[under uppförande]

Idag gick jag till migrationsverket igen, och betalade en halv förmögenhet (åtminstone i bolivianska mått mätt) för att förlänga mitt visa tills jag åker hem, så nu var det löst. Jag kommer att få leva på morötter resten av min tid här. Men om jag har tur så har jag ett sommarjobb på G, och mamma påstår att jag har skatteåterbäring att vänta också, så ett par jordgubbar kommer det förhoppningsvis kunna bli när jag kommer hem till midsommar. Även om jag kommer att ha gjort slut på hela min väl tilltagna resebudget.

Nu ska jag och Natalia försöka oss på att göra finsk vispipuuro (vispgröt) på boliviansk saft gjord på den svarta majsen. Håll tummarna!

Häromveckan gick jag på bio med Natalia och hennes två kusiner Gabriela och Valentina. Dragonball, filmatisering av en mangaserie, för att Natalia så gärna ville se den. Själv var jag skeptisk. Och när ljuset släcktes i biosalongen och den mörka berättarrösten började prata spanska, visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Sen var dubbad.
Inte för att språket var så hemskt viktigt. Det fördes inga långa, komplicerade, intellektuella diskussioner, och den lilla spanska jag kan räckte för mig att snappa upp grundkonceptet och ganska mycket till.

Inte för att jag på något vis kan kalla mig för serieexpert, men när jag sett Dragonball kunde jag inte låta bli att se ett mönster. Natalia har fått mig att se Batman Begins och The Dark Knight också, Ironman och Spiderman har jag sett sen innan och Stålmannen-storyn känner väl alla till. Rediga karlar, allihopa av dem, starka och bra på att slåss och inte det minsta känslosamma (för känslor vet ju alla är något dåligt) - förutom när det kommer till en punkt. Tjejen. Chi-Chi. Rachel. Pepper Potts, MJ och Lois Lane. När dessa praktexemplar till tjejer kommer in i bilden, tappar våra superhjältar helt omdömet. Dessa annars så ypperliga män blir plötsligt lättlurade, korkade och svaga. Tjejerna är deras akilleshäl.
Vad är det meningen att det här ska sända för budskap? Att trots männens överlägsna muskelstyrka, så är det ändå i slutändan kvinnorna som har makten?

Natalia har fått mig att se ett par andra filmer också. Kill Bill vol. I & II. Resident Evil. Här är det kvinnor som är hjälten. Gäller samma mönster för dem? Nej, snarare motsatsen. Redan i namnet klargörs det ju vad Uma Thurman gett sig ut för att åstadkomma - hon ska döda Bill, mannen hon älskade. Här är det senhård hämd som gäller, inte kärlek. Och nästan samma sak gäller för Milla Jovovich i Resident Evil. När hon inser vad mannen hon älskar har gjort, försvinner all respekt och alla känslor, och när det sen kommer till kritan blir även han dödad.
Vad innebär denna asymmetri i mönstret? Att de manliga superhjältarna har råd att bli svaga när det kommer till sina tjejer, för de är ju så hårda och övertygande annars? Men att de kvinnliga superhjältarna inte kan det, eftersom de är kvinnor, de tillhör det svagare könet, de måste vara hårda hela tiden, annars förlorar de sin trovärdighet?

På kylskåpet hemma i Skarpnäck sitter en seriestrip med Nemi uppsatt. I den sitter Nemi och Cyan och pratar om parrelationer. Att det är väldigt få män som skulle klara av att ha ett förhållande med en kvinna som var smartare eller tjänade mer pengar än honom. Nästan lika smart får hon vara, men inte smartare. Då blir det fel i maktbalansen och mannen blir osäker på sin manlighet. Nemi påstår att det är därför som det är så svårt för riktigt smarta, coola tjejer (som hon själv tillexempel) att hitta pojkvän.
Som exempel tar de Spiderman och hans söta MJ, eller Superman och hans mjäkiga Lois Lane.
I sista rutan frågar Cyan Nemi:
- Har Superwoman någon pojkvän?
Nemi svarar:
- Nej, hon är singel.
Jag älskar Nemi. Hon är min hjälte.

Häromkvällen såg jag och Natalia My Blueberry Nights. Vi drack portvin, åt nachos med guacamole och såg Norah Jones åka tvärs över den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sig själv, medan Jude Law stekte kotletter i New York - platsen där allting började och slutade.
Det är en alldeles underbar film, det har jag skrivit förr, jag har även skrivit av citatet från slutet av filmen, men det bryr jag mig inte om. Det får vara med igen:

Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are. And every reflection makes me like myself a little more.

Och jag tror att det mest underbara med filmen är att den inte handlar om den vilsna flickan och prinsen som kommer på den vita springaren och räddar henne. Det är inte kärleken som räddar henne, det är hon som räddar sig själv och det är något som hon måste göra innan hon kan bege sig in i kärleken på nytt.
Det är något så hoppfullt över det. Det stämmer överens med min världsbild mycket bättre än någon passiviserande Törnrosa-saga. Jag vill inte bli räddad. Jag vill klara mig själv.

Och det är sånt jag vill skriva. Prosans motsvarighet till Wong Kar Wais underbara kameravinklar och gripande personporträtt. Stillheten och utrymmet. Växtkraften. Hur gör jag det?

Jag sitter och lyssnar på Pang Prego! Fantastiska, underbara Pang Prego! Jag blir alldeles mjuk i kroppen av de bekanta rösterna. Skånskan. Jag skrattar rakt ut och får de andra människorna på internetkaféet att titta snett.
Jag har varit på migrationsverket idag och fått veta att jag inte kan få förlängt turistvisa eftersom man tydligen bara får vara i Bolivia nittio dagar per år, vilket jag redan överskridit med råge, så för tillfället vet jag inte riktigt hur det blir med mina kommande en och en halv månad tills mitt flyg lyfter från Lima. Förvirringen är ganska stor, men just nu gör det ingenting, för jag har Pang Prego.

Annars så har vi fortsatt med den skandinaviska matkultursutbildningen i huset på Calle 1 i Bolognia. Jag och Natalia gjorde finsk fisksoppa och svenska raggmunkar, som serverades med bacon och äppelmos. Vi har även gjort marrängswisch. Allting mycket uppskattat, uppätet i ett nafs. Själv har jag växt i alla mina byxor, som varit mer eller mindre för stora för mig sen tvåan i gymnasiet ungefär. Kanske borde jag börja springa upp och ner för gatorna här i Bolognia, för att få lite motion i alla fall. Om jag nu får stanna kvar.
Fortsättning följer...

Turistbytåsnubben som vi bokade vår Huayna Potosí-bestigning hos var en cynisk tysk eller möjligtvis holländare. Han hade inte mycket positivt att säga om Bolivia och bolivianer, ja, om något över huvud taget egentligen. När jag frågade om säkerheten uppe i toppstugan, med tanke på min kamera, svarade han:
- Don't leave anything valuable up there, tourists steal. Not as much as Bolivians, but they steal.
Efter det blev en av våra standardfraser

This country, these people.

med tysk brytning, användbart i alla möjliga situationer där vårt bemötande inte riktigt orkade upp till den svenska standarden vi är vana vid. Som bussresan mellan Rurrenabaque och Trinidad, tillexempel.

Eller ur filmen vi såg sista natten Edvard var i Bolivia. Vi hade bestämt oss för att skippa sömnen, och såg på Tropic Thunder med Ben Stiller, Jack Black, Robert Downey Jr. och Tom Cruise istället. Där spelar Robert Downey Jr. (min och Natalias lilla favorit) en skådis som spelar en svart officer, och i ett ögonblick av total identitetskris säger han:

I'm the dude, playing the dude, disguised as the other dude.

Skönare citat finns väl knappt. Det har också kommit väl till pass lite närsomhelst.

Nu har jag sett Machu Picchu, kanske världens största turistattraktion. Jag har poserat framför Frihetsgudinnan och det lutande tornet i Pisa. Jag har varit uppe i både Eiffeltornet och Empire State Building. Jag har vandrat runt bland templen på Akropolis i Aten och stenhögarna i Forum Romanum. Jag har sett Mona-Lisa i Louvren och lejon para sig i Serengeti. Jag har åkt gondol i Venedig.
Vad finns det kvar? Ett par pyramider i Egypten, kanske. Taj Mahal i Indien. Kinesiska muren.

Och ändå lär jag mig aldrig. Köandet i oändlighet, tjocka amerikaner och fotograferande japaner. Det är aldrig de där platserna som lämnar störst spår. Det är platserna vid sidanom som växer fast i minnet.
Men ändå ska jag lik förbannat dit. Det är som med romanerna av och/eller om de unga männen - de ska läsas, och plaserna ska ses. Här är erfarenheten inte värt tre öre. Inför varje resa blir jag nollställd pånytt.

Så i sommar, när jag kommer hem, hade jag tänkt ge mig på "Jack" av Ulf Lundell, och nästa resa ska förhoppningsvis innehålla Taj Mahal.

De kommer ibland, de där dagarna när det mesta känns helt meningslöst. Varför skirver jag? Vem tror jag att jag är? Det är lika bra att jag bara slutar.
Hur många gånger som jag har bestämt mig för att sluta vet jag inte. Det går i cykler.
Men inte ens då, när jag precis bestämt mig, kan jag låta bli:
Så jag låg där på sängen med meningslösheten hängade över mig som sänghimmel och stickade på ingenting särskilt medan jag lyssnade på den där norrländskan med den fantastiska fingerfärdigheten med orden, på alldeles för hög volym, när...
Inte ens då kan jag låta bli att tänka i prosa.

Annars är jag en mycket bestämd, målinriktad och envis person. Om jag bestämmer mig för något, brukar det nästan alltid bli genomfört också, förr eller senare. Det är bara det där förbannade skrivandet...
Ja, det betyder väl att jag inte har något val.

Här låter jag bara dagarna passera. Natalia har fått för sig att vi måste introducera den svenska och finska matkulturen för hennes bolivianska släktningar, så hittills har vi gjort köttbullar med brunsås, bakat kardemummabullar och semlor, gjort chokladbollar och igår bakade vi till och med karelska piroger. Imorgon är tanken att vi ska göra fisksoppa och raggmunkar. Själv kampanjerar jag för att få göra vispipuuroa.
Annars dricker vi Amarulla (jag köpte en flaska för att låta Natalia smaka, och den gick åt på tre dagar. Sjuttiofem centiliter!), läser dåliga böcker och ser på mängder med filmer. Skriva kan jag inte alls. Natalia har tatuerat sig igen och jag äter alldeles för mycket glass och choklad, och ja, typ saker i allmänhet. Det är skönt att inte behöva göra någonting, men snart måste jag börja röra mig härifrån. Bara ett par dagar till...

Och så blev det strejk i Cusco-regionen. Bönderna la stenar på vägarna så att bussarna inte kunde köra, på vissa ställen la strejkarna till och med stenar bakom bussarna så att de inte kunde backa därifrån heller. Bussarna blev stående och strejkarna kastade sten på fönstren och slog med påkar på bussens sidor så att passagerarna där inne inte skulle kunna sova.
Jonna han komma iväg till Lima innan strejken, klockan sju på kvällen sa jag hejdå och själpte in henne i en taxi. Men tre timmar senare när det var min tur att påbörja resan till La Paz, kom jag till bussterminalen och killen bakom disken till mitt bussbolag skakade leende på huvudet. Ikväll skulle det inte gå några bussar. Trots att jag ringt kring ett och frågat, och de då sagt att allt skulle gå som normalt. Strejken skulle inte börja förrän vid midnatt. Det var bara för mig att ta en taxi tillbaka till Cusco igen.
Nästa dag ringde jag två gånger - en gång vid ett och en gång vid fem - och båda gångerna sa de att allt skulle gå som vanligt, vid midnatt skulle strejken vara över. Den här kvällen hade jag sällskap med mig, bolivianen Julio och göteborgaren Micke som också skulle till La Paz. Men för andra gången fick jag den där leende huvudskakningen och Julio berättade att det var busschaffisarna som vägrade köra, eftersom strejkarna kastade sten mot bussarna. Regeringen och bönderna hade inte kommit överens än. Det var bara för oss att åka tillbaka till Cusco igen.

Jag började bli riktigt irriterad. Inte på strejken, den stödde jag helt. Jag är av den föråldrade uppfattningen att fackförbund är något väldigt bra, och så långt som jag lyckats luska fram på internet med min bristfälliga spanska så handlade strejken om att bönderna ville få regeringen att ta mer hänsyn till jordbruket och andra angränsande områden i sin politik. Jag har finska torpare i släkten, vetefälten hos mormor får alltid något i mitt hjäta att värka, jordbrukare världen över har min fulla medkänsla och mitt fulla stöd.
Det jag irriterades av var att bussbolaget inte kunde komma med ett rakt ord. Jag ringde och de sa att allting var som vanligt, inga problem som helst, och så stod jag ändå där på bussterminalen utan buss att stiga på. Och INGET SOM HELST fick jag som plåster på såren. Inte för att jag blev förvånad. Det var något väldigt sydamerikanskt med detta tänjande av sanningen, realismen, det-är-lungt-allting-löser-sig, när det inte alls skulle lösa sig. Man kan säga att under mina tre månader här hade jag vant mig. Plötsligt saknade jag SJ och SL, något ofantligt.
Och som om inte busseländet var nog, så hade jag blivit lite förkyld och förlorat rösten helt. Jag lät som en blandning mellan en kråka och en målbrottspojke. Inte speciellt smickrande att använda en sån röst bland en massa främlingar.

Men så kom jag tillbaka till Loki Backpackers Hostel och allting blev nästan helt bra igen. Loki är ett väldigt populärt ställe, speciellt det i Cusco (det finns ett Loki i La Paz och ett i Lima också), man måste boka flera dagar i förväg för det mesta, jag och Jonna hade haft en jävla tur när vi ringde på morgonen innan vi skulle anlända i Cusco, och de sa att de skulle se vad de kunde ordna, och att de sen hade två sängar åt oss. Sån jävla tur. Och nu kom jag tillbaka från bussterminalen inte bara en gång, utan två, och båda gångerna var de egentligen fullbokade men på något sätt lyckades de stuva om så att jag fick en säng att sova i.
Och sen var det ju människorna. Efter tre månader av kringflackande med fyra, och sen tre kompisar, kände jag mig väldigt utlämnad utan Jonna. Och jag är inte den där utåtriktade typen riktigt, att bara börja prata med en främmande människa tar emot under normala fall, för att inte tala om när jag låter som en kråka. Men på Loki har man inget val. Där pratas man med åt vänster och åt höger, vare sig man vill eller inte. Jag behövde aldrig känna mig ensam i min utsatthet.
Där fanns Brian från Miami som var en av frivilligarbetarna på Loki, som bjöd mig och Jonna på pizza vår första kväll i Cusco och fick oss att känna oss så välkomna. Han tog med oss till fyra olika klubbar kvällen efter Machu Picchu och sen, när pengarna började ta slut under min strejkstrandning, köpte han en soppa åt mig i Lokis bar.
Där fanns Chris, britten som drack lite för mycket öl och var bakis under den halvan av dygnet som han inte var full. Men mitt emellan bakis och redlös blev han mycket kramig, söt och lite charmigt korkad. En mer brittisk person har jag väl aldrig träffat.
Och Chris kompis Tim, arkitekten som tagit ledigt från livet och planerade att surfa sig igenom norra Peru, Colombia, Karibien och Nya Zeeland. Det var Chris och Tim som tog hand om mig första dagen efter att Jonna lämnat mig.
Där fanns Julio, bolivianen som pluggat i Kanada och som tack vare två svensktalande flickvänner pratade flytande, om än något lustig, svenska trots att han aldrig varit i Sverige själv. Till och med en aning finska pratade han. När jag till slut fick stiga på en buss, var det honom jag samåkte till La Paz med.
Där fanns Shaun från Kanade som stammade och till en början var väldigt tystlåten, men efter att vi började prata med honom precis innan Jonna lämnade mig så började vi alltid prata lite böcker och spanskastudier varje gång vi stötte ihop någonstans i Lokis stora hostelkomplex. Han älskade Bolivia och skulle snart fortsätta till en spanskakurs i Sucre.
Där fanns israelen som en kväll i baren sa att han tyckte att jag var lik Natalie Portman i min nya frisyr (numera har jag tre millimeters snagg) och efter det sa han "Hi Natalie!" varje gång vi stötte ihop - och vem skulle inte bli smickrad av det? Natalie Portman är ju kanske världens vackraste kvinna.
Och där fanns Rickey från San Fransisco, hans syster Calli och deras peruanska vän Luis. Calli hade det mest fantastiska minspel och Luis var så gay att man bara inte kunde låta bli att älska honom - och det första han över huvud taget sa till mig var "I love you, of course you have to come!" när han råkade höra mina osäkerhet över att gå vidare från Lokis bar till en klubb i Cusco. Aldrig hade jag kunnat tro att en snagg skulle generera så mycket kärlek. Rickey själv, en gammal krigsveteran från den första Irak-kampanjen, skröt med sitt norsk-svensk-irländska påbrå och kallade sig för irish viking - ett passande namn för hans närmare två stadiga meter och röda hår. Han hade bestämt sig för att gilla mig trots att jag min vana trogen inte sagt så mycket alls, och varje gång jag blev tillbakaskickad till Loki från bussterminalen lyckades han på sitt bullriga sätt få mig att känna mig mycket mindre bedrövlig. När jag gjorde mig färdig att lämna Loki för sista gången, sa han "We don't want you to leave, darlin'" och sånt värmer alltid, även när det kommer från en person som bara känt en i tre dagar och alltså inte grunadr sin uppskattning på något annat än ens frisyr (eller snarare avsaknad av frisyr i mitt fall).

Man kan träffa underbara människor på ett hostel i Cusco även under de mest frustrerande omständigheter, och även om jag förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen så kommer jag alltid att kunna bära med mig den där känslan av direktkontakt, värme och medmänsklighet som de ingav mig, tre dagar i Cusco.

Cusco är en gammal stad. I guideboken står det att Cusco är Nord- och Sydamerikas äldsta, fortfarande bebodda stad. Och det känns, någonstans, att staden är gammal. Det ligger något över de stenlagda gatorna, de branta smala gränderna och husen. Och precis som La Paz, är Cusco byggt som i en skål med berg i alla vädersträck. Ja, Cusco är vackert. Mycket vackert.
Men det är något som saknas. Det är så rent. Så välorganiserat. På gatorna går välmående, vita människor i solhattar och på butikernas glasdörrar sitter det klistermärken om att de tar emot Visa- och Master Cards. Den här staden lever inte. En gång var den universums mittpunkt, enligt de gamla inkorna, men numera är Cuscos stadskärna en kuliss för turister.
Inte för att jag klandrar dem för att ha gjort Cusco så turistvänligt. Jag ser inget fel med att tjäna pengar på människor som har råd. Och pengar behövs. Cusco är inte den enda staden i Peru som jag har varit i.

Den stora inomhusmarknaden Mercado Central är ett undantag. Precis när man kommer in genom huvudingången finns det ett par turiststånd med alpackakoftor och halsband, men resten av marknaden är helt peruansk. Här säljs frukt och grönsaker, stora köttstycken hänger i krokar och quinoan skopas upp ur säckar. Man får leta länge för att hitta en annan turist här.
När jag var yngre och reste med pappa, och han alltid drog med mig till sånahär ställen, tyckte jag alltid att han var hemskt jobbig. Kaoset och alla människor som jag inte hade något gemensamt språk med gjorde mig rädd, jag kände mig uttittad och jag tyckte att pappa inkräktade på människorna på något sätt med sin kamera.
Men nu älskar jag dessa platser. Gatorna bortanför turistaffärernas Sagárnaga i La Paz, loppmarknaden i El Alto och Mercado Central i Cusco. Jag älskar atmosfären, farten, ljuden, lukterna, som ett pulserande hjärta med människorna som ett ständigt flöde av blodkroppar och aldrig stannar det. Jag kan lätt bara sitta där och betrakta.
Och det bästa stället för betraktelser var vid en av de femtiotalet josstånd som tog upp en hel avdelning av marknaden. Stånd efter stånd med de mest fantasifyllda fruktarrangemang du kan tänka dig, och bakom varje en kvinna som skriker efter dig:
- Señorita, señorita, ¿que quieres? ¿Jugo de naraja? ¿Frutilla con leche? ¿Extracto de sandía? ¡Señorita! ¡Señorita!
Såntdär skrik går mig på nerverna, som om jag inte hade ögon att se och välja själv med. Jag satte mig alltid hos den som skrek minst.
Fyra gånger hann jag gå dit, under min strejkförlängda vistelse i Cusco, en jos om dagen är bra för magen, och om jag skulle få ta med mig en bit av varje stad jag besökt under den här resan hem till Stockholm, så skulle josstånden i Mercado Central vara det jag valde från Cusco.

Det var skärtorsdagen. Jag och Jonna gick in och ut ur turistbyråer och försökte hitta de smidigaste (och billigaste) sättet att ta oss upp till Machu Picchu så snart som möjligt. Det var inte lätt. Det är många som vill komma upp dit nu, sa de. Ni måste sova i Aguas Calientes (eller som den har den har döpts om till turisterna: Machu Picchu Village), sa de. Vi vill ruinera er, korkade turister. Sa de inte, men det kändes så.
När vi nästan gett upp om att komma upp på Machu Picchu på långfredagen och ner igen samma dag, kom en kvinna springande efter oss och sa att hon hade kontakter på Peru Rail (så stört att ett peruanskt företag har ett engelskt namn), hon kunde fixa biljetter åt oss upp och ner på samma dag för hundraelva dollar. Mycket pengar, men det var det bästa erbjudandet vi fått dittills. Så vi tog det.

Klockan sex nästa morgon blev vi väckta av vaktmästaren, precis sopm vi bett om, men när han sa att vår guide väntade på oss nere vid receptionen, började vi ana oråd. Vi skulle ju inte bli hämtade förrän halv sju!
Så där satt hon, kvinnan från turistbyrån, och sa att tåget hem från Machu Picchu var fullt. Hon hade inte lyckats få några biljetter åt oss, hon hade köpt två platser på tåget klockan fem på morgonen dagen efter istället, vi skulle få sova en natt i Aguas Calientes. Hon kunde fixa och betala ett hostel åt pss där.
Vi var inte glada, men vad skulle vi göra? Biljetterna var redan köpta och till Machu Picchu ville vi. Vi blev helt enkelt tvungna att acceptera hennes klantighet. Det var för tidigt för att checka ut från vårt hostel, receptionen var inte öppen än, så vi skulle inte bara behöva sova en natt i Aguas Calientes, vilket vi verkligen inte ville, utan vi skulle också behöva betala för en säng i Cusco som vi inte skulle sova i. Dagen hade kunnat börja bättre.
Vi sprang upp till vår sovsal och hämtade lite extra grejer för den kommande övernattningen, och sen blev vi skjutsade till bussen som skulle köra oss till tågstationen.
På bussen fick vi våra biljetter. Det visade sig att heresebiljetterna, på tåget som gick klockan fem på morgonen, var tolv dollar billigare än de biljetterna som vi hade betalat för. Och då gick det upp för oss hur resebyråkvinnan lagt upp det. Hon stod där framför oss med tjugo dollar i handen och sa att antingen fick vi pengar själva att betala hostelet i Aguas Calientes för, eller så fixade hon det per telefon. Det var mellansumman mellan de biljetter som vi hade betalat för och de biljetterna som hon köpt åt oss som hon tänkte betala vårt hostel i Aguas Calientes för. Hon skulle till och med tjäna ett par dollar extra på oss, hostelet skulle inte kosta tolv dollar var.
Vi började bli riktigt arga och irriterade. Vi ville ha tillbaka de där tolv dollarna OCH att hon skulle betala ett hostel åt oss. Hon hade sålt en biljett som inte fanns och nu fick hon stå sitt kast.
På sin instabila engelska svarade hon att vi fick välja, antingen pengar eller hostel.
Vi sa båda.
Hon började prata om sin kommission, att det inte skulle bli över något åt henne om hon skulle behöva ge oss tillbaka pengarna OCH betala för ett hostel.
Vi sa att det var en smäll hon fick ta, man kan inte lura folk såhär. Vi hade planer som blev helt upp-och-nervända på grunda av detta, Jonna hade ett plan att hinna till.
När Jonna blev för arg tog jag över. Men det gick inte. Turistbyråtjejen stod där helt gråtfärdig och höll krampaktigt i tjugodollarssedeln, men hon vägrade ge efter.
Till slut, när jag var på vippen att ställa mig upp och bara skrika rakt ut (att skrämma livet ur den stackars kvinnan hade vi inte provat än), så kom sällskapet bakom oss i bussen till vår undsättning. De talade spanska och förklarade för turistbyråtjejen att hon faktiskt snällt nu fick gå med på våra krav. Det var hon som hade klantat till det, och vi som skulle få lida för det.
Nu kändes det som att vi hade en hel, spansktalande hejarklack bakom oss, vi fick nya, sansade krafter och efter lite mer förhandlande gav hon till slut med sig. Vi fick tjugodollarsedeln och hon lovade att fixa och betala ett hostel åt oss i Aguas Calientes. Med gråten i halsen (lät det som) lämnade hon oss på bussen.
Två blåögda flickor, kanske hade hon trott att vi skulle vara lätta att lura. Men det säger jag er, att en arg Jonna och en arg Katja är inte att leka med. Ni gör bäst i att undvika det.

ÄNTLIGEN var vi på väg till Machu Picchu. Bussen tog en dryg timme, och medan vi väntade på att tåget skulle rulla in på perrongen åt vi varsin choclo (en sorts stor majs på kolv) med ost. Grymt gott!
Jag har åkt tåg på fyra kontinenter. Med tåget till Machu Picchu blir det fem. I Europa har jag åkt lite överallt. I Afrika har jag åkt Tazara-järnvägen, från Dar es Salaam till viltreservatet Selous, där kupéerna fylls med bananklasar och medresenärernas höga skratt. I Asien är det genom Vietnam som jag har åkt, där är tågen mörka och de har galler för fönstren eftersom människorna på marken brukar kasta sten mot tågen. I Nordamerika har jag bara åkt upp och ner genom New Yorks tunnelbanesystem, men jag tycker att det borde räknas. Det är ju ändå ett färdmedel på räls och jag älskar tunnelbanor.
Men ingenstans har jag åkt ett tåg med vackrare, mer dramatiska vyer än dem som man har när man åker tåget till Machu Picchu. Rälsen är lagd i klyftan mellan två bergskammar. Dessa andiska bergskammar, kommer jag någonsin att få nog av dem? Kraften som har krävts för att skapa dessa berg. Det är hypnotiserande.
Och så kör tåget runt en krök och plötsligt har man byn Aguas Calientes framför sig. Vid en skrikande flod, mitt i ett lummigt, fuktigt grönt ligger byn där som ett en aning mindre storslaget Vattnadal.
Sen visar det sig att hela byn bara är en gigantisk turistfälla med souvenirstånd, svindyra restauranger och hotell, men det var väl egentligen bara att vänta. Machu Picchu är ju trots allt Sydamerikas största turistattraktion. Det kan ändå inte förstöra känslan från den magiska tågfärden dit.

I Aguas Calientes tänkte vi att det var bäst att kolla upp var vårt hostel låg, så att vi inte skulle behöva springa runt och leta i skymningen. Det var lätt att hitta, men när vi kom dit sa den otroligt söta flickan som hade ansvaret för stället att hon inte hört något från vår turistbyrå och att det hur som helst inte fanns några lediga rum.
Det blev droppen. Vi orkade inte bråka mer. Vi gav upp.
Vi fick lämna lite grejer på hostelet och den söta flickan där lovade att ringa runt och hitta ett annat hostel åt oss medan vi var uppe och tittade på de gamla ruinerna.
Man kan åka buss tjugo minuter upp till Machu Picchu för sju dollar enkel resa, och man kan gå upp. Ingen annanstans under vår resa hade vi sett några klassiska turister, men här fylldes busslast efter busslast med tjocka amerikaner och pensionärer. Jag och Jonna började gå.
Det var varmt och solen sken. Berget var brant och stigen upp bestod av stentrappor. Vi var inte på bolivianska höjder, men likväl gott över tvåtusen meter över havet. Luften hann gå ur oss flera gånger och hela tiden fick vi motsägelsefulla rapporter från människorna som var på väg ner. Vissa sa att det vara var lite kvar, medan andra flåsande påstod att det var minst en timmes ytterligare klättring. Efter dryga sjuttio minuters klättring började vi tvivla på att vi någonsin skulle komma fram.
Man så stod vi plötsligt där. På vändplanen vid ingången till Machu Picchu. Dränkta i svett, men där. Vi satte oss på en låg mur och drack vatten och åt ett par mackor. Jonna sa:
- Nu bryr jag mig nästan inte om ifall vi kommer in, jag är bara så nöjd över att vi kommit fram.

Vi hade fått höra att man verkligen tjänade på att ha ett studentleg när man skulle till Machu Picchu. Istället för fyrtiofem dollars inträde, betalade man bara tjugoen.
Jag hade studentleg.
Det hade inte Jonna. Hon hade fått låna mitt nere i Cusco och helt enkelt tagit en papperskopia av det med ett foto av sig själv ovanpå mitt. Jag lyckades köpa två studentinträdesbiljetter från två olika biljettbodar och där trodde vi att det var löst.
Men vid ingången ville de också se studentleg, och Jonnas papperskopia dög inte. Jag gick in en lite bit på området för att inte stå i vägen och väntade spänt på ifall Jonna skulle dyka upp runt kröken över huvud taget. Det skulle vara just fint, när vi kommit såhär långt. Cecilia skulle ha sagt att Jonna jinxade sig när vi satt där på muren, men jag är inte vidskeplig för fem öre.
Tror jag.
- Jag fixade det! ropade Jonna medan hon kom, stort leende, gående mitt i strömmen av turister.
Kvinnan på biljettkontoret hade velat se Jonnas inloggning på Stockholms universitets hemsida efter att Jonna förklarat att hon blivit bestulen på sitt riktiga studentleg. Det blev knivigt, inte hade Jonna någon inloggning, och även om hon hade haft det så hade hon omöjligt kunnat komma ihåg det. Inloggningen och lösenordet på su.se är eb helt ologiskt kombination av bokstäver och siffror. Men Jonnas räddning blev att hela hemsidan var på svenska. Biljettkvinnan förstod inte ett jota, och till slut släppte hon in Jonna ändå.

Vi var inne. Hundra meter längsmed berget från ingången och vi stod på höjden med den världsberömda utsikten över ruinerna och det molninhöljda berget Huayna Picchu. Jonna och jag var på Machu Picchu.

Moln hade tornat upp sig på himlen och lagom till att vi började klättra upp till Solens port, började det renga, och sen regnade det från och till under resten av vår vandring bland de gamla stenarna. Men det är smällar man får ta. Jag var van, och förberedd.
På avståmd var det overkligt. På så många ställen i så många olika sammanhang hade jag sett bilder på detta gråa mönster nere i det ohyggligt gröna gräset, med de hisnande andiska bergen som kulisser, att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Det var som jag sa till pappa när jag för första gången såg ipp på skyskraporna och reklamtavlorna kring Times Square i New York:
- Det är både större och mindre än vad jag trodde att det skulle vara.
På nära håll var det en massa gammal sten. Labyrinter och valv och gångar, på millimetern tillslipade runt gluggar ut mot svindlande, drömskt molninhöljda sluttningar, men likväl, gammal sten. Och turister. Turister i likvärdiga antal.
Men ändå. Det var stort. Att vara där. Att det var så välbehållet. Så otroligt grönt. Vi kan skatta oss lyckliga över att kanske till och med inkaindianerna själva glömt bort stadens existens när spanjorerna kom och mördade den sista inkan. Annars har ju sånadär maktskiften en tendens att bli förödande för en civilisations kultur, och inte bara för människorna. Det nya ledarlejonets vana att döda alla ungar som finns i flocken så att honorna ska börja löpa igen och han kunna sprida sina egna gener. Att vara bland de första som hitta det här stället efter århundradens glömska måste ha varit en överjordisk upplevelse.
Nu måste jag säga att det mest kändes exploaterat. Otroligt vackert, vilken fantastiskt ställe att bygga en semesterort på (eller om det är ett religiöst tempelområde, forskarna kan inte komma överens). Det måste ha krävts någon med mycket makt och rikedomar för att transportera upp all denna sten för de branta sluttningarna, men det var någon som inte saknade visioner. När det begav sig måste Machu Picchu ha tett sig som paradiset på jorden.
Nu gick det ungefär en fotande japan eller gnällande amerikan per sten. Kändes det som.
Men jag ångrar inte den omständiga resan dit. Jag behöver aldrig göra det igen, men nu har jag varit där.

Vid fem när området stängde, spöregnade det, så vi bestämde oss för att ta bussen ner till Aguas Calientes för att se ifall vi hade någonstans att sova nu, eller ifall vi skulle bli tvungna att svoa på gatan.
Det visade sig att vi skulle få sova på det första hostelet ändå. Den alldeles underbara, söta flickan som vi pratat med på förmiddagen hade lyckats stuva runt så i sitt fulla hostel att vi fick ett dubbelrum med egen toalett. Och där var det som att alla dagens spänningar släppte. Vi var helt slut. Först hade vi tänkt försöka hitta lite middag nere på stan, men den tanken gav vi snart upp och runt halv åtta hade vi båda somnat till ljudet av floden som forsade igenom Aguas Calientes.

Efter att ha somnat halv åtta hade vi inga som helst problem med att komma upp kvart över fyra i tid till tåget, och tillbakaresan gick förvånande smärtfritt. Vi satt och diskuterade universitetsstudier och runt nio steg vi in genom porten till Loki Backpackers Hostel, trötta men nöjda med våra bedrifter.

Sista dagen i La Paz blev hysterisk. Vi missade avskedsfikat som Lauri hade arrangerat och kom inte tillbaka till huset på Calle 1 i Bolognia förrän vid nio på kvällen. Då hade vi fortfarande all packning kvar. För mig var det ingen fara, det var ju bara en vecka jag skulle packa för, men Cecilia och Jonna skulle få ner allt de ägde i sina ryggsäckar, packa ihop sina liv och lämna La Paz för gott. Jag kom i säng runt ett. De andra sov nog inte alls.
Och sen på morgonen visade det sig att Cecilia under natten hade kommit på att hon inte var klar med La Paz än. Hon ville inte åka. Och jag var ju så trött. Vi hade inte lyckats hitta någonstans att bo i Cusco, allt hade gått så snabbt och det var påsk. Många människor som är lediga och vill titta på gamla inkastenar. Jag började också känna att det skulle vara mycket mysigare att bara gå och lägga mig igen. Men Jonna ville verkligen till Machu Picchu och efter lite förhandlande kom vi fram till att Cecilia skulle stanna och åka direkt till sitt flyg från Lima, medan jag och Jonna skulle åka på tumanhand till inkornas gamla huvudstad.
Ett par tårar på bussterminalen blev det. Avsked är aldrig lätta. Att komma över gränsen gick nästan för lätt, men efter en timme i Peru gick bussens motor sönder och vi blev stående i ett par timmar. Det började regna - men det gjorde ingenting. Vi hade tak över huvudet, stora bakåtfällbara, vadderade säten och inga mygg så långt ögat kunde nå. Vi hade varit med om värre.
Motorn blev fixad och efter sexton timmar i bussen anlände vi till Cusco. Och det visade sig inte vara några problem alls att få en säng att sova i - vi hamnade på Loki Backpackers Hostel. Vi fick knappt ens komma innanför porten innan konversationerna med den andra backpackerserna började. Vi kände oss mycket välkomna.
Nästa dag skulle vi ta oss an uppdraget att hitta transportmedel upp till en av världens populäraste turistattraktioner.

Och så var de bara två. Nu har även Jonna och Cecilia lämnat oss och La Paz svindlande höjder för New Yorks svindlande skyskrapor. Tre månader har vi rest ihop, umgåtts femton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Det blir många timmar. Vi har gått varandra på nerverna, vi har skrattat tills vi legat och vridit oss på golvet.
Men nu är de borta. Det känns overkligt. Det kommer att ta tid att vänja sig.

Men inna de åkte såg vi till att vi aldrig skulle komma att glömma dessa tre händelserika månader vi haft tillsammans.
Sista dagen i La Paz för Jonna och Cecilia (som senare visade sig bara bli sista dagen för Jonna, Cecilia hade inte fått nog av La Paz, hon hoppade över Cusco och stannade ett par dagar till) hamnade vi på en tatueringsstudio, och jag är fortfarande lite oklar på hur det gick till, men plötsligt satt jag där på britsen och fick tre prickar tatuerade in på min vänstra fot, snett in från stortån. Innan han började, sa tatueraren att det kommer att göra ont, fötterna är bland det värsta att tatuera. Men när han började kändes det inte mycket alls. Det gjorde mycket ondare när Cecilia klippte till mig min mohawk med den där konstiga rakningskniven. Det säger väl inte er så mycket, men tänk att bli stucken av en synål litegranna sådär, ungefär så ont gjorde det att tatuera mig på foten.
När jag var klar var det Natalias tur (hon tyckte att det gjorde en bra bit ondare än jag) och som på löpande band tatuerades det in tolv prickar på fyra fötter medan vi sjöng Cornelis Vreeswijk och personalen på tatueringsstudion tyckte att vi var allt bra lustiga.

Så nu har vi för alltid Orions bälte där på vänster fot och kommer aldrig att tillåtas att glömma denna galna resa genom Bolivia som vi gjorde tillsammans vårvintern 2009.
(Och tro inte att du kommer undan, Edvard! Vi ska allt se till att du också får Orions bälte förevigat på foten, på ett eller annat sätt.)

Under vanliga omständigheter, när jag är hemma, läser jag i snitt en bok i veckan. Minst. Jag har tunnelbanan att tacka för mitt stora läsintresse. Som storstadspendlare finns det mycket transporttid som ska användas på något sätt.

Nu har jag varit på resande fot i tre månader. Jag har snittat på en bok i månaden.
Första månaden läste jag "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén. Emilie Flygare-Carlén är en författare som fascinerar mig. Hon skrev eposliknande verk som innehöll allt: vänskap, kärlek och svek, diskussioner om religion och filosofi, moraliska dilemman, västkustklippor och pirater. När en bok får en att krypa ihop på golvet och gråta så att det känns som att hjärtat ska gå sönder efter sista sidan, då vet man att det är en stor bok.

Andra månaden läste jag "Spelet" av Neil Strauss. Jag fick den av Kirke i julklapp med tillägnan "Kör hårt, Katja!". I början gjorde den mig mörkrädd. Den hadlar om en nätgemenskap för raggningsexperter och deras elever, och deras människosyn är fruktansvärd. Det enda dessa män lever för är att raffinera sina olika raggningstekniker och det högsta målet är att få en tjej i säng. Inget som helst intresse finns för människorna bakom dessa blonderade tjejer med silikonbröst, eller ens för de andra männen i nätgemenskapen. Hela livet är uppbyggt kring denna ytliga jakt. Och Neil Strauss låter i början som om han svalt denna filosofi med hull och hår. Han kommer med raggningstips efter raggningstips och fyllde mig med en sån avsmak att jag var rädd att jag aldrig skulle komma att kunna prata med en främmande man igen utan att hela tiden undra ifall allt egentligen bara var ett spel från hans sida.
Men efter hälten började boken ändra karaktär. Strauss började ifrågasätta andefattigheten i det han höll på med. Han började se vad spelet gjorde för dess deltagare - hur tomma de blev, olyckliga, utan hopp, som robotar. Istället för en raggningsguide, blev det en samtidsskildring om en generation män som panikartat söker efter en mening, något att bygga upp sina liv kring - något som raggningsgemenskapen ger dem, till en början. Men även där är det något viktigt som saknas: SJÄLEN. Så i slutändan mår de vilsna männen ännu sämre än innan.
"Spelet" utvecklades till en mycket intressant samhällskritik.

Tredje månaden började jag läsa "Sunnuntai" ("Dimanche" på franska) av Irène Némirovsky. Det är en novellsamling översatt till finska från originalspråket franska, och Némirovsky var en rysk judinna som flydde via Finland till Paris efter den ryska revolutionen och sen blev mördad under Förintelsen. Det märks i hennes noveller. De har tre teman: den judiska identiteten, Finland under mellankrigstiden och unga kvinnor i Paris. Speciellt novellerna om Finland är otroligt gripande - fast det kan ju hända att jag är partisk. Jag brukar inte gilla novellsamlingar, men den här tycker jag om.
Fast den är på finska. Det är ett litet problem. Svenska pratar jag ju hela tiden med gänget, men jag och Natalia har ju blivit förbjudna att tala finska. Finskan ligger ganska oanvänd och väntar. Så nu när jag läser en bok på finska, får den mig att tänka på mormors hus vid lersjön och mamma och så dyker den där förjordade hemlängtan upp som annars hållit sig snällt på mattan hittills.
Jag kan inte läsa så mycket ur "Sunnuntai" åt gången.

Så för att ta en paus från finskan parallelläser jag "On the road" av Jack Kerouac vid sidan av. Pappa hade den i bokhyllan och det kändes på något sätt passande att ta med på resan. För den är ju en sån där bok som man borde ha läst.
Men jag blir ju bara irriterad. Dessa män. Det kanske inte är riktigt PK, men jag har ofta problem med böcvker om och/eller av unga män. De är så ... hur ska jag uttrycka det här utan att låta som en manshatande anarkafeminist? ... solipsistiska. När ska jag lära mig att inte börja läsa på dem?

Nu börjar mitt medhavda bokförråd så sakta att sina. Snart är det dags att hitta någon flummig backpacker att byta böcker med. För läsa, det måste jag. Även om det inte blir lika mycket som i vanliga fall.

Jag har ätit två semlor idag också. Jag är riktigt stolt över att vi lyckades göra mandelmassa helt själva, den smakar nästan som riktig. Annars tror jag att jag inte bara är förkyld (min röst är så smått på väg tillbaka) och har någon sorts ytterst irriterande nässelutslag över större delen av kroppen (som kliar något alldeles förfärligt i perioder), jag tror att jag är helt psykiskt utkörd också. Jag sätter mig ner och försöker skriva, men får bara ur mig ett par meningar åt gången, sen kan jag inte koncentrera mig mer. Det är helt olikt mig. Min koncentrationsförmåga är en av de sakerna som jag alltid har kunnat lita på, när allting annat har fallit. Det tar på krafterna att resa i tre månader. Nu behöver jag semester. Det kan ta ett litet tag innan ni får veta hur jag och Jonna till slut lyckades ta oss upp på Machu Picchu.

Idag har jag och Natalia bakat semlor. Mjolkprodukter i Bolivia ar sa pastoriserade att de inte ens behover sta i kylskap, sa vispgradden smakar en aning underligt, men annars blev det som riktiga hemmagjorda semlor. Tva manader sent, men vem bryr sig. Semlor ar bland det basta jag vet. Aven Natalias bolivianska familj tyckte om dem. Vi haller pa att introducera den nordiska kulturen for dem. Lussebullar, kardemummabullar och semlor har de fatt. Nasta grej blir karelska piroger.

Tredje gången gillt, i förmiddags kom jag äntligen fram till La Paz och blev mött av en busande Natalia. Och det första som hände när jag gick över tröskeln till huset på Calle 1 i Bolognia var att jag blev matad med en trerätters lunch och välkomnande lunchsamtal runt Natalias farmors köksbord. Det känns så skönt att vara i ett hem igen.
Jag och Natalia tillbringade eftermiddagen med att äta frukt och titta på Australia. En storslagen film, i den meningen att den siktar högt och målar upp allting stort. Dramatik och naturromantik. Inte det bästa jag sett, men mycket passande för min avslagna sinnesstämning denna onsdag. Och Nicole Kidman är det ju aldrig fel att tillbringa tre timmar åt att titta på.

Jag är medveten om att det finns stora luckor i min Cusco-rapportering, och egentligen var ju min tanke att inte skriva något alls därifrån och sen göra allting ordentligt i kronologisk ordning när jag kom tillbaka till La Paz och hade bra med tid. Men saker blir sällan som man har planerat dem här i Sydamerikatt, det är något som jag har lärt mig. Så det får bli ungefär som sist - Cusco-inläggen kommer att dyka upp här efterhand som jag skrivit dem. Jag har ju inga som helst planer nu för två månader framöver.

För andra kvällen i rad åkte jag till bussterminalen, bara för att bli hemskickad igen. Nu har strejkarna börjat slänga sten på bussarna som fastnat i blockaderna. Busschafförerna vägrar att köra. Vilket väl är bra. Men jag börjar så smått tappa förtroendet för de peruanska bussbolagen. Jag ringer två gånger dagligen och de säger att bussarna ska gå som vanligt, men så möts jag ändå av de där urskuldande leende terminalsmänniskorna när jag kommer dit. Det är inte det att vara fast i Cusco som stör mig mest, det är det att inte veta.

Arbetarna strejkar i Peru. Alla vägar är blockerade. Inga bussar går. Så jag är fast i Cusco. Hur länge vet jag inte. Kanske kommer jag härifrån vid midnatt, men man vet aldrig. Dessa länder, dessa människor, ni vet...

Nu sitter jag på Loki i Cusco, Peru, ett hostel som seriöst känns som ett kollo för vuxna - en vacker gammal byggnad där man sover i våningssängar i sovsalar, där det finns aktiviteter om dagarna och där festen aldrig tar slut i baren. Helt galet.
Tanken är att jag och Jonna ska försöka komma upp på Machu Picchu, men ja, vi får se hur det går med den saken. Vi är inte de enda som vill dit.

Vi tyckte om Rurrenabaque. I Rurrenabaque hade de Bolivias godaste empanadas (en sorts kött-, kyckling- eller ostfyllda piroger), tre bolivianos styck, tre räckte gott och väl för en måltid. I Rurrenabaque fick man tre pomelos (en grapefruktsliknande citrusfrukt) för en boliviano. Jag åt minst sex om dagen - C-vitaminsöverdos. I Rurrenabaque fanns Moskkito Bar, med goda drinkar, jättetrevliga bartenders och fantastisk happy hour. I Rurrenabaque träffade vi Sven från Holland och Leslie från Oregon, USA, köpte de fulaste kläderna vi kunde hitta på den lokala loppisen och klädde ut oss en kväll. Skönare människor får man leta länge efter. Vi tyckte om nästan allt med Rurrenabaque.

Trinidad tyckte vi inte om. I Trinidad fanns ingen tvättservice. Ägarinnorna till de två hostelen vi bodde på i Trinidad var buttra och gnälliga och lät oss inte ha våra grejer på tork på innergården, för "det var fult". I Trinidad åkte man motorcykeltaxi och det var ju roligt, men Cecilia brände sig på avgasröret och fick ett stort, varande brännsår på vaden. Som om hennes myggbett inte var nog. I Trinidad var husen byggda så att det var tak över trottoarerna - någon visste vad han gjorde. För i Trinidad kunde vädret gå från sol till amazonasregn snabbare än vad vi hann blinka. Men om inget annat, så var husen i Trinidad så snyggt koloniala och slitna och färgen bortregnad. Min kamera älskade Trinidad.

Santa Cruz tyckte vi var helt okej. Santa Cruz kändes som en sydeuropeisk stad, säg en medelstor italiensk. I Santa Cruz var människorna så piffigt klädda och körde runt i nya bilar. I Santa Cruz såldes det glass och mjukglass i varenda gatuhörn. I Santa Cruz träffade vi Natalias farmors syster och hennes familj, de tog med oss till ett fritidsområde vid en flod utanför stan, Pirai, där Natalia och Cecilia fick köra fyrhjuling och jag och Jonna äntligen fick rida (första gången i en westernsadel för min del, det kändes som att jag inte hade någon kontroll alls, men gud vad underbart det kändes att få galoppera igen. Hästens muskler under mig. Dagen efter hade jag sjuk träningsvärk i ljumskarna). Vi älskar Natalias familj. Jättemycket.

Den bolivianska låglandsspanskan är svår att förstå. De hoppar över bokstäver och pratar otydligt. Som tjej visslas det efter en på ett latinamerikanskt sätt som inte alls förekommer på Altiplanon. Och det är varmt, ohyggligt varmt.
Jag tyckte om låglandet, det gjorde jag. Men mest tycker jag om La Paz.

Mina kameror gick inte sönder. Jag hade lagt in dem i en plastpåse i ryggsäcken, och där hade de hållts tillräckligt torra.
Alla mina böcker var mer eller mindre fuktskadade. Värst åtgången var min lilla svarta anteckningsbok där jag skrivit in lite favoritdikter, adresser, en egenkomponerad spansk grammatik och limmat in bilder på familj och vänner. På vissa ställen hade texten runnit ut över halva sidan och fotografierna var helt missfärgade. Men man får vända på det - nu syns det verkligen att den har varit med och rest. Som tur var klarade sig min dagbok (med Platon och Sokrates på omslaget, som jag fick av pappa efter att han varit i Neapel) bäst, den blev bara lite fuktig i nederkanten. Och det är ju ändå den som är viktigast.

Mina jeans hade fått tre präktiga hål på vänsterlåret (mitt fotograferingsknä) och ett på högerlåret.
Mina skor gav jag upp på tidigt under lastbilsfärden, men jag lyckades gömma undan dem på ett ställe på flaket där det regnade in, så när vi kom fram till Trinidad var de inte bara helt täckta av lera, de var helt genombLóta också. Jag tvättade dem ordentligt och blev av med all lera, men sen ville de inte torka och jag började tro att det var slutet för mina älskade Goretex-skor från Ecco, att de skulle börja ruttna. Men sista dagen i Trinidad sken solen på det där brännande sättet som den bara kan runt ekvatorn, och det var allt skorna behövde. Lite amazonassol, och nu kan jag använda dem precis som förr.
Vartenda plagg, varenda sak som vi haft i våra ryggsäckar hade plockat på sig den där unkna lukten av fukt och lera som numera gjorde oss alla illamående. Men i Trinidad fanns det inte ett enda tvätteri. I Rurrenabaque fanns det tvättservice i varje gatuhörn, men i Trinidad fanns det inte en enda. Så vi fick helt enkelt ta på oss det minst leriga, minst äckliga. Vi såg så lustiga ut, själv gick jag runt i mina underställsbyxor och t-tröja.

Vi fick alla problem med våra små, ömtåliga svenska magar, leran torkade ut vår hud och den ständiga vätan hade gett oss utslag, för att inte tala om myggbetten. Men nu har det mesta börjat gå över och vi känner oss mer eller mindre som människor igen.
Och denguefeber har ingen av oss fått, för inkubationstiden är mellan tre och sju dagar, och nu är det tio dagar sen vi kom fram till Trinidad. Malaria kan vi fortfarande ha fått, för den kan hålla sig i flera månader innan de får för sig att bryta ut. Men den dagen, den sorgen. Vi tar malariaprofylax allihopa, svindyra tabletter, det borde ju vara någonting värt.

Vi skulle alltså åka från Rurrenabaque till Trinidad, Bolivias två Amazonas-städer, för att kunna åka på flotellet Reina del Enin - ett flytande hotell, en båt som åkte upp och ner för en flod, fancy som fan och dyrt som satan.
I guideboken stod det att under regnperioden, november till mars, kunde vägen mellan Rurrenabaque och Trinidad vara lite svårframkomlig. Det stod att 2008 svämmades vägen över helt och hållet och sköljdes bort. De flesta vi pratade med i Rurre om att vi skulle till Trinidad tyckte att vi skulle flyga, det kostade bara femhundra bolivianos och var det de flesta turister gjorde även under torrperioden. Att åka buss till Trinidad var inget som rekommenderades.
Men vi har en överenskommelse i vår grupp: inget onödigt flygande. Det är redan tillräckligt illa att vi flugit hit hela vägen tvärs över Atlanten. Och dessutom började det märkas på våra bankkonton att vi varit på resande fot i dryga två månader.
Vi var tuffa backpackers. Vi skulle ta bussen.

Resan började onsdag morgon i en minibuss från Rurrenabaque till San Borja. Vi hade varit ute kvällen innan med våra djungelguider och de två holländska tjejerna Daisy och Anna-Marie. Natalia, Jonna och jag hade tagit över micken på Rurrenabaques karaokebar, den ljumma amazonasnatten fick sin beskärda del av My heart will go on och ABBA. Så vi kände oss alltså sådär lagom möra.
Fem timmar senare var vi framme i den lilla staden San Borja, där det var meningen att vi skulle hitta något fyrhjulsdrivet som kunde ta oss vidare till Trinidad. Men det visade sig att de små lastbilarna som transporterade människor till Trinidad under regnperioden bara gick på mornarna, så vi fick snällt sova på ett sjaskiugt lastbilschaffismotell bredvid bussterminalen den natten.

På torsdag morgon fick vi då klättra ombord på lastbilsflaket som skulle komma att bli vårt hem i drygt två och ett halvt dygn framöver. Men det visste vi inte då. Då trodde vi fortfarande att vi skulle vara framme i Trinidad samma kväll, tio timmar senare, precis som det sagts.
Lastbilsflaket var på sin höjd sex kvadratmeter stort och skulle rymma fjorton vuxna och fyra barn, och därutöver allas packning. Vi blev satta på träplankor och fick bäst vi kunde försöka undvika att trampa alltför mycket på väskorna och påsarna som fyllde golvet. Jag hade sexåriga Paloma mellan mig och flakkanten, och Natalia fick sexåriga Leslie i knät, där hon somnade med en gång.
Och så bar det iväg.
Första dagen var faktiskt ganska rolig. Det kändes lite som ett äventyr, att sitta där på lastbilsflaket och slängas hit och dit när vägen var mer lervälling än fast mark. Att fyrhjulsdrift var en nödvändighet blev uppenbart, men vår lastbil klarade av vägen bra. Vi körde förbi flera mindre bilar på vägen som kört fast, och vi stannade och hjälpte ett par av dem. Men själva fastnade vi inte, bara ett par gånger var vi tvungna att klättra av och gå över de lerigaste partierna för att lätta på lastbilens vikt. Det regnade bara ett par kortare skurar, mest sken solen och kossor och hästar betade längsmed vägen. Det var vackert.
Först när det började mörkna och det gick upp för oss att vi inte skulle komma hela vägen till Trinidad den här dagen, började humöret i vår lilla grupp sjunka.
Vi blev tvungna att övernatta i San Ignacio de Moxos, en annan liten stad dät det enda hostelet var sjukt överprissatt, men sängarna var breda och vi sov två i vardera säng. Då blev priset per person ungefär detsamma som vi brukar betala. Sen tyckte vi inte att det var okej att den enda andra kvinnan på flaket, en mamma med två barn (Paloma och en treårig pojke), skulle sova på flaket för att hon inte hade råd att betala för en riktig säng, så vi betalade åt henne. För barnens skull. Och hon var också otroligt trevlig.

På fredag morgon kom vi först inte iväg för att något med motorn skulle fixas, och sen släppte polisen inte in oss på Trinidad-vägen, "eftersom det regnade igår". Vägen skulle inte öppnas förren vid tolv på dagen. Vi hade kunnat muta polisen, det var förmodligen det som de ville, men det var chaffören för snål för. Alltså åkte vi tillbaka in till San Ignacio de Moxos och spelade kort över en delad cola i ett par timmar.
I San Ignacio de Moxos körde människorna runt i häst och vagn. Det var utvecklingsnivån på den staden.
Ordentligt försenade kom vi till slut iväg på andra etappen av vår Trinidad-resa. Och nästan det första som händer är att vi måsta klättra av och gå för att vägen är för lerig, och precis när vi går där, öppnar sig himlen och regnet öser ner. Vi blir dyblöta, och Jonna som var ensam kvar på flaket på grund av sin stukade fot kunde såklart inte få upp den extra presenningen i tid, så det regnade in på våra väskor också.
Och i den stilen fortsatte dagen. Mer än hälften av tiden var vi tvungna att gå för att bilen inte skulle bli nertyngd, flera gånger fastnade den och vi blev tvungna att gräva upp den. Jag bar barn genom lera som gick långt upp över mina vader, jag grävde kanaler med mina bara händer för att dränera vattnet i hålen där lastbilen fastnat. Natalia och Cecilia började även framåt eftermiddagen sluta sig till männen som puttade bilen och sprutades ner helt av lera från de spinnande däcken. I ett läge fick vi till och med hjälp från två män till häst. Hästarna körde ner sina hovar i leran och drog medan männen från lastbilen puttade på bakifrån. På det sättet kom vi loss för den gången.
Jag tror ärligt talat att det hade varit mycket smidigare att rida till Trinidad. Det fanns verkligen hästar överallt, det var de lokalas transportmedel, att försöka vara modern och köra bil i ett område med såhär opålitlig natur var bara befängt. I slutändan är hästen ändå det mest pålitliga, framkomliga sättet att färdas på.

När solen var på väg ner började myggen dyka upp. Vi kom till en lång sträcka av djup, superhal lera. Det var nästan mörkt. Vi som kunde gå fick hoppa av, medan barnen och invaliderna (Jonna) fick bli kvar på flaket. Vi började gå. Männen höll sig nära bilen, för att kunna putta när den fastnade, men Natalia, Cecilia och jag fortsatte bara gå. Vi var så trötta på alltihop och myggen flockades omkring oss, de stod så tätt att jag kunde känna dem slås mot mina armar i mängder när jag försökte vifta bort dem. Att hålla sig i rörelse var det enda, tafatta skyddet mot vampyrkräken. Men att få åka på flaket var ju bara en naiv dröm. Bilen skulle ju ändå bara fastna igen tio meter efter att ha kommit loss, och vi skulle bli tvungna att hoppa av igen.
Så vi gick.
Cecilia, Natalia och jag, två ficklampor och en miljon myggor. Vi hade hunnit bli ganska skillade i att gå i lera, jag kunde numera se skillnaden på knädjup lervälling och där vattenpölarna bara var ett tunt lager över hårdare, sträv lera som gick utmärkt att gå på. Med de bara fötterna som känselspröt kom vi fram riktigt smidigt genom leran.
Även om det gick långsamt. Ganska lagom till att de sista solstrålarna slocknade helt och världen blev kolmörk, slocknade även min ficklampa. Men det var stjärnklart, så när ögonen väl hunnit vänja sig kunde jag någorlunda urskilja var det var säkert att gå och var jag skulle halka och dunkna i leran.
Orion och Jesus höll på för fullt, som vanligt, där uppe på himlen. Det kändes hoppfullt. på något sätt, att åtminstone någon hade det som de brukar.
För att skydda mig mot myggen hade jag min sjal om huvudet som en musil. Natalia gjorde likadant, men Cecilia hade ingen sjal, så hon och Natalia fick dela. De fick gå tätt ihop, Natalia bak och Cecilia fram, med sjalen över sig. De döpte sig till Bruddjuret. För att hålla balansen var de tvungna att gå i passgång. Så för att hjälpa dem att hålla takten, började vi sjunga

Nu är vi tillbaka i La Paz igen. Vad fantastiskt det kändes, när vi steg in genom husporten, blev välkomnade av alla glada människor som saknat oss och jag kunde gå upp för trapporna till Lauris lägenhet, in i mitt och Natalias rum, dumpa av min ryggsäck på golvet och bara lägga mig på sängen, min säng, alldeles lagom hård, med rena lakan och nattröjan som jag snott av mamma under kudden. Jag vill inte åka härifrån, aldrig någonsin.
Jag köpte frukt för trettio bolivianos (en papaya, tio moko mokos, tio tunas, fem pomelos) och åt, jag ska bara äta frukt och grönsaker nu, länge, inget mer friterat och fett och snabbköppt på gatan, jag blir illamående av bara tanken. Och nu sitter jag på kvartersnätkaféet i långbyxor och fleece och är precis lagom varm. Ni kanske tycker att det låter konstigt, men just nu älskar jag kylan. Jag fick lite för mycket, lite för påträngande av värmen under våra veckor i Amazonas. Nu är jag glad.

Jag vet att jag borde berätta om resan från Rurrenabaque till Trinidad nu, att jag ligger där i kronologin. Men jag känner mig inte riktigt redo. Det är en kraftansträngning bara att tänka på det. När jag kommer hem kommer jag förmodligen att kunna dra en inlevelsefull redogörelse över de bolivianska regnskogsvägarna under regnperioden för alla som vill höra, men just nu vill jag bara njuta av att vara tillbaka i civilisationen. 
Imorgon kanske. Vi får se.

Så vi åkte in i regnskogen. Båt uppströms för Rio Beni i fyra timmar, in i Parque Nacional Madidi, en nationalpark som är stort som ett land, säg El Salvador ungefär. På floden, fortfarande i rörelse var värmen inte påtaglig, men när vi kom fram till den lilla regnskogsbyn och bar packningen från båten till basthyddan med stampat lergolv där vi skulle bo, så la sig det där förjordade svettlagret över kroppen, och stannade sen där resten av vår Amazonas-vistelse.
Vi hade fått höra att det skulle vara mycket mindre mygg här än i Pampas, och det var det ju, men något de glömt att nämna var att istället för mygg hade den en sorts knott, sandflies, i överflöd. De var så små att de knappt märktes, förrän de satt där på ens hand, bet till och lämnade kvar ett litet rött, kliande märke med en bloddroppe i mitten. Det enda som bet på dem var att ha så lite bar hud som möjligt. Det var bara att välja: att skydda sig mot knotten och svettas i floder, eller bli en hysteriskt kliande prickig korv som svettades en aning mindre.
Jag valde att ha långärmat och långbent på mig hela tiden. Jag fick färre bett, men svetten som flödade ur mina svettkörtlar och sen torkade på min hud gjorde att jag kliade över hela kroppen likförbannat ändå.

Fast värst med kliandet hade ändå Cecilia. Jag upplever att det är viktigt att påpeka, för husfridens skull. Av någon anledning älskar både mygg och knott hennes blod, hon får kanske lika många bett som jag och Jonna tillsammans, och hon kan inte låta bli att klia sönder dem tills hon har benen fulla med blödande sår. Det ser inte trevligt ut. Jag försöker undvika att titta.
Natalia har också ganska ordentliga problem med diverse insektsbett, men det är Cecilia som har långa, inlevelsefulla utläggningar om exakt hur det kliar, var det kliar mest, hur många nya bett hon har fått under de senaste minuterna.
Jag skulle verkligen inte vilja ha Cecilias eller Natalias blod just nu (även om jag och Natalia faktiskt kan ge blod åt varandra, hon testade sig under en av rundorna till vårdcentralen i La Paz, vi är båda nollpositiva. Bra att veta, ifall olyckan skulle vara framme). Av någon anledning är småkrypen inte speciellt intresserade av mig här, inte i jämförelse.

Men våra tre dagar i djungeln var inte bara svett och mygg, då hade vi nog inte överlevat. Nej, vi gick på korta trekker i regnskogen också, jag kunde inte få nog av de stora träden med sina vitt spridda rötter och lianerna som växte överallt, mossan och svamparna. Jag älskar träd. Jag älskar barken. Jag tycker mycket om La Paz, men där finns det inte så mycket träd. Det var fantastiskt att få känna på träden när de andades igen, hemma går jag alltid runt i Nackareservatet när jag behöver tänka. Jag älskar skogar.
Det var ganska ohyggligt varmt inne bland träden också, såklart, men där var det uthärdligt på ett helt annat sätt, mitt bland eldmyrorna och papegojorna. Träden stod så tätt att det knappt gick att se stigen framför oss, och överallt bara grönt grönt grönt.
Vi hade två guider: Feisar, som kom från en av de små byarna inne i djungeln med ursprungsbefolkning, vars pappa var schaman och som pratade ett av alla de där pyttesmå, utdöende amazonasspråken, och Lazaro, Feisars artonåriga bror- eller systerson som precis blivit klar med lumpen och nu ville bli djungelguide. Han var lite svag för Natalia också, det blir de flesta av våra lite yngre guider, han gjorde ringar av nötter åt henne när vi satt och pysslade senare. Feisar pratade hela tiden, oavbrutet, förutom när han plötsligt tystnade och lyssnade in åt träden. Han påstod att han kunde höra en jaguar på tjugo meters håll. Någon jaguar såg vi inte, men med sin skarpa hörsel lyckades han leta fram ett par stora regnskogsråttor som var mitt i sin parningslek åt oss och en såndär pytteliten apa med enorma ögon.

Vi fiskade i Beni-floden också (efteråt fick vi veta att man egentligen inte får fiska där, det är ju en nationalpark). Jag fick napp tre gånger, men alla tre gångerna var det bara en sorts asätande fisk som inte går att äta. Men Natalia fick fyra kattfiskar och Jonna lyckades fånga en rocka, så det blev fiskgryta till middag. Rockan var god, ganska slemmig men fet och tydligen skulle den vara jättenyttig också. Många läkande krafter, enligt ursprungsbefolkningen. Den tillagades i palmblad, bland glödande kol i ett hål i marken.
Medan vi väntade på att de två holländska, skitsköna tjejerna som vi åkte på turen tillsammans med skulle få nog av att fiska, simmade vi i floden. Den var helt brun och när vi steg upp hade vi ett brun lager av slam över hela kroppen, speciellt i våra bikinis, men det var så underbart svalt. På vissa ställen var det till och med kallt, nästan så att man frös, alldeles fantastiskt var det.
Vi fick hälsa på i den lilla byskolan, som byggts med pengar från Nederländerna. Vi gav dem pennor, block och tre bollar som vi haft med oss från Rurrenabaque, men barnen var för blyga för att prata med oss. Senare såg vi dock ett par av dem spela fotboll på den gropiga fotbollsplanen med en av bollarna. De såg ut att ha riktigt roligt.

Sista dagen, när vi egentligen skulle ha gått på trek, öste regnet ner. Så istället för att gå ut och bli dyngsura, satte vi oss under taket vid matlagningsplatsen och gjorde smycken av nötter och frön som vi hade plockat i skogen. Det var mycket slipande och karvande och borrande med slöa verktyg. Jag fick händerna fulla med blåsor, men trots det tyckte jag att det var riktigt kul. När jag var yngre satt jag alltid i pysselverkstaden på fritids, jag har saknat det. När det blev dags att åka, hade jag gjort två halsband, en ring (som försvann) och ett halvt armband. Jag var riktigt nöjd.

Jag tyckte om regnskogen, men gud vad skönt det var när vi steg av båten och fick gå på Rurrenabaques jordstampade gator, duscha, ta på mig rena kläder och SLIPPA MYGGEN.