldrig hinner bli tråkigt. Den gav mig svindel.
The Man From Earth är verkligen en film som jag rekommenderar.
Hela filmen är ett samtal som börjar med en diskussion om odödlighet och sen leder vidare till frågor om religion, livet och människan. De åtta samlade är alla från en universitetsmiljö och där finns en arkeolog, en historiker, en biolog, en socialantropolog, en psykolog och en lärare i kristen litteratur. Samtalet får därför så vitt skilda infallsvinklar att det aldrig hinner bli tråkigt. Den gav mig svindel.
The Man From Earth är verkligen en film som jag rekommenderar.
my life as an extra
Idag har jag varit statist. Kirke skulle vara regiassistent på en novellfilm och jag kände att jag som bästis och allt detdär kunde ställa upp. Så jag kom dit, fick ta på mig sönderbrända kläder, blev helt svartmålad i ansiktet och som pricken över iet, fick jag låtsasblod kletat lite varstans på kroppen. För filmen handlade nämligen om ett bombattentat, och jag skulle spela olycksskadad.
Jag måste säga att det liknade Ricky Gervais serie Extras. Det var mycket väntande. Sittande. Kaffedrickande. (Fast jag dricker inte kaffe, så jag fick sitta och se på när de andra drack.) Och så några ögonblick av agerande, springa tvärs över olycksplatsen halvburen av en ambulansskötare som mellan tagningarna drog dåliga skämt och flörtade med mig. Sittande vid en staty bredvid ambulansen och bli omvårdad medan det riktiga hände någonstans där, långt borta.
Men det var kul att se Kirke in action. Hon ställde och styrde och hade verkligen koll på läget. Och för egen del var det en erfarenhet - nu vet jag att jag aldrig ska bege mig in i filmbranschen. Men om Kirke frågar snällt så kan jag nog tänka mig att vara statist igen (om så bara för att få kolla in de snygga ljudkillarna/producenterna/terroristskådespelarna...).
Jag måste säga att det liknade Ricky Gervais serie Extras. Det var mycket väntande. Sittande. Kaffedrickande. (Fast jag dricker inte kaffe, så jag fick sitta och se på när de andra drack.) Och så några ögonblick av agerande, springa tvärs över olycksplatsen halvburen av en ambulansskötare som mellan tagningarna drog dåliga skämt och flörtade med mig. Sittande vid en staty bredvid ambulansen och bli omvårdad medan det riktiga hände någonstans där, långt borta.
Men det var kul att se Kirke in action. Hon ställde och styrde och hade verkligen koll på läget. Och för egen del var det en erfarenhet - nu vet jag att jag aldrig ska bege mig in i filmbranschen. Men om Kirke frågar snällt så kan jag nog tänka mig att vara statist igen (om så bara för att få kolla in de snygga ljudkillarna/producenterna/terroristskådespelarna...).
Grey's Anatomy II
Why do I keep hitting myself with a hammer?
Because it feels so good when I stop.
Because it feels so good when I stop.
I've got the blues
Såhär på kvällskvisten, blir det lätt så, trots att dagen varit helt fantastisk, att jag blir lite melankolisk. Och då minns jag plöstligt ett 7th Heaven-avsnitt (ni vet, den där överdrivet pretentiösa och korrekta amerikanska serien om prästfamiljen med sju barn). Den gick alltid på TV när jag kom hem om eftermiddagarna, och det var skönt att bara lägga sig på soffan och översköljas av de kristna moralkakorna och skratta åt hur överdrivet allting var.
I ett avsnitt har mittenkillen, han blonda, bestämt sig för att han har the blues. Han går runt i huset och hans familj ber honom om tjänster och han ba: I've got the blues. Men till sist inser han att så funkar det inte, världen må te sig helt fruktansvärd ibland och allting helt hopplöst, men det kommer aldrig bli bättre om han fortsätter gå runt och ha the blues. Så han bestämmer sig för att sluta ha the blues och göra nåt åt saken istället och så klappar alla i händerna och pappa prästen och supermamman ser stolt på honom och ler sådär amerikanskt milt och slutet gott allting gott. Sensmoral: var inte deppig - gör något åt det istället!
Och jag tänker att tänk om det vore så enkelt. Tänk om mitt psyke vore som en platt TV-karaktär och livet som en kristen, amerikansk TV-serie. Tänk vad enkelt allt skulle vara då.
I ett avsnitt har mittenkillen, han blonda, bestämt sig för att han har the blues. Han går runt i huset och hans familj ber honom om tjänster och han ba: I've got the blues. Men till sist inser han att så funkar det inte, världen må te sig helt fruktansvärd ibland och allting helt hopplöst, men det kommer aldrig bli bättre om han fortsätter gå runt och ha the blues. Så han bestämmer sig för att sluta ha the blues och göra nåt åt saken istället och så klappar alla i händerna och pappa prästen och supermamman ser stolt på honom och ler sådär amerikanskt milt och slutet gott allting gott. Sensmoral: var inte deppig - gör något åt det istället!
Och jag tänker att tänk om det vore så enkelt. Tänk om mitt psyke vore som en platt TV-karaktär och livet som en kristen, amerikansk TV-serie. Tänk vad enkelt allt skulle vara då.
deckare
Det är lite jobbigt när man ser på en deckarserie, och den snygga, lite blyga killen som man liksom fattat tycke för visar sig vara skurken. Mördaren. Helt samvetslös. Det tär lite på självförtroendet som människokännare.
Man får väl skylla ifrån sig med att det var ju bara på tv.
Man får väl skylla ifrån sig med att det var ju bara på tv.
angående "My Blueberry Nights"...
Det är en underbart söt film. Och han, jag vet inte om det är Jude Law eller hans karaktär Jeremy, eller om det kanske är kombinationen, men jag skulle mycket gärna vilja äta blåbärspaj tillsammans med honom. Varm blåbärspaj, smältande vaniljglass och ett såntdär alldeles lagom pirr i magen. Den perfekta kvällen.
Men det var en replik i filmen som fick mig att tänka. Elizabeth skriver till Jeremy: Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are.
Dessa speglar. Alla människor vi möter. Varje gång vi träffar en ny människa tvingas vi att skapa om oss själva. I den nya människans ögon tvingas vi återupptäcka oss själva. Och i detta det allra mest symbiotiska förhållande skapar jag dig och du mig och vi varandra tills det blir omöjligt att avgöra vad som var från början, vad jag skapat åt mig själv med tiden och var andra givit mig. På samma sätt flyter gränserna ut hos människorna vi omger oss med - för hur ska vi kunna avgöra vad som kommer inifrån en människa, vad hon kan upprätthålla på egen hand och vad hon blivit tilldelad av andra. Och ytterligare vad jag målat på henne helt utan hennes vetskap, bara för att jag hade ett behov av det själv.
Å, det finns så många trådar att spinna vidare på här, men nu börjar det bli sent. Värdeteoriföreläsning väntar. Jag får fortsätta nästa gång andan faller på.
Men det var en replik i filmen som fick mig att tänka. Elizabeth skriver till Jeremy: Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are.
Dessa speglar. Alla människor vi möter. Varje gång vi träffar en ny människa tvingas vi att skapa om oss själva. I den nya människans ögon tvingas vi återupptäcka oss själva. Och i detta det allra mest symbiotiska förhållande skapar jag dig och du mig och vi varandra tills det blir omöjligt att avgöra vad som var från början, vad jag skapat åt mig själv med tiden och var andra givit mig. På samma sätt flyter gränserna ut hos människorna vi omger oss med - för hur ska vi kunna avgöra vad som kommer inifrån en människa, vad hon kan upprätthålla på egen hand och vad hon blivit tilldelad av andra. Och ytterligare vad jag målat på henne helt utan hennes vetskap, bara för att jag hade ett behov av det själv.
Å, det finns så många trådar att spinna vidare på här, men nu börjar det bli sent. Värdeteoriföreläsning väntar. Jag får fortsätta nästa gång andan faller på.
Elizabeth Bennet vänstrar
Istället för att plugga i förmiddags har jag sett på den gamla BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom. Jag har ändå läst allt vi ska ha läst inför tentan, jag pallar inte vara ambitiös idag.
Jag tänkte att vad kul det skulle varit om Elizabeth ändå hade gift sig med Mr. Collins och sen inlett en kärleksaffär med Mr. Darcy. DET hade varit en spännande historia. Att det kunde ha varit ett mer modernt sätt att gestalta den rebelliska karaktären hos Austens mest kända hjältinna. Men, det är ju inget fel på historien som den är nu heller. Jag har säkert sett BBC-filmatiseringen tio gånger, minst. Och boken står högt på min lista över böcker jag ska läsa.
Jag tänkte att vad kul det skulle varit om Elizabeth ändå hade gift sig med Mr. Collins och sen inlett en kärleksaffär med Mr. Darcy. DET hade varit en spännande historia. Att det kunde ha varit ett mer modernt sätt att gestalta den rebelliska karaktären hos Austens mest kända hjältinna. Men, det är ju inget fel på historien som den är nu heller. Jag har säkert sett BBC-filmatiseringen tio gånger, minst. Och boken står högt på min lista över böcker jag ska läsa.
att skriva om skuld
Jag gick på bio. Jag vaknade ett imorse och mådde illa och sen satt jag i tre timmar och laddade upp bilder på fuji, bara för att webbläsaren skulle låsa sig när jag hade åtta bilder kvar (av en sådär drygt fyra hundra) och jag kände att något måste jag göra. Jag kan inte sitta här hela dagen och låta hjärnan degenerera en aning för varje ytterligare minut som gick. Så jag köpte en biobiljett för checken jag fick av mamma i julklapp, och så åkte jag in till Saga salong 1 för att se Försoning. Eller Atonement, som den heter på originalspråk.
Jag har alltid tyckt om kostymfilmer. Jag skulle tro att det är en kombination av mitt intresse för historia och en sorts verklighetsflykt som alla de vackra kläderna, hästarna, vyerna skänker, att reglerna är helt andra från dem i min värld.
Atonement hade det mesta som jag söker i en kostymfilm - och utöver det även flera saker som kom som överraskningar. Positiva sådana. Ett egensinnigt sätt att hoppa fram och tillbaka i tiden, för att visa skeenden ur olika synvinklar, och ett foto som bitvis förstärkte känslan av subjektivitet. Skönhet, i både skådespelare och miljöer, även det som vid en första anblick såg fult åt fick ett vackert skimmer. Och själva greppet - det psykologiska, filosofiska. Slutet.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag kan skriva. Det är en stor historia. Den är svår. Den tilltalade mig, personligen, tanken kring skuld. Jag ska vårda minnet av den ömt, den där känslan av överjordiskhet som en riktigt bra film sedd på bio ger. Jag har inte riktigt landat än. Så låt mig minnas:
- Kiera Knightleys svepande, gräsgröna aftonklänning, den där ödesdigra, heta dagen 1935. Jag vet att hon inte har så gott anseende hos vissa, hennes putande läppar har jag hört förlöjligas många gånger. Men här, i denna långa gröna klänning som drömskt slöt sig kring hennes slanka kropp var hon något av det vackraste, sensuellaste jag sett
- James McAvoy som sliten soldat, gående över en äng med vallmo. Och innan någonting hänt än, på sin kammare med sin skrivmaskin, i ett vitt linne skrivandes ett brev till sin kärlek, fortfarande lätt, fortfarande ovetandes av det öde som låg för hans fötter. Det är sällan en skådespelare endast genom sin uppenbarelse kan tilltala mig, men Robert Downey Jr. kan och James McAvoy är ännu värre, det är inte rollerna han gör, det är han. I The Last King of Scotland, jag borde ha valt den till årets film 2007, jag förstår inte hur jag kunde glömma att jag sett den. Och så här, framför skrivmaskinen, närbilderna och orden han skrev. Jag ville bara flyta in i duken och vara en del av filmen
- och skrivmaskinerna i sig. Ljudet från dem. Musiken, som inte bara bestod av piano och stråkar, utan även ljud från själva filmen, som sen fick fortplanta sig i takt till musiken. Skrivmaskinsknäppningarna, en boll mot en vägg, skott och ekot av steg i en ödslig korridor
- scenen, kanske det vackraste jag sett på film, när Kiera Knightleys karaktär och James McAvoys alldeles i början har ett litet gräl, det är det första som händer, innan någon vet, inte ens de själva. Den där spänningen i luften, det gick nästan att känna lukten. Han råkar ha sönder en vas, så att en bit faller ner i fontänen de står vid. Ilsket klär hon av sig i bara underklänningen och hoppar i fontänen och fiskar upp den förlorade biten. Stiger upp ur fontänen drypande av vatten, det vita sidenlinnet hade lika gärna kunnat vara obefintligt. Han som generat ser bort och hon klär på sig igen, rycker ifrån honom den andra trasiga vasbiten och går med arga steg därifrån. Deras instängdhet, allt de bär på men inte vågar visa. Hur han, när hon gått, böjer sig ner över fontänkanten, kameran i nivå med vattenytan, och försiktigt bryter ytspänningen. Handen mot vattnet som för bara ett ögonblick sen omslöt hennes kropp
Jag stickade under hela föreställningen. När eftertexterna började rulla och ljuset i salongen tändes, blev jag sittande helt uppfylld, med stickningen i knät. Mannen som satt bredvid mig såg på mina stickor och garner och frågade, skrattande: "Kan du sticka i mörkret?"
Och som en av de få gångerna i mitt liv kom rätt ord till mig precis i det ögonblicket jag behövde dem, och inte tre minuter senare. Jag svarade: "Det sitter i fingrarna, inte i ögonen."
Jag har alltid tyckt om kostymfilmer. Jag skulle tro att det är en kombination av mitt intresse för historia och en sorts verklighetsflykt som alla de vackra kläderna, hästarna, vyerna skänker, att reglerna är helt andra från dem i min värld.
Atonement hade det mesta som jag söker i en kostymfilm - och utöver det även flera saker som kom som överraskningar. Positiva sådana. Ett egensinnigt sätt att hoppa fram och tillbaka i tiden, för att visa skeenden ur olika synvinklar, och ett foto som bitvis förstärkte känslan av subjektivitet. Skönhet, i både skådespelare och miljöer, även det som vid en första anblick såg fult åt fick ett vackert skimmer. Och själva greppet - det psykologiska, filosofiska. Slutet.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag kan skriva. Det är en stor historia. Den är svår. Den tilltalade mig, personligen, tanken kring skuld. Jag ska vårda minnet av den ömt, den där känslan av överjordiskhet som en riktigt bra film sedd på bio ger. Jag har inte riktigt landat än. Så låt mig minnas:
- Kiera Knightleys svepande, gräsgröna aftonklänning, den där ödesdigra, heta dagen 1935. Jag vet att hon inte har så gott anseende hos vissa, hennes putande läppar har jag hört förlöjligas många gånger. Men här, i denna långa gröna klänning som drömskt slöt sig kring hennes slanka kropp var hon något av det vackraste, sensuellaste jag sett
- James McAvoy som sliten soldat, gående över en äng med vallmo. Och innan någonting hänt än, på sin kammare med sin skrivmaskin, i ett vitt linne skrivandes ett brev till sin kärlek, fortfarande lätt, fortfarande ovetandes av det öde som låg för hans fötter. Det är sällan en skådespelare endast genom sin uppenbarelse kan tilltala mig, men Robert Downey Jr. kan och James McAvoy är ännu värre, det är inte rollerna han gör, det är han. I The Last King of Scotland, jag borde ha valt den till årets film 2007, jag förstår inte hur jag kunde glömma att jag sett den. Och så här, framför skrivmaskinen, närbilderna och orden han skrev. Jag ville bara flyta in i duken och vara en del av filmen
- och skrivmaskinerna i sig. Ljudet från dem. Musiken, som inte bara bestod av piano och stråkar, utan även ljud från själva filmen, som sen fick fortplanta sig i takt till musiken. Skrivmaskinsknäppningarna, en boll mot en vägg, skott och ekot av steg i en ödslig korridor
- scenen, kanske det vackraste jag sett på film, när Kiera Knightleys karaktär och James McAvoys alldeles i början har ett litet gräl, det är det första som händer, innan någon vet, inte ens de själva. Den där spänningen i luften, det gick nästan att känna lukten. Han råkar ha sönder en vas, så att en bit faller ner i fontänen de står vid. Ilsket klär hon av sig i bara underklänningen och hoppar i fontänen och fiskar upp den förlorade biten. Stiger upp ur fontänen drypande av vatten, det vita sidenlinnet hade lika gärna kunnat vara obefintligt. Han som generat ser bort och hon klär på sig igen, rycker ifrån honom den andra trasiga vasbiten och går med arga steg därifrån. Deras instängdhet, allt de bär på men inte vågar visa. Hur han, när hon gått, böjer sig ner över fontänkanten, kameran i nivå med vattenytan, och försiktigt bryter ytspänningen. Handen mot vattnet som för bara ett ögonblick sen omslöt hennes kropp
min hand, vid Sillen
Jag stickade under hela föreställningen. När eftertexterna började rulla och ljuset i salongen tändes, blev jag sittande helt uppfylld, med stickningen i knät. Mannen som satt bredvid mig såg på mina stickor och garner och frågade, skrattande: "Kan du sticka i mörkret?"
Och som en av de få gångerna i mitt liv kom rätt ord till mig precis i det ögonblicket jag behövde dem, och inte tre minuter senare. Jag svarade: "Det sitter i fingrarna, inte i ögonen."
amerikansk independentfilm
Igår bjöd Natalia mig på bio. Juno hette den. Hon bara skickade ett meddelande i början av veckan och berättade att på torsdag ska hon julklappsbjuda mig på den.
Jag hade aldrig hört talas om den förr. Så jag googlade. Jag hann läsa den första meningen i den första sidträffen - en sextonårig tjej som blir gravid. Tjena, tänkte jag och stängde ner sidan. Självmant hade jag aldrig gått på den, den sortens filmer, jag är övermätt på tonårsproblemen, jag har läst alldeles för många böcker om graviditeter och anorexia och droger, sånt som någorlunda seriösa ungdomar förväntas vara intresserade av. Dessa jävla gripande historier. Nej tack, säger jag bara. Jag fick nog när jag var femton. Men eftersom Natalia bjöd mig så var jag ju liksom tvungen att gå.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Något avskalat, grått, tragiskt, gråt och splittrade framtidsdrömmar, ungefär. Men redan i första scenen - första repliken, fick mina fördomar dra sig tillbaka och ge plats åt skrattet. Klockrenare huvudrollskaraktär går inte att tänkas, så ironisk och rå och klarsynt och roligt, allt det där man själv vill vara, sägandes alla de där sakerna som man själv bara vågar tänka. Men samtidigt blev det aldrig lättsinnigt, humorn hade alltid en allvarlig underton. Precis som det ska vara. Ingen larvig pajkastarhumor. Och musiken! Tänk dig Garden State möter Monty Python, fast utan de surrealistiska inslagen, så har du nåt åt rätt håll. Hela biosalongen skrattade och jag har inte känt mig så uppsluppen på månader.
Juno är en film som lämnar en varm klump i magen. Säga vad man vill om USA, men amerikansk independentfilm kan vara bra. Riktigt jävla Juno-bra.
Förövrigt har jag börjat parallellästa igen. Jag blir inte klok på Martina Lowden, men nu när jag ändå läst mer än halva kan jag ju inte sluta, och det gör jag för övrigt aldrig, oavsett om jag läst fem sidor eller femhundra. Det handlar om tålamod och stolthet. Det är under min värdighet att sluta läsa en bok mitt i. Men eftersom Allt bara gör mig förvirrad, har jag börjat läsa Lena Sundströms Känns det fint att finnas en dag till? vid sidan om, för att få något att njuta av också. För njuter gör jag. Jag läste henne aldrig i Metro, jag läser inte Metro, jag läser bara DN, det har med patriotism att göra, men jag har förstått att hon blivit lite av en kändis. Så när hennes andra bok stod i tipshyllan på biblioteket, kunde jag bara inte låta bli. Det var en så söt guldfisk på omslaget. Och det är roligt, det är ironiskt, det är klarsynt och jävligt smart. Precis som jag vill ha det.
Det är Juno och Lena som gäller, mänskor!
Jag hade aldrig hört talas om den förr. Så jag googlade. Jag hann läsa den första meningen i den första sidträffen - en sextonårig tjej som blir gravid. Tjena, tänkte jag och stängde ner sidan. Självmant hade jag aldrig gått på den, den sortens filmer, jag är övermätt på tonårsproblemen, jag har läst alldeles för många böcker om graviditeter och anorexia och droger, sånt som någorlunda seriösa ungdomar förväntas vara intresserade av. Dessa jävla gripande historier. Nej tack, säger jag bara. Jag fick nog när jag var femton. Men eftersom Natalia bjöd mig så var jag ju liksom tvungen att gå.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Något avskalat, grått, tragiskt, gråt och splittrade framtidsdrömmar, ungefär. Men redan i första scenen - första repliken, fick mina fördomar dra sig tillbaka och ge plats åt skrattet. Klockrenare huvudrollskaraktär går inte att tänkas, så ironisk och rå och klarsynt och roligt, allt det där man själv vill vara, sägandes alla de där sakerna som man själv bara vågar tänka. Men samtidigt blev det aldrig lättsinnigt, humorn hade alltid en allvarlig underton. Precis som det ska vara. Ingen larvig pajkastarhumor. Och musiken! Tänk dig Garden State möter Monty Python, fast utan de surrealistiska inslagen, så har du nåt åt rätt håll. Hela biosalongen skrattade och jag har inte känt mig så uppsluppen på månader.
Juno är en film som lämnar en varm klump i magen. Säga vad man vill om USA, men amerikansk independentfilm kan vara bra. Riktigt jävla Juno-bra.
Förövrigt har jag börjat parallellästa igen. Jag blir inte klok på Martina Lowden, men nu när jag ändå läst mer än halva kan jag ju inte sluta, och det gör jag för övrigt aldrig, oavsett om jag läst fem sidor eller femhundra. Det handlar om tålamod och stolthet. Det är under min värdighet att sluta läsa en bok mitt i. Men eftersom Allt bara gör mig förvirrad, har jag börjat läsa Lena Sundströms Känns det fint att finnas en dag till? vid sidan om, för att få något att njuta av också. För njuter gör jag. Jag läste henne aldrig i Metro, jag läser inte Metro, jag läser bara DN, det har med patriotism att göra, men jag har förstått att hon blivit lite av en kändis. Så när hennes andra bok stod i tipshyllan på biblioteket, kunde jag bara inte låta bli. Det var en så söt guldfisk på omslaget. Och det är roligt, det är ironiskt, det är klarsynt och jävligt smart. Precis som jag vill ha det.
Det är Juno och Lena som gäller, mänskor!
- - -
Jag har aldrig sett hela Ivanhoe. Jag vet inte ens riktigt vad den handlar om. Riddare och sköna jungfrur. Låter som något jag skulle gilla, men Ivanhoe har aldrig fallit mig i smaken. Jag har aldrig lyckats se mer en fem minuter åt gången. Trots att den går på TV vartenda jävla år.
Men Ronja Rövardotter, däremot. Det är en film jag tycker om. De visade den på fyran. Perfekt en sånhär dag då inget känns mensingsfullt och inte ens snön som faller orkar hålla hoppet uppe om en framtid.
Men Ronja Rövardotter, däremot. Det är en film jag tycker om. De visade den på fyran. Perfekt en sånhär dag då inget känns mensingsfullt och inte ens snön som faller orkar hålla hoppet uppe om en framtid.