säg mig, tiden flyter
Klockan är inte ens sju, men det har varit kolmörkt utanför mitt fönster länge. Det är så det känns, oktober, träden under Skanstullsbron har blivit röda i kanterna och gör mig andlös varje gång jag åker förbi. Två gånger om dagen. Om jag råkar titta upp, vill säga, jag sitter ju alltid och läser på tunnelbanan. En gång om dagen för att vara lite petig då.
De tidigare skymningarna gör mig sömning om kvällarna. Men jag tycker om ljudet av regnet mot plåttaket över min loftgång. Jag tycker om regnet när det låter. Jag minns när jag satt på verandan i Dar es Salaam under regnperioden och jag inte kunde se till andra sidan av trädgården, stängslet och häcken mellan mitt och Hannes. Sixten lämnade röda tasspår på det vita altangolvet som Howard fick skura varje dag. Nu vet jag varför det regnade. Varför Sixtens tassar blev röda. Geosystems ligger bredvid mig på skrivbordet och ger mig ett svagt gnagande dåligt samvete.
Men det är söndag kväll och jag blir sömnig av mörkret. Kroppen går liksom inte att ta sig förbi.
Oxford var fantastiskt. Jag hade inga förväntningar alls, sista veckan innan kunde jag inte se fram emot någonting, jag kunde knappt andas. Men i Oxford. Jag förälskade mig. England. Och konserterna, jag tyckte om vad vi sjöng där, det var nöjessjungning. Endorfiner. En av kyrkorna vi sjöng i var C.S. Lewis gamla hemkyrka och jag har stått vid hans grav. Igår läste jag ut The magician's nephew. Oxford är magiskt.
Men sen, söndag, blev jag förkyld, landade i Stockholm och åkte på måndag morgon på fältkurs tre dagar i Mälardalen och gick runt i småstäder och ville bara lägga mig ner och dö på De Geer-moränerna.
Men jag överlevde och sen har det tagit hela tiden sen dess att på något sätt hämta mig. Antar jag. Jag har åtminstone inte haft speciellt mycket i huvudet, utöver bryderier om albedovärden, lågtryck och lerpartiklars kemiska egenskaper. Saker som jag inte riktigt kan greppa, om jag ska vara ärlig. Så strukturen är inte den tydligaste.
Och imorgon ska jag tycka in ännu mer i huvudet, för att liksom utmana koherensen ytterligare. Om biosfären, den här gången.
De tidigare skymningarna gör mig sömning om kvällarna. Men jag tycker om ljudet av regnet mot plåttaket över min loftgång. Jag tycker om regnet när det låter. Jag minns när jag satt på verandan i Dar es Salaam under regnperioden och jag inte kunde se till andra sidan av trädgården, stängslet och häcken mellan mitt och Hannes. Sixten lämnade röda tasspår på det vita altangolvet som Howard fick skura varje dag. Nu vet jag varför det regnade. Varför Sixtens tassar blev röda. Geosystems ligger bredvid mig på skrivbordet och ger mig ett svagt gnagande dåligt samvete.
Men det är söndag kväll och jag blir sömnig av mörkret. Kroppen går liksom inte att ta sig förbi.
Oxford var fantastiskt. Jag hade inga förväntningar alls, sista veckan innan kunde jag inte se fram emot någonting, jag kunde knappt andas. Men i Oxford. Jag förälskade mig. England. Och konserterna, jag tyckte om vad vi sjöng där, det var nöjessjungning. Endorfiner. En av kyrkorna vi sjöng i var C.S. Lewis gamla hemkyrka och jag har stått vid hans grav. Igår läste jag ut The magician's nephew. Oxford är magiskt.
Men sen, söndag, blev jag förkyld, landade i Stockholm och åkte på måndag morgon på fältkurs tre dagar i Mälardalen och gick runt i småstäder och ville bara lägga mig ner och dö på De Geer-moränerna.
Men jag överlevde och sen har det tagit hela tiden sen dess att på något sätt hämta mig. Antar jag. Jag har åtminstone inte haft speciellt mycket i huvudet, utöver bryderier om albedovärden, lågtryck och lerpartiklars kemiska egenskaper. Saker som jag inte riktigt kan greppa, om jag ska vara ärlig. Så strukturen är inte den tydligaste.
Och imorgon ska jag tycka in ännu mer i huvudet, för att liksom utmana koherensen ytterligare. Om biosfären, den här gången.
Kommentarer
Postat av: m.
vart flyter tiden?
Postat av: Katja
ut ur mina händer
Trackback