[under uppförande]

Är det inte underligt. Att när en sak faller på plats, klonk, så börjar det mesta andra också lägga sig till ro i något sorts tillsvidareläge.
Förra fredagen fann jag tillbaka till min ridning. Jag hoppade en hel bana på Westlife med flyt och finess och de två lektionerna jag har haft sen dess har bara förstärkt min känsla av att jag nog inte glömt något ändå. Att det bara behövde väckas upp. Och att jag faktiskt kan.
Och nästan direkt efteråt inser jag att känslan av lugn som långsamt smygit sig på mig är insikten om att jag nog har ganska bra koll på det här med geografin också. På fredag har jag tentan som kommer att stå för en tredjedel av terminens betyg, delkursen har varit helvetiskt svår och stressig och det är helt sjuka mängder information som vi förväntas mata i oss. Men ikväll, efter att ha gått igenom två gamla tentor, känner jag att jag med stor sannolikhet kommer att få godkänt. Mer behöver jag inte.
Jag kan andas igen.

Och i skuggan av detta har jag börjat lyssna på musik igen. Jag har hört av mig till människor som jag inte bytt ett ord med sen jag kröp in i den här pluggisoleringen i september. Jag skriver dagbok och stickar.
Jag tror att jag till och med kan börja njuta av hösten. Ah.

Jag hade precis sett klart (500) Days of Summer och ätit lite för mycket pepparkaksmousse, ett recept som jag haft liggande i evigheter som jag kände att det just idag var dags att testa. Jag skulle bara skriva några rader om filmen, den var ju så bra, speciellt musiken, så jag loggade in på min blogg. Och där:

Hannes om barnböcker (13 november, 23:16):
Katja saknar dig och vara galna konversationer...kom till Amazonas!

(Ja, Amazonas,
men nej, inte nu - jag är här:)

Och jag bara kände att det här har varit en bra lördag.
(Hopplektion med Westlife - hon tycker att det är så roligt nu, den där känslan av att ha lärt någon nåt, det är stort.
Plugg - jag förstår den meteorologiska bakgrunden till de säsongsbetingade vindar som varit så viktiga för Zanzibar, monsunerna som de kallades där, men de är egentligen inte monsuner - och jag vet varför. Jag vet varför det regnar så mycket i England och varför det i princip aldrig regnar i norra Chile. Det har börjat bli kunskap för mig. Jag är nog inte så körd ändå.)

Och jag tror att jag kanske ska börja skriva igen.

- - -

Och årets första glögg. Inte att förglömma!

Det är något speciellt med fredagar. Det ligger en spänning i luften. Fredagar är till för att ha roligt.
Människor i min ålder brukar tillbringa sina fredagkvällar på klubbar eller andra festliga etablissemang. Men inte jag. Mitt fredagsnöje är hopplektioner.

Redan när jag var tolv började jag rida i hoppgrupp klockan fyra på fredagar på Farsta Ridskola. Där blev jag kvar i mer än fyra år. Efter en tid blev jag uppgraderad till femgruppen, men fredagskvällarna var upptagna varje vecka medan mina vänner upplevde sina första fjortisfyllor och fyllestrul i en buske i Vitabergsparken.
När jag var sjutton bytte jag ridskola och där hade de hoppgruppen på lördagmornar istället, så det gjorde inte fredagkvällarna mycket mer lediga.

Två års lediga fredagkvällar och lördagmornar fick jag efter studenten, för så länge lyckades jag motivera min avhållsamhet gentemot ridningen av ekonomiska skäl. Men nu är jag där igen. Lördagmornar. Och med jämna mellanrum även fredagkvällar - det är då de har de långa hopplektionerna där de riktigt höga hindrena byggs. Men vad ska jag göra - jag tycker ju att det är så roligt!
Som ikväll tillexempel: Jag har ridit det nya, stora fuxstoet Westlife i snart två månader nu. I början hette det att hon inte kan hoppa. Ikväll red jag en bana helt felfritt med henne där det högsta hindret låg på nästan en meter. Det är en sån kick. Jag älskar de lite krångliga hästarna, dem man måste tänka lite med, klura lite över för att klara av. Och Westlife är så underbar, hon blir så glad när vi hoppar, hon tycker verkligen att det är kul. Hon är bara lite osäker. Hon behöver liksom någon som håller henne lite i handen först, så att hon vågar. Sen kan hon alldeles utmärkt själv. Jag är helt störtförälskad.

Se, många tjugo-nånting-åringar sitter i en bar på fredagkvällar. Jag knarkar adrenalinkickar med hjälp av höga hinder. Inget är mer rätt eller fel än det andra. Man vet aldrig var man kommer att finna kärleken.

Det känns ju som att jag borde. Men jag har inget att berätta.
Så jag låter bli.

Klockan är inte ens sju, men det har varit kolmörkt utanför mitt fönster länge. Det är så det känns, oktober, träden under Skanstullsbron har blivit röda i kanterna och gör mig andlös varje gång jag åker förbi. Två gånger om dagen. Om jag råkar titta upp, vill säga, jag sitter ju alltid och läser på tunnelbanan. En gång om dagen för att vara lite petig då.
De tidigare skymningarna gör mig sömning om kvällarna. Men jag tycker om ljudet av regnet mot plåttaket över min loftgång. Jag tycker om regnet när det låter. Jag minns när jag satt på verandan i Dar es Salaam under regnperioden och jag inte kunde se till andra sidan av trädgården, stängslet och häcken mellan mitt och Hannes. Sixten lämnade röda tasspår på det vita altangolvet som Howard fick skura varje dag. Nu vet jag varför det regnade. Varför Sixtens tassar blev röda. Geosystems ligger bredvid mig på skrivbordet och ger mig ett svagt gnagande dåligt samvete.
Men det är söndag kväll och jag blir sömnig av mörkret. Kroppen går liksom inte att ta sig förbi.

Oxford var fantastiskt. Jag hade inga förväntningar alls, sista veckan innan kunde jag inte se fram emot någonting, jag kunde knappt andas. Men i Oxford. Jag förälskade mig. England. Och konserterna, jag tyckte om vad vi sjöng där, det var nöjessjungning. Endorfiner. En av kyrkorna vi sjöng i var C.S. Lewis gamla hemkyrka och jag har stått vid hans grav. Igår läste jag ut The magician's nephew. Oxford är magiskt.
Men sen, söndag, blev jag förkyld, landade i Stockholm och åkte på måndag morgon på fältkurs tre dagar i Mälardalen och gick runt i småstäder och ville bara lägga mig ner och dö på De Geer-moränerna.
Men jag överlevde och sen har det tagit hela tiden sen dess att på något sätt hämta mig. Antar jag. Jag har åtminstone inte haft speciellt mycket i huvudet, utöver bryderier om albedovärden, lågtryck och lerpartiklars kemiska egenskaper. Saker som jag inte riktigt kan greppa, om jag ska vara ärlig. Så strukturen är inte den tydligaste.
Och imorgon ska jag tycka in ännu mer i huvudet, för att liksom utmana koherensen ytterligare. Om biosfären, den här gången.

I lördags red jag för första gången på två år (bortsett från den där lilla galna turen i Santa Cruz, Bolivia, i april). Det har kommit många nya hästar till Stockholms ridhus. En av dem red jag - den norska fjordhästen eller fjordingkorsningen Fredrik. Lite otippat namn på en häst, tycker jag, och för er som inte kan något om hästar så kan jag förklara att fjordingar är ljusbruna, kraftiga, ganska små hästar som har ett rykte av att vara väldigt matglada och lata.
Fredrik levde inte upp till förväntningarna. Han var ett riktigt kraftpaket, ville springa om alla andra hästarna, han var lyhörd och gick på tygeln utan att jag ens behövde försöka.
Över lag en ganska otippad figur, helt enkelt.
Och när jag suttit av och tagit in honom i stallet, kände jag så överväldigande starkt att jag inte ville att det skulle vara slut. Jag ville att det skulle bli lördag morgon igen, jag ville sitta i sadeln igen, i Fredriks sadel, hans explosiva muskler, jag ville känna hur han betedde sig över hinder, jag ville ha MER.

Det var tid jag behövde. En tid innan jag slutade ta ridlektioner, kände jag ingen direkt lycka över att sitta tillhäst. Det var roligt, visst, men jag kände mig allmänt orkeslös den våren, studentvåren, och ridningen kunde inte ge mig den kick som den alltid gjort när jag var yngre. Så jag slutade, när pengarna inte riktigt tillät längre.
Men nu, nu har jag gått runt och längtat i nästan ett år, äntligen kan jag igen och jag har ingen aning om hur den här hösten kommer att bli. Men om det blir tungt, så vet jag att jag alltid har de där lördagarna klockan tolv. Där får jag min andpaus, min endorfinkick. Min hästlycka.

I onsdags hade jag kör. Det var så underbart att stå där igen, mitt ibland alla dessa människor, att vara en del av den här musiken som skapades mellan körledaren Eva, noterna och oss. Att jag faktiskt fortfarande kunde. Jag har blivit mycket bättre på det här med stämmor, jag kan, körledaren för Katarinas ungdomskör hade fel. Jag kunde lära mig. Min röst flög upp och ekade i Markuskyrkans höjder.

Imorgon ska jag på min första ridlektion på två år. Jag är nervös. Jag ser så otroligt mycket fram emot det. Jag vill att det ska bli imorgon NU, jag ska plocka fram mina fina ridstövlar när jag skrivit klart.

Idag var det sista dagen på jobbet. Det var en dag som vilken annan, fredagslugn, och när arbetsdagen var slut sa jag hejdå till mina kollegor och chefen sa att jag gärna fick komma tillbaka. Inte för att det är jag som bestämmer sånt, det är jobbmäklarna på Manpower som skickar iväg mig dit där jag behövs. Men glad blev jag hursomhelst.
Och när jag cyklade hem, för sista gången den här sommaren genom Dalen och Pungpinan, tänkte jag att vad skönt det ska bli med höst. Jag kan inte bärga mig, jag vill att hösten ska komma nu, kylan, den krispiga luften, fallande löv, mörkret. Kanske är det för att jag tillbringade hela våren i Bolivia, jag har bara haft halva tiden av det svenska mörkret det gångna året. Men jag har faktiskt aldrig tyckt illa om hösten, aldrig känt den där motviljan mot mörkret som så många andra ger uttryck för. Jag tycker om kylan.
Jag älskar den svenska ombytligheten. Årstider. Och nu är det hösten jag vill.

Snart är det äppelsäsong. Sen kommer satsumasen, och lagom till jul navelapelsinen.
Vardagen har satt igång. På måndag börjar universitetet. Jag ser fram emot allt. Jag är redo.

Den här dagen. Igår var jag tankspridd, glömde och tappade bort och jag kan ju säga som så, att idag fick varken Nordea eller Handelsbanken någon post från Bankgirocentralen.
Men idag, jag bara känner hur det osar dålig stämning ur mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur blev det såhär? Vad gör man med den där irritationen som bara kryper upp längs nacken, oavsett om man har något att irritera sig på eller inte?

Jag sorterar ju post om dagarna. Mest är det återsänd post där adressanten antingen flyttat utan att adressändra, eller så är det något fel på adressen. Jag ska sortera posten och sen skicka den vidare till vardera bank så att de kan ändra adresserna i sina register.
Och jag tänker att om alla skulle adressändra, så skulle jag ha mycket mindre post att sortera. Då skulle jag förmodligen inte ha något jobb alls. Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt för ekonomin i stort att jag jobbar med något som egentligen skulle kunna vara helt onödigt. Ett företag måste betala mig lön, men det ger mig mer pengar att konsumera med och höjer Sveriges BNP. Jag kan inte bestämma mig.
Fast det är ju inte som att jag är kvalificerad för något mycket mer avancerat för tillfället ändå. Vi är överkvalificerade i Sverige, med en gymnasieexamen kommer man ingenstans.

Jag har varit i Hundby i helgen och plockan sisådär en liter blåbär. Simmat länge i Sillen. Ätit alldeles för mycket glass.
Och när jag gick i smultronbacken och såg alla rödkantade smultronblad, slog det mig hur mycket jag längtar efter hösten. Det kändes konstigt, men väldigt bra. Hösten är välkommen, när den behagar komma.

Sådär ja, fjärde låten med Pink på sju timmar.
Missförstå mig inte nu, jag har inget emot Pink. Men det finns en anledning till varför jag lyssnar på radio, och inte hennes senaste skiva.
Nästa vecka ska jag göra radiorevolt.

O, jag älskar sprättmaskinen!

Men jag börjar bli lite trött på Mix Megapol. Det är nämligen det som vi lyssnar på här på jobbet. Idag har jag redan hunnit höra tre låtar med Pink, tre låtar med Katy Perry och man känner ju att de hade kunnat ha lite större variation på artister. Igår var det samma sak, Pink, Katy Perry och BWO. Och det är samma reklamsnuttar de spelar upp, timme efter timme, dag efter dag. Jag kan allting utantill.
Jag trånar efter P3.

Det har varit en underlig helg. Jag har haft svårt att ha någon koll på mina humörsvängar. Och att jag för ett singelhushåll för tillfället underlättar ju inte speciellt mycket. Mamma är bra på att få mig att göra saker, både genom öppna uppmaningar, och genom att, på mammors vis, gå mig på nerverna så att jag bara måste ta mig ur huset. Men nu sitter jag bara hemma och fixar och det blir liksom en spiral av allt från skrattattacker till melankoliska grubblerier och ett behov av att se på Gilmore Girls en hel natt. Något allvarligare TV-seriemaraton lyckades jag behärska mig ifrån, men ändå. Det är inte trevligt.

Så innan jag ställde mig och diskade helgens smutsiga kastruller, knåpade jag ihop en spellista och sjöng hela disken igenom. Olika människor har olika avslappningsmetoder, saker som gör dem lyckliga, och för mig fungerar nästan alltid sången. Att med ett riktigt körsångsstöd i korsryggen ta i så mycket som rösten tål, det gör mig lätt i kroppen, får mig att lösas upp ett ögonblick. Jag tror att vetenskapen skulle säga att det är endorfinerna.
Jag diskade kakformen och falsettsjöng Hallelujah tillsammans med Jeff Buckely och tänkte på hur vi sjöng Hallelujah på lastbilsflaket på vägen från Rurrenabaque till Trinidad. Att det var länge sen nu. Mer än fyra månader. Och jag tänkte att det var Fred som fick mig att börja lyssna på Jeff Buckley.
Alla dessa spår som människorna lämnat i mig. Allting som jag bär med mig och plockar fram en sånhär dag. Det är svårt att göra det balanserat, att inte fastna.

Men jag sjunger. Och jag skriver. Det håller mig över ytan tillsvidare.

Det är underligt med känslorna. Dem som man trodde hade försvunnit. Borta, glömda för länge sen.
Och sen står plötsligt objektet för alla dessa känslor framför en, och de rasar ner över en. Inte som då, snarare som ekon, men precis i det ögonblicket är det som att man sugs tillbaka till nuet då inget annat än de existerade. Och förvirringen när kontakten brutits men känslorna fortfarande ekar i huvudet och man inte vet om man är nu eller då eller någon helt annanstans.
Vad gör man med förvirringen? Vad gör man med känslorna och strömmen av minnesbilder som dyker upp i huvudet?
Jag skriver. Någon annan överlevnadsmetod har jag inte.

Och igår, då ställdes jag ansikte mot ansikte med fyra olika förflutna på Trädgården. Jag gick helt vilse.
Men på natten när jag kom hem, skrev jag SMS:et:
Jag lever och jag känner, Jenny. Livet är svårt, men mer än det är svårt, är det underbart!

Idag har jag inlärning på sommarjobbet. Det har regnat hela natten och duggar lite nu, men jag ska fan cykla ändå. Jag måste vakna, och dessutom går tunnelbanan så dumt på Skarpnäckslinjen nu, de håller på att bygga om. Så jag cyklar. Och blir blöt. Första dagen på nya jobbet.

Igår satt jag på grannens tomt mitt i natten och snodde deras trådlösa nätverk, blev uppäten av myggen och frös som en liten gris. Och som om inte det var deprimerande nog, så dog mitt batteri mitt i allting och datorn bara slocknade. Då var klockan redan ett, så det var bara för mig att gå och lägga mig.
Nu sitter jag på grannens tomt igen och lånar internet, men nu är det i alla fall mitt på dagen och jag har fått lov.

Spotify funkar i Finland. Bra grejer.
Det är en av de där sakerna som hände medan jag var borta. Första gången jag hörde talas om Spotify var precis innan jag åkte iväg, och när jag kom hem använde alla det plötsligt. Men jag är inte sen att ta efter, obegränsad tillgång till musik är inget jag tänker ta avstånd från bara för att alla andra använder det. Det där med principer har sina gränser.

Jag är i Finland. Vahijärvi, Askola. Förra sommaren var den första i mitt liv då jag inte var här, på två år har jag inte gått barfota på gräsmattan och fått trätrappan att knarra mitt i natten. Här har inte hänt någonting, och alldeles för mycket. Det går inga bussar hit på somrarna längre. Övervåningen är renoverad, helt ny, allting är vitt. Rabatterna är fulla med ogräs och mormor är död. Hon dog för två och ett halvt år sen, det är länge sen, det är inget jag tänker sådär dagligen på längre men hela det här stället osar mormor. Det går inte att låta bli. Så fort vi kom hit kom molnen och idag på eftermiddagen började det regna. Men på torget i Borgå igår köpte mamma fem kilo finska jordgubbar (stördaste grejen, de svenska jordgubbarna på Borgås torg är billigare än svenska jordgubbar på Coop i Skarpnäck), så jag har suttit på glasverandan med min dator och ätit jordgubbar. Nu har jag städat klart. Min hårddisk är uppdelad i fina, prydliga mappar och speciellt fotomapparna är jättefina. Jag har aldrig påstått att jag inte skulle vara pedantisk.

Och det är något med det här stället, och fotona. Jag har ju i princip gått igenom hela mitt liv från födsel till idag. Eller åtminstone sex års ålder, då jag fick min första kamera. Jag fick inte min första digitala kamera förrän när jag var arton, men höjdpunkterna innan det scannade jag in till olika kollage och bilddagböcker på internet. Och att det här huset på kullen i byhålan där ingen pratar något annat än finska varje sommar har varit den platsen jag kommit till för att försöka varva ner och smälta allt som hänt mig under året.
Nåja, det där med varva ner har ju aldrig riktigt funkat, för hur samspelta jag och mamma än är hemma, så hamnar vi alltid ur fas när vi är här. Hon får sina städmanier och ska vända upp och ner på hela huset, medan jag blir lite extra lat, jag har ju sommarlov, jag vill kunna läsa, eller spela patiens, eller städa i min dator utan att bli störd. Och det där med att smälta - äe, alltså så förvirrad och förtvivlad som jag varit här, borde jag väl aldrig vilja komma tillbaka hit.
Men jag älskar det här stället. På något underligt, bakvänt sätt.
Så nu går jag runt i det här känsloladdade huset med alla dessa gamla fotografier i huvudet, apan som bet mig i fingret vid Victoriafallen i Zimbabwe när jag var fem, bandymatcher på skolgården i ettan, mitt och Paulinas maskeradkalas när vi fyllde nio, klassresan till Birka i fyran. Paulinas besök hos mig och mamma i Tanzania, Eric, mitt och Hannas Halloweenparty i sexan, innan jag och Hanna egentligen blivit kompisar, picknick i Vitabergsparken med Hanna och Lisa när det precis höll på att bli vi tre, Koster med dem sommaren 2002. Italien med Hanna och pappa-Anna-Aron sommaren därefter. Hösten i nian, fikatorsdagarna med Ida och Fina och Lisa, Robin, klassresan till Grekland våren 2004, skolavslutningen i nian, Magdalena och Hanna och Kirke alldeles rödgråtna. New York, första hösten i gymnasiet, Malin som bara fastnar på fotografi efter fotografi, Kirke, Lisa och Ida på Hundby i augusti 2005, studieresan till Berlin, vad jag grät där, Fred. Kirkes artonårsdag. Min artonårsdag. Hannas artonårsdag. Klubbfotografier från Indierave, Baba, Ace, Vänner & Bekanta. Foto A i trean med Sandra och i julklapp fick jag min första digitalkamera, den jag fortfarande använder, EOS 400D, min bäbis. Där tog de scannade fotona slut, de digitala organiserar sig så fint av sig själva.

Men det är mycket liv. Och som att det är meningen att jag ska kunna hantera allting nu, så forsar det ner på mig allting på samma gång. Annars lever jag i nuet och minnena blommar upp något åt gången, som droppar som faller. För att det är så psyket hanterar. Men nu - kortslutning. Allting som en atombomb i mitt huvud. Ska bli spännande att se om jag överlever.
Vi ses på andra sidan!