[under uppförande]

Ända sen jag kom hem från Finland har jag varit som besatt av TV-serier. När jag kom hem från Finland blev jag sjuk, och när jag är sjuk blir jag deprimerad. Jag ligger som en grönsak och kan inte få mig själv till att göra någonting annat än att se på TV. Men eftersom jag inte orkade börja gräva i pappas enorma VHS-samling (som består av ungefär femhundra kassetter, med i snitt två filmer på varje), och jag sett alla DVD- och köp-VHS-filmer vi har, så var jag tvungen att se saker jag redan sett. Vilket gjorde mig extremt uttråkad. Vilket ledde till att jag gjorde något mycket drastiskt. Jag laddade ner en film från internet. Det hade jag aldrig gjort förut. Musik har det väl hänt att jag hämtat ner, men aldrig i större mängder och absolut inte film. Och det var som en gräns som jag överskred. Nu är jag fast.

Jag laddade hem alla sju säsonger av Gilmore Girls. Dem såg jag på ungefär fyra veckor. Det blir mer än hundra timmar film. På ungefär trettio dagar. Det var såklart veckan när jag var sjuk, jag kunde titta från att jag vaknade till att jag slocknade, någon gång när solen redan var på väg upp. Men även efter det såg jag flera avsnitt om dagen.
Jag älskade dialogen, de snabba replikerna och galna associationerna. Referenserna till litteratur, musik, politik. Det blev ett sätt att glömma. Jag steg in i den där idylliska småstaden Stars Hollow, rycktes med i den förrädiska amerikanska dramaturgin, jag levde mig in i livet som Rory. För så långsökt var det ju inte. Inbillade jag mig. Vi var ganska lika, Rory och jag. Pluggisar båda två. Ambitiösa, äregiriga, målmedvetna. Bokslukare. Skrivintresserade (även om hon ville bli journalist, vilket självklart jag aldrig kan bli eftersom min pappa är det. Det är en principgrej). Och allt hennes hårda arbete, självförnekelsen, ledde till sammanbrott då "everything is falling apart" och hon grät och jag kände igen mig så. Och alla som jämnt och ständigt sa åt henne att hon kommer att lyckas, att hon var ämnad att bli något stort, den pressen som det satte, vad jag kände igen den. Och Kirke sa någon gång att jag är lik Rory till utseendet. Delvis kan jag förstå henne, det är något med kindknotorna och de blå ögonen...
Men trots alla kriser, all misstro och pojkbekymmer, så slutar det lyckligt ändå. Rory tar collageexamen med bravur från Yale och får sitt första journalistjobb och slutet gott allting gott. Och där blev jag besviken. För i det kan jag inte känna igen mig. Det där bekymmerlöst sockersöta. För även om jag, mot förmodan, någon gång är ämnad för ett lyckligt slut, så är det mycket långt kvar tills jag nått dit.

Efter sista avsnittet av Gilmore Girls bestämde jag mig för att sluta. Inga fler serier.
Det gick såklart inte. Idag såg jag sista avsnittet av My So-Called Life. Den spelades in i mitten av nittiotalet och gick i repris på SVT när jag bodde i Tanzania och var en av de grejer, tillsammans med bland annat Voxpop och Bullen, som pappa spelade in varje vecka och skickade till mig. Som ett andningshål, en dålig tröst för min hemlängtan, men ändå en tröst.
Pappa hade blivit tipsad om My So-Called Life av min sju år äldre kusin Lisa Marcela, som hade älskat den första gången den gick i SVT. Och ja, jag älskade den också. Jag blev kär i Claire Danes. Hon var länge min favoritskådespelare.
Och nu, nästan åtta år senare, blir jag helt mållös, igen. Gilmore Girls i all ära, underhållande som det är, men när man sett något som My So-Called Life blir man så pinsamt medveten om hur artificiella de flesta av de där populära amerikanska serierna är. Gilmore Girls är inte på riktigt. Det är inte så livet ser ut. My So-Called Life, däremot - den känns in på bara kroppen. Trots att jag är nitton och långt borta från den där femtonåringens kaotiska högstadievärld. Den handlar om människor, inte schabloner. Den är svårt och sorglig och hemsk och rolig och utmanande och insiktsfull.
Och gud, kläderna. Kläderna! 90-talet och dess för stora flanellskjortor, illa sittande jeans, helt omatchande färger. Det var som att modet var att vara så antimode som möjligt. På något sätt känns det mer humant.

Jag vet inte, jag kanske är mitt i något sorts förälskelserus och oförmögen att se klart. Men jag tycker att alla borde se My So-Called Life. Oavsett om man fortfarande är femton eller inte.