storhetsvansinnet

Nu har jag sett Arn.


Det är en stor film.

Och då menar jag inte att den skulle vara stor i bemärkelsen extremt bra. Nej. För det är den inte. Men i bemärkelsen att den gör stort väsen av sig. Fast utan att det känns som skryt. Så på mig blir det inte bortkastat. Gladiator och Jane Austen-filmatiseringar är filmer jag tycker om. Jag kan förlåta mycket, bara kläderna är vackra och inte har varit på modet på flera hundra år.
Och den gav mig hjärtklappning. Tårar i ögonen. Så helt dålig kan den inte vara.

Men mest tyckte jag om alla vackra hästar. De kraftiga nordsvenskarna, islänningarna, de smäckra araberna. Jag kan inte sluta titta. (Å, det sitter fortfarande i mig, jag kan inte glömma, längtan sitter i mina muskler och de kommer inte vara nöjda förrän jag sitter i en sadel igen.)

Robert Downey Jr.

Den här hösten har varit ett enda långt maraton i tv-serier. Just nu ser jag på Ally McBeal. Jag tycker om hennes excentriciteter, hennes neuroser. Det får mig att känna mig mer normal. Jag har kommit så långt att Robert Downey Jr. har dykt upp i serien. Och det är något med honom. Hans sarkastiska, rättframma karaktär. Och i Fur, som var uppbyggd kring närbilder på Nicole Kidman och så Robert Downey Jr's bruna ögon bland allt hår. Jag bara sitter och dreglar.
Och det är helt mot min karaktär. Först och främst för att han är på tv. Redan det är nästan oövervinnerligt avtändande. Men annars är det också helt fel, han är inte alls min typ. Jag faller inte alls för bruna ögon. Om det är något som den där brunögda charmigheten allmänt gör med mig, så är det snarare misstänksam. Jag har blivit betingad. Men med Robert, det liksom kryper över hela kroppen. Jag kan inte tänka i rader. Jag har nog abstinens från vanliga människor. Jag måste ut i världen igen.

Barbie doll production presents

Min vän Kirke studerar film. Tillsammans med två klasskamrater har hon gjort en musikvideo. Kolla in den. Det rekommenderar jag verkligen.

(Och om det är någon som råkar veta ifall man kan klistra in ett filmklipp från YouTube sådär klitschigt även här på blogg.se, och dessutom vet hur man gör, så får man gärna informera mig. Jag är rätt ignorant när det kommer till datorer. Med mera.)

Storm

Hjärtat slår. Hårt. Jag har precis sett Storm.
Jag har haft den liggande sen tidigt i höstas, men jag har aldrig kommit mig för att se den. Jag ville se den på bio. Jag tycker om Eva Röse och Jonas Karlsson. Men jag lyckades inte hitta någon att gå med och det var mycket i skolan. Så jag såg den inte. Och i höst har det mesta jag sett kunnat kategoriseras under romantisk komedi. För att jag liksom ska orka överhuvudtaget.

Men nu har jag sett den. Hjärtat slog slog slog hårt hårt hårt så som det inte gjort på riktigt länge, jag hanterar spänning illa, för mycket åt gången kan stiga mig åt huvudet. Men nu var det lite sånt jag behövde. Och den är ju inte helt vanlig heller. Vilket fantastisk foto. Fantastiskt. Kristallklar, som glasfigurerna. Och inkräktarna i mitt huvud, filmer som får hjärtat att slå flyttar in i huvudet och får mig att känna mig besatt.
Prata inte med mig, för jag förstår inte. Än har jag inte landat. Det lär jag inte göra på ett bra tag.

poliser, där och här

Så många har pratat om filmen Babel, så när den stod där i hyllan på biblioteket tänkte jag att det gäller att passa på. Det är sällan man är på plats när bibliotekets bra filmer är inne. Så jag lånade den.

Och nu har jag sett den. Och jag måste säga att på mig är det helt bortkastat att visa såna filmer. De motverkar sitt syfte. Jag blir inte arg och full av vilja att förändra. Jag blir olycklig och apatisk. När det nu är så hemskt, vad skulle jag kunna göra? Det är ju redan kört.
Och det går ju inte att skylla ifrån sig heller. Ett centralt tema är polisen. Den "onda" polisen i Marocko och den "onda" polisen i USA. Bara där, skulle man kunna tänka, u-länder och nya världen. Men låt mig berätta en liten historia:

En medelålders man blir utelåst från sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. I desperation får han låna sin grannes telefon, men hans son kan inte komma hem på ett bra tag. Så tålmodig är mannen inte, så han får även låna en kökskniv från grannen för att försöka bända upp låset med den. Självklart går det inte. Uppgivet går mannen ut på gatan för att vänta på sin son.
En kort tid passerar. Mannen har satt sig på trappen utanför sin port med kökskniven brevid sig. Plötsligt kommer två piketbussar körande och stannar mitt framför honom. Ut hoppar flera poliser och utan ett ord föser de ner honom från trappen så att han hamnar liggande med ansiktet ner i gatan med flera poliser på sig. Självklart blir mannen förvirrad och förskräckt och försöker fråga poliserna vad de håller på med, men de fortsätter med sin ordlösa behandling. Som tur är kommer mannens son lägligt till platsen innan poliserna hinner baxa in honom i en av piketbussarna och får dem att inse att det hela bara är ett stort misstag. Utan några ursäkter släpper de mannen och åker iväg lika snabbt som de kom.
Så, slutet gott, allting gott?

(Det bör nog tilläggas att mannen var från Latinamerika och trots att han bott i Sverige i mer än tjugo år fortfarande pratade svenska med brytning.)


Och som ni kanske anat så är det här inget jag hittat på bara sådär. Det är vad man kan kalla en real life story. Mannen är mina kusiners pappa. Antagligen hade någon annan granne som sett honom från sitt fönster larmat polisen, som svalde historien om den livsfarliga utlänningen med kniven med hull och hår, utan att fråga, utan att överhuvudtaget tänka, knappt titta.
Så nej. Vi kommer aldrig undan våldet och fördomarna och ignoransen. Inte ens i vårt lilla Sverige.

Så att se en film som Babel får inte mig att öppna ögonen. Den gör mig håglös. Fast, jag vet inte. Imorgon känner jag kanske annorlunda.
För en vecka sen gick jag med i Röda Korset. Idag gjorde jag min första "tjänst" som frivillig. Jag satt i två timmar på Farsta bibliotek och hjälpte en flicka som går i åttan med hennes matteläxa. Det märktes att hennes lärare inte hade tid att hjälpa henne. Där behövdes jag. Där kände jag mig nyttig. Det är sånt där smått jag måste börja med, för att över huvud taget orka med.

diamantfrukost

Jag ville sticka, så jag såg Breakfast at Tiffany's. Det kändes som att jag sett den förr. Nu är jag nästan klar med min andra röda tumvante.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Breakfast at Tiffany's är bra eller dålig. Men Audrey Hepburn är åtminstone vacker. Och en ytterst lustig skådespelerska.
Nu kanske jag borde försöka sova.

TV-serierna och jag

Ända sen jag kom hem från Finland har jag varit som besatt av TV-serier. När jag kom hem från Finland blev jag sjuk, och när jag är sjuk blir jag deprimerad. Jag ligger som en grönsak och kan inte få mig själv till att göra någonting annat än att se på TV. Men eftersom jag inte orkade börja gräva i pappas enorma VHS-samling (som består av ungefär femhundra kassetter, med i snitt två filmer på varje), och jag sett alla DVD- och köp-VHS-filmer vi har, så var jag tvungen att se saker jag redan sett. Vilket gjorde mig extremt uttråkad. Vilket ledde till att jag gjorde något mycket drastiskt. Jag laddade ner en film från internet. Det hade jag aldrig gjort förut. Musik har det väl hänt att jag hämtat ner, men aldrig i större mängder och absolut inte film. Och det var som en gräns som jag överskred. Nu är jag fast.

Jag laddade hem alla sju säsonger av Gilmore Girls. Dem såg jag på ungefär fyra veckor. Det blir mer än hundra timmar film. På ungefär trettio dagar. Det var såklart veckan när jag var sjuk, jag kunde titta från att jag vaknade till att jag slocknade, någon gång när solen redan var på väg upp. Men även efter det såg jag flera avsnitt om dagen.
Jag älskade dialogen, de snabba replikerna och galna associationerna. Referenserna till litteratur, musik, politik. Det blev ett sätt att glömma. Jag steg in i den där idylliska småstaden Stars Hollow, rycktes med i den förrädiska amerikanska dramaturgin, jag levde mig in i livet som Rory. För så långsökt var det ju inte. Inbillade jag mig. Vi var ganska lika, Rory och jag. Pluggisar båda två. Ambitiösa, äregiriga, målmedvetna. Bokslukare. Skrivintresserade (även om hon ville bli journalist, vilket självklart jag aldrig kan bli eftersom min pappa är det. Det är en principgrej). Och allt hennes hårda arbete, självförnekelsen, ledde till sammanbrott då "everything is falling apart" och hon grät och jag kände igen mig så. Och alla som jämnt och ständigt sa åt henne att hon kommer att lyckas, att hon var ämnad att bli något stort, den pressen som det satte, vad jag kände igen den. Och Kirke sa någon gång att jag är lik Rory till utseendet. Delvis kan jag förstå henne, det är något med kindknotorna och de blå ögonen...
Men trots alla kriser, all misstro och pojkbekymmer, så slutar det lyckligt ändå. Rory tar collageexamen med bravur från Yale och får sitt första journalistjobb och slutet gott allting gott. Och där blev jag besviken. För i det kan jag inte känna igen mig. Det där bekymmerlöst sockersöta. För även om jag, mot förmodan, någon gång är ämnad för ett lyckligt slut, så är det mycket långt kvar tills jag nått dit.

Efter sista avsnittet av Gilmore Girls bestämde jag mig för att sluta. Inga fler serier.
Det gick såklart inte. Idag såg jag sista avsnittet av My So-Called Life. Den spelades in i mitten av nittiotalet och gick i repris på SVT när jag bodde i Tanzania och var en av de grejer, tillsammans med bland annat Voxpop och Bullen, som pappa spelade in varje vecka och skickade till mig. Som ett andningshål, en dålig tröst för min hemlängtan, men ändå en tröst.
Pappa hade blivit tipsad om My So-Called Life av min sju år äldre kusin Lisa Marcela, som hade älskat den första gången den gick i SVT. Och ja, jag älskade den också. Jag blev kär i Claire Danes. Hon var länge min favoritskådespelare.
Och nu, nästan åtta år senare, blir jag helt mållös, igen. Gilmore Girls i all ära, underhållande som det är, men när man sett något som My So-Called Life blir man så pinsamt medveten om hur artificiella de flesta av de där populära amerikanska serierna är. Gilmore Girls är inte på riktigt. Det är inte så livet ser ut. My So-Called Life, däremot - den känns in på bara kroppen. Trots att jag är nitton och långt borta från den där femtonåringens kaotiska högstadievärld. Den handlar om människor, inte schabloner. Den är svårt och sorglig och hemsk och rolig och utmanande och insiktsfull.
Och gud, kläderna. Kläderna! 90-talet och dess för stora flanellskjortor, illa sittande jeans, helt omatchande färger. Det var som att modet var att vara så antimode som möjligt. På något sätt känns det mer humant.

Jag vet inte, jag kanske är mitt i något sorts förälskelserus och oförmögen att se klart. Men jag tycker att alla borde se My So-Called Life. Oavsett om man fortfarande är femton eller inte.

TV

Jag vaknade imorse och hade inte lust med någonting. När man inte har lust med någonting är TV en bra sysselsättning. Så jag svek alla arbetare och andra förtryckta människor och la mig på soffan. Finnar har riktigt sjuk humor. Finska animerade humorserier för vuxna på finska kanalen kan alltid höja humöret. Och man skulle vara lite mer som Lotta på Bråkmakargatan. Lite envisare. Lite större tro på sin egen förmåga. En lite gladare onge.

Eller som någon skrivit på ett tak i lekparken brevid Statsbiblioteket:

stand

pälsar och fotografier

Jag var på bio med mamma igen. Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. En underlig kärlekshistoria. Till en början gick det alldeles för långsamt och jag började känna av min sömnbrist. Men i slutet var jag helt indragen, borta, behövde sitta kvar och se hela eftertexten för att inte göra sönder något. Efter bio blir jag alltid så, om det gjort intryck. Det är som att jag känner varje rörelse jag gör, överväger dem i minsta detalj, känner på de små skiftningarna av narighet på min ena handrygg, att bre en skorpa blir ett helt äventyr. Kanske speciellt efter denhär filmen, den koncentrerade sig på små detaljer, hårstrån, läten. Det är som att jag går runt ett stycke ovanför verkligheten och bestraktar den. Jag kan plötsligt lägga märke till, se detaljerna. Det är ett mycket asocialt tillstånd, ibland tror jag att jag egentligen alltid borde gå på bio ensam. Så slipper mitt sällskap grubbla över min tysthet och flackande blick.
Det är något med Nicole Kidman. Hennes sätt att spela neurotiska kvinnor. Hon får dem att verka så sköra, men ger dem en skärpa som man inte lägger märke till med en gång. Modet och hon lyckas gestalta hela den värld som finns i dessa människor, utan att för det ge den till känna. I Dogville, i Timmarna, i Porträtt av en dam. De tycks så lätta att bräcka men det är som att de egentligen bara använder sparsamt av det som många andra frossar i. Och så är hon ju så vacker. Det gjorde att det gick att stå ut med alla närbilder på henne som den första halvtimmen av filmen bestod av.

Filmen handlade mycket om mod. Diane Arbus var fotograf, så mycket var modet att se människor, fotografera dem utan att generas. Jag gick själv runt i såna tankar idag. Kanske inte lika extremt som Arbus, hon fotograferade ju "människor i samhällets utkanter", men ändå. Jag försökte hitta motiv till mina arbetsprover till fotoutbildningen, bilder på Min gata, men det gick inte, så jag åkte ner i tunnelbanan och tog lite kort till ett eventuellt reportage som vi ska lämna in i fotot om ett par veckor. Jag har inga problem med att fotografera när människor ser på, jag kan leta vinklar och trixa utan obehag av folks nyfikna blickar. Men jag vågar inte ta kort på människor. Plötsligt blir det så hemskt pinsamt, något skamligt som jag håller på med. Jag borde kunna fråga någon om jag får ta ett porträtt, det borde jag kunna. Men hittills har jag inte lyckats. Jag är långsam, precis som Sandra säger, och ofta har jag redan gått förbi motivet när jag inser vad jag precis såg, och då känns det alldeles för pinsamt att gå tillbaka och fråga. Jag ska jobba på det. Jag ska ner i tunnelbanan och fotografera. (Och jag ska plocka på mig stativet och gå ut och göra natt-Stockholm osäkert. Jag ska leka mer. Jag ska börja ha roligt på mitt sätt.)

film är bäst på bio

Jag var på bio med mamma. Sist vi var på bio tillsammans var när vi såg De bästa av mödrar för mer än ett år sen. Innan det var det Garden State för ytterligare ett år sen. Två riktigt bra filmer. Vad som slog slint den här gången vet jag inte, men vi bestämde oss för att se Se upp för dårarna, Helena Bergströms regidebut. Den var så dålig att den till och med blev rolig. Den drog up på de söta, känslosamma scenerna med tårglänsande ögon och "du är så bra, min dotter, jag är så stolt över dig, det gör inget om du inte kommer in, huvudsaken är att du har kämpat, redan det är en vinst", ni vet, såna man tycker är lite pinsamma och som får en att skruva på sig i stolen. Det kändes nästan som att nä, nu driver du med mig Helena, du kan inte vara seriös. Du vill bara se hur långt du kan gå innan folk inser att hela grejen är en bluff, ungefär. Den var söt. Jag log när jag gick ut ur biosalongen. Men det var inte leendet efter en överväldigande filmupplevelse. Det var mitt hemska överlägsna grin som jag får när jag tycker att något är larvigt och mig underlägset. Det är rätt ofta. Jag är en rätt odräglig person.

Men bio är ändå kul. Jag vill gå på bio oftare. Mina gamla arbetsgivare resespelskillarna envisas med att ge mig biocheckar som "bonus" för mitt överdrivna engagemang, jag måste börja använda dem. För ett par veckor sen berättade pappa att han hade träffat Micke, en gammal vän, och att han sagt att han sett en film som han trodde att jag skulle gilla. Jag har inte pratat med honom sen jag var elva, minst, så att han skulle säga något sånt gjorde mig lite fascinerad och fick mig att vilja se den där filmen, för att se om han hade rätt. Det var Pans labyrint. Men sen gav Sara mig ett biobesök i födelsedagspresent och sa att jag fick välja vilken film som helst i hela världen. Så jag sa den. Och sen har det inte hänt något. Jag misstänker att Sara ska göra något olagligt. I alla fall, så den kan jag inte gå och se. MEN, jag misströstar inte. Det är flera premiärer redan nu i mars som jag vill se. Fur tillexempel. Filmen om fotografen Diane Arbus. Den handlar om en fotograf, och Nicole Kidman är vacker. Hon har något i blicken. Jag måste se den. Och Kärlekens slöja. Jag är svag för kostymer, och Naomi Watts fascinerade mig i King Kong. Och sen, jag vet inte, men The Fountain låter som något för mig. Lite kryptisk, jag kan få gå tillbaka till mina fantasy/sci-fi-rötter. Det var länge sen jag återuppväckte dem.
Så om du tänkt se någon av de här, så är det bara att säga till. Jag är ett mycket tystlåtet biosällskap. Både under och efter filmen. Men jag är söt. Och ibland kan jag till och med bjuda på lite godis.

Garden State

För att återgå lite till det där jag skrev för en knapp vecka sen om Afrika och att längta hem. Det inlägget blev kommenterat (förhållandevis ovanligt i min blogg) och det fick mig att tänka på en replik från Garden State. Den är en av mina favoritfilmer (tillsammans med Before sunrise/-set, Amelie från Montmartre, Eternal sunshine of the spotless mind och det mesta med Hasse&Tage) som jag liksom inte kan få nog av, och någongång i mitten ligger Andrew och sprattlar i sin miljonärpolares bassäng för han kan inte simma. Då simmar Sam till honom i den grunda delen istället (de har tagit det i ett sånt fantastiskt fågelperspektiv, helt uppifrån och Natalie Portman simmar tvärs över den här obestämbart runda, turkosa bassängen omringat av mörker, från de lekande förväxta tonåringarna till helt ensamma Zach Braff. Det är något symboliskt över det, och det är så vackert). Och de är där i vattnet, alldeles vid kanten, undervattenlampan gör att det blir lite motljus i kameran och de börjar prata om hemlängtan och familj. Och Andrew säger:

               Maybe that's all family really is. A group of people who miss the same imaginary place.

Jag ryser alltid där. Det blir nästan för mycket. Den är nästan för söt, men ändå inte. Och jag älskar den. Soundtracket, färgerna, galenskaperna. Jag är kär i både Andrew och Sam.

Before sunset

Igår kväll ville jag se något för att göra mig lite glad, lite balanserad, så jag plockade fram Before sunset/Bara en dag. Och den är ju helt underbar, jag har sett den tre gånger nu och den är lika bra varje gång, men jag vet inte om den egentligen var så bra att se just nu. Jag blir så melankolisk, jag känner mig som Celine som tappat tron samtidigt som jag är så enormt naiv och romantisk. Ja, romantisk. Detta förhatliga ord. När jag var fjorton och Eric skrev och var så söt, försökte jag inbilla mig själv att jag inte uppskattade det för jag var ju realist. Men det är inte sant. Eller så var det sant, men att jag har förändrats. För nu sitter jag och gråter av Before sunset och tänker att den där kontakten finns, att en dag kommer jag också kunna promenera runt med någon i Paris och känna att mina förvirrade ord blir förstådda. Jag känner igen mig i Celine när hon säger att hon lägger märke till detaljerna, att hon har blivit rädd för att träffa nya människor för att hon alltid saknar de där små detaljerna när det är över. När mötena efter ett tag, som oftast, rinner ut i sanden. Jag saknar också detaljerna. Veronika skulle alltid rufsa till sin lugg när hon pratade. Sättet som Fred släpade med rösten precis innan han skulle säga något. Paulina vars röst alltid höjdes en oktav när hon blev upphetsad, alla hennes läten när hon var glad eller nöjd eller arg eller förtvivlad. Mollys sätt att alltid ha en lite frågande ton, även när hon inte frågade något. Marias händer. Och filmen fick mig att minnas och när den var slut var jag alldeles full av fjärilar och somnade helt uppochnervänd och jag vet fortfarande inte om det var av nostalgimelankoli eller den där lätta lyckliga känslan efter att ha sett en riktigt bra film.

Nyare inlägg