på pendeltåget
Man måste ha en plan. Man måste ha något större, något utanför en själv. Man behöver inte följa den sen, i slutändan, man kanske kommer på en ny plan innan man avslutat den gamla. Men man måste ha en plan.
Det har jag kommit fram till under min vecka på landet.
Det har jag kommit fram till under min vecka på landet.
erotiken
Jag är glad i dig
tanken på dig får mitt sköte
att kittelsvida och fukta sig
det sträcker sig mot att tala
det känner dig redan komma
det lever sitt liv oberört
av att jag lagt mig
för att sova
Lär mig tala så om allt
som mitt sköte talar med dig
och skrattar
Jag satt på pendeltåget tillbaka till stan och läste Ann Smith. (Hon är min farmors kusin. Hon skriver om Koster. Bara därför skulle jag kunna älska henne.)
Det var hett och det var vackert. Det fyllde mig med hopp. Det påminde mig om alla de där små sakerna, de jag redan bär inom mig. Alla små saker i andra. Vi måste bara lära att dela med oss. Jag behöver bara öppna mitt hjärta.
tanken på dig får mitt sköte
att kittelsvida och fukta sig
det sträcker sig mot att tala
det känner dig redan komma
det lever sitt liv oberört
av att jag lagt mig
för att sova
Lär mig tala så om allt
som mitt sköte talar med dig
och skrattar
Jag satt på pendeltåget tillbaka till stan och läste Ann Smith. (Hon är min farmors kusin. Hon skriver om Koster. Bara därför skulle jag kunna älska henne.)
Det var hett och det var vackert. Det fyllde mig med hopp. Det påminde mig om alla de där små sakerna, de jag redan bär inom mig. Alla små saker i andra. Vi måste bara lära att dela med oss. Jag behöver bara öppna mitt hjärta.
en vecka i Hundby
söndag
Jag läste ut Falling angels av Tracy Chevalier och den var alldeles för hemsk, inte alls vad jag ville ha, smutsiga manshänder på barnkroppar och vad är det med hennes böcker som får mig att alltid hata män efter att ha läst dem. Jag minns efter Girl with pearl earring, jag ringde Hannah fastän klocka var långt över midnatt och vi pratade så som vi brukade en gång, när vi var femton och det var lätt att vara feminist.
måndag
Jag påbörjade mitt överambitiösa träningsprogram, och märkte att min kondition är sämre än vad den någonsin varit tidigare. Så jag sprang, och jag simmade i fyrtio minuter.
tisdag
Jag sprang, och jag läste Emma av Jane Austen. Hennes språk fascinerar mig. Engelskan som går som katten kring het gröt och de stora orden och man blir alldeles yr, man riktigt känner satinet och spetsen. I am delighted.
Och inte visste pappa och Anna att de fått Sveriges smultrontätaste tomt när de köpte den lilla undanskymda stugan längst bort i sommarstugeområdet Hundby. Jag plockade en hel liter med Navid Modiri & Gudarna i hörlurarna.
onsdag
Det regnade hela dagen och jag var sur och bitsk mot både pappa och Aron, satt i hängstolen på verandan och läste.
torsdag
Jag rodde ut på sjön, lät båten driva med vinden och skrev, det flöt bara ur mig och jag tror att det är på såna platser jag skriver som bäst, där livet blir tydligare. Molnen och vattnet, det löser sig, livet fortsätter oavsett vad jag väljer, jag kan alltid ro ut på en sjö, låta båten driva med vinden och finna tillbaka till mig själv.
fredag
Lillebror Aron, fem år, ropar från sitt ritbord:
- Vet ni vad en snigel på ett fartyg kallas?
- Nä...
- En sneglare!
lördag
Det regnade med droppar nästan lika stora som i Tanzania, och jag förlorade i 500. Men efter regnet kom solen och ljuset var så otroligt rent.
Jag läste ut Falling angels av Tracy Chevalier och den var alldeles för hemsk, inte alls vad jag ville ha, smutsiga manshänder på barnkroppar och vad är det med hennes böcker som får mig att alltid hata män efter att ha läst dem. Jag minns efter Girl with pearl earring, jag ringde Hannah fastän klocka var långt över midnatt och vi pratade så som vi brukade en gång, när vi var femton och det var lätt att vara feminist.
måndag
Jag påbörjade mitt överambitiösa träningsprogram, och märkte att min kondition är sämre än vad den någonsin varit tidigare. Så jag sprang, och jag simmade i fyrtio minuter.
tisdag
Jag sprang, och jag läste Emma av Jane Austen. Hennes språk fascinerar mig. Engelskan som går som katten kring het gröt och de stora orden och man blir alldeles yr, man riktigt känner satinet och spetsen. I am delighted.
Och inte visste pappa och Anna att de fått Sveriges smultrontätaste tomt när de köpte den lilla undanskymda stugan längst bort i sommarstugeområdet Hundby. Jag plockade en hel liter med Navid Modiri & Gudarna i hörlurarna.
onsdag
Det regnade hela dagen och jag var sur och bitsk mot både pappa och Aron, satt i hängstolen på verandan och läste.
torsdag
Jag rodde ut på sjön, lät båten driva med vinden och skrev, det flöt bara ur mig och jag tror att det är på såna platser jag skriver som bäst, där livet blir tydligare. Molnen och vattnet, det löser sig, livet fortsätter oavsett vad jag väljer, jag kan alltid ro ut på en sjö, låta båten driva med vinden och finna tillbaka till mig själv.
fredag
Lillebror Aron, fem år, ropar från sitt ritbord:
- Vet ni vad en snigel på ett fartyg kallas?
- Nä...
- En sneglare!
lördag
Det regnade med droppar nästan lika stora som i Tanzania, och jag förlorade i 500. Men efter regnet kom solen och ljuset var så otroligt rent.
på återseende
När jag kom hem efter min förra landetvistelse och loggade in på msn, skrev Anna smått panikslaget till mig och påstod att jag inte får försvinna sådär. Att jag måste varna i förväg. Så, nu gör jag det. Jag ska åka till landet om en halvtimme. Jag vet inte hur länge jag är borta, men det kan bli ett tag. Hälften av mina vänner ska ju ändå till Peace & Love och jag känner för ligga i en roddbåt mitt på Sillen i ett par dagar.
livet genom ett blandband
Jag läste en artikel på dn.se och började nästan gråta. Jag är så förbaskat jävla blödig att jag blir arg på mig själv. Men att hans fru dog bara sådär plötsligt, ung, hans livs kärlek, sorgen, ibland vet jag inte hur jag ska kunna hantera livet. Och att de gjorde blandband åt varandra. Att de är som livet. Att de hjälper en att bära. Musiken och alla minnen. Jag har själv tänkt på det. Att skriva något på temat blandband. Jag tycker att blandband är vackert. Jag tycker nog att musik är bland det vackraste man kan ge någon.
midsommardagen
Det finns många blommor på gårdarna i Skarpnäck. Men rosorna doftar inte när det regnar. Jasminen doftar inte när det regnar. Flädern doftar inte när det regnar. Inte ens kaprifolen doftar när det regnar.
Men vackra är de.
Men vackra är de.
på utflykt i skafferiet
Mamma är i Finland. Där har midsommarafton varit en fin sommardag och ikväll ska de bränna ett stort bål, så som de gör i Finland. Innan hon åkte bad hon mig att rensa kylskåpet.
Så vad gör jag? Börjat tömma skåpen med ris, mjöl och såntdär. För mig och mamma är det helt omöjligt att hålla ordning i någonting en längre tid (mest mamma), så med mer eller mindre långa intervaller ger jag mig in i att organisera om i våra skåp och i kylskåpet.
Det är fascinerande var mycket saker man kan hitta i sina skåp, bara man letar. Minst tio olika sorters ris. Tre halvanvända och en oöppnad påse socker. Och, hör och häpna, tjugotre olika sorters te! Folk envisas med att ge oss det i present, både mig och mamma, samtidigt som vi envisas med att inte dricka det. Vi dricker ytterst sällan te. Det är inte som att vi inte tycker om det, det blir bara aldrig av. Mamma har sitt morgonkaffe och jag dricker mest bara vatten, för att det är lättast att få tag på. Så tet står i skafferiet och samlar damm. Snart borde jag nog ha tebjudning ... eller öppna en tebod kanske.
Så vad gör jag? Börjat tömma skåpen med ris, mjöl och såntdär. För mig och mamma är det helt omöjligt att hålla ordning i någonting en längre tid (mest mamma), så med mer eller mindre långa intervaller ger jag mig in i att organisera om i våra skåp och i kylskåpet.
Det är fascinerande var mycket saker man kan hitta i sina skåp, bara man letar. Minst tio olika sorters ris. Tre halvanvända och en oöppnad påse socker. Och, hör och häpna, tjugotre olika sorters te! Folk envisas med att ge oss det i present, både mig och mamma, samtidigt som vi envisas med att inte dricka det. Vi dricker ytterst sällan te. Det är inte som att vi inte tycker om det, det blir bara aldrig av. Mamma har sitt morgonkaffe och jag dricker mest bara vatten, för att det är lättast att få tag på. Så tet står i skafferiet och samlar damm. Snart borde jag nog ha tebjudning ... eller öppna en tebod kanske.
änglar och pirater
Jag erkänner. Jag läser för mycket. Jag har ersatt pluggandet med böcker. Det verkar som att jag inte kan leva helt normalt, jag måste ha något att gömma mig bakom, slippa göra det som faller mig in.
Ja, jag hade precis läst ut Beasts av Joyce Carol Oates. (Den var bra. Nu har jag läst två böcker av Joyce Carol Oates. Jag tycker fortfarande att hon är värd ett nobelpris. Men svenska akademien är väl för elitistisk, för manschauvinistisk.) Jag låg på soffan och såg fram emot att få kasta mig in i nästa bok med en gång. Falling angels av Tracy Chevalier. (Jag älskar historiska böcker, lite samma sak som med kostymfilmer och historieundervisningen i skolan. Jag kan inte hjälpa det, jag har det efter min pappa. Vi har ett helt rum täckt av hyllmeter på hyllmeter med böcker om historia, sorterade efter länder och årtal, son som han är till en bibliotikarie. Jag har ett tungt arv att bära på.) Jag hade gått till statsbiblioteket igår speciellt för att låna den här boken, det var ett och ett halvt år sen jag läste Girl with pearl earring och jag älskade den men sen kom så många andra böcker ivägen och jag glömde bort att hon fanns. Tills igår, då jag plöstligt kom på att den var en av de få böckerna jag verkligen sträckläst, långt in på nätterna, på flera år. Så jag åkte till statsbiblioteket och lånade den.
Jag låg på soffan, det där ögonblicket av möjligheter innan man börjar läsa en ny bok pirrade i magen, jag öppnade första sidan och ... kom in på sida elva! De första tio sidorna i boken saknades. Utrivna! Borta! Om jag haft anlag till det, hade jag fått en hjärtattack där och då. ... ... ... Jag kan fortfarande inte formulera orden rätt så att ni kan förstå hur förskräckt jag blev. För mig är böcker heliga. (Det har jag också efter min pappa. Jag har hört att min pappas och min mammas första gräl var över att mamma gjort ett hundöra i en bok som hon lånat av pappa.) Och nu var det dubbelt - inte bara att en bok blivit misshandlad, det var dessutom en bok som jag velat läsa, sett fram emot att få dyka in i. O Athena, VARFÖR jag!?
Så nu sitter jag och googlar efter det första kapitlet i Falling angels. Vilken jävla tur att jag är i stan, och inte på landet. Man vet aldrig vad jag kunde ha gjort där, isolerad, utan tillgång till varken bibliotek eller internetpirater.
Ja, jag hade precis läst ut Beasts av Joyce Carol Oates. (Den var bra. Nu har jag läst två böcker av Joyce Carol Oates. Jag tycker fortfarande att hon är värd ett nobelpris. Men svenska akademien är väl för elitistisk, för manschauvinistisk.) Jag låg på soffan och såg fram emot att få kasta mig in i nästa bok med en gång. Falling angels av Tracy Chevalier. (Jag älskar historiska böcker, lite samma sak som med kostymfilmer och historieundervisningen i skolan. Jag kan inte hjälpa det, jag har det efter min pappa. Vi har ett helt rum täckt av hyllmeter på hyllmeter med böcker om historia, sorterade efter länder och årtal, son som han är till en bibliotikarie. Jag har ett tungt arv att bära på.) Jag hade gått till statsbiblioteket igår speciellt för att låna den här boken, det var ett och ett halvt år sen jag läste Girl with pearl earring och jag älskade den men sen kom så många andra böcker ivägen och jag glömde bort att hon fanns. Tills igår, då jag plöstligt kom på att den var en av de få böckerna jag verkligen sträckläst, långt in på nätterna, på flera år. Så jag åkte till statsbiblioteket och lånade den.
Jag låg på soffan, det där ögonblicket av möjligheter innan man börjar läsa en ny bok pirrade i magen, jag öppnade första sidan och ... kom in på sida elva! De första tio sidorna i boken saknades. Utrivna! Borta! Om jag haft anlag till det, hade jag fått en hjärtattack där och då. ... ... ... Jag kan fortfarande inte formulera orden rätt så att ni kan förstå hur förskräckt jag blev. För mig är böcker heliga. (Det har jag också efter min pappa. Jag har hört att min pappas och min mammas första gräl var över att mamma gjort ett hundöra i en bok som hon lånat av pappa.) Och nu var det dubbelt - inte bara att en bok blivit misshandlad, det var dessutom en bok som jag velat läsa, sett fram emot att få dyka in i. O Athena, VARFÖR jag!?
Så nu sitter jag och googlar efter det första kapitlet i Falling angels. Vilken jävla tur att jag är i stan, och inte på landet. Man vet aldrig vad jag kunde ha gjort där, isolerad, utan tillgång till varken bibliotek eller internetpirater.
beslutsångest
Jag ska köpa dator. Jag ångrar att jag någonsin gav mig in i det. Jag har fått ett enormt återfall av beslutsångesten jag kunde drabbas av som sexåring vid glasskiosken. Enda skillnaden är väl att det handlar om ganska mycket mer pengar. Ungefär tusen gånger mer. Om jag som sexåring köpte fel glass, kunde jag köpa rätt nästa dag, det kom många fler soldagar att köpa glass på. Men, förstår ni, en dator går inte riktigt att köpa om. Nog för att jag har ett rätt välmående sparkonto, jag har ändå inte råd att köpa fler än en dator. Så det måste bli RÄTT.
Ganska länge var jag inne på en MacBook, alla säger ju att Mac ska vara så mycket bättre för mediahantering och det är ju det jag håller på med - PhotoShop, iTunes, Firefox och Word är i princip de enda programmen jag använder. Men så insåg jag att MacBooken har en skärm på 13 tum. Pyttelitet! Det kommer jag inte kunna redigera bilder på. Så vi hittade en annan, HP, stort minne och stor hårddisk, verkade mycket prisvärd. 15,4 tum. Jag åkte in till stan för att kolla på den, men herregud, den var ju ENORM! Bra att redigera bilder på kanske, men inget att ha i väskan när jag är ute på stan. Och det är ju liksom det jag vill ha den till, inte bara bildredigering, jag vill kunna sitta på stan och skriva, det är så mycket lättare, inte lika prestationsångestframkallande som att Sätta Mig Vid Datorn hemma och Skriva.
Det slutade med att jag kom fram till (med Jonatans hjälp) att 14 tum är lagom för mig. Mittemellan. Inte för litet. Inte för stort. Men ja, nu kan jag typ inte hitta några datorer som är 14 tum, inga som passar mig i alla fall och JAG BLIR GALEN! Jag vill inte ha någon dator. Jag ska fortsätta att bara skriva för hand. Jag ska sälja min EOS 400D, börja använda min analoga systemkamera istället, och typ ... börja lyssna på kassetter!
Ganska länge var jag inne på en MacBook, alla säger ju att Mac ska vara så mycket bättre för mediahantering och det är ju det jag håller på med - PhotoShop, iTunes, Firefox och Word är i princip de enda programmen jag använder. Men så insåg jag att MacBooken har en skärm på 13 tum. Pyttelitet! Det kommer jag inte kunna redigera bilder på. Så vi hittade en annan, HP, stort minne och stor hårddisk, verkade mycket prisvärd. 15,4 tum. Jag åkte in till stan för att kolla på den, men herregud, den var ju ENORM! Bra att redigera bilder på kanske, men inget att ha i väskan när jag är ute på stan. Och det är ju liksom det jag vill ha den till, inte bara bildredigering, jag vill kunna sitta på stan och skriva, det är så mycket lättare, inte lika prestationsångestframkallande som att Sätta Mig Vid Datorn hemma och Skriva.
Det slutade med att jag kom fram till (med Jonatans hjälp) att 14 tum är lagom för mig. Mittemellan. Inte för litet. Inte för stort. Men ja, nu kan jag typ inte hitta några datorer som är 14 tum, inga som passar mig i alla fall och JAG BLIR GALEN! Jag vill inte ha någon dator. Jag ska fortsätta att bara skriva för hand. Jag ska sälja min EOS 400D, börja använda min analoga systemkamera istället, och typ ... börja lyssna på kassetter!
jag kommer att sakna
Jag sitter uppe och lyssnar på Damien Rice. Det är inte bra. Det är inte bra.
Och jag tänker att jag kommer sakna alla dessa lekar med mitt namn. Med skolan, alltså. Niklas och Christoffer som under de lite överdrivet kaotiska ugandamötena började sucka katjastrof. På slutskivan var en av de sista låtarna som spelades den där galna danscountrylåten, Cotton Eye Joe med Rednex - tror jag den heter. Mitt där i virrelvarran bland alla dansande människor, tog Niklas tag i mig och sjöng i mitt öra: Where did you come from. Where did you go? Where did you come from Katja-do? Och det är alldeles förskräckligt, jag vet, ordvitsar är så B. Men jag kommer sakna det. Det är något med mitt namn som triggar till lek. Ända från Who's gonna catch ya till katjastrof. Och jag känner på mig att jag inte kommer hamna i så många sånadär situationer igen - som att gymnasiet är sista chansen att vara barnslig. Kanske har jag en för allvarlig syn på vuxenlivet.
Och jag tänker att jag kommer sakna alla dessa lekar med mitt namn. Med skolan, alltså. Niklas och Christoffer som under de lite överdrivet kaotiska ugandamötena började sucka katjastrof. På slutskivan var en av de sista låtarna som spelades den där galna danscountrylåten, Cotton Eye Joe med Rednex - tror jag den heter. Mitt där i virrelvarran bland alla dansande människor, tog Niklas tag i mig och sjöng i mitt öra: Where did you come from. Where did you go? Where did you come from Katja-do? Och det är alldeles förskräckligt, jag vet, ordvitsar är så B. Men jag kommer sakna det. Det är något med mitt namn som triggar till lek. Ända från Who's gonna catch ya till katjastrof. Och jag känner på mig att jag inte kommer hamna i så många sånadär situationer igen - som att gymnasiet är sista chansen att vara barnslig. Kanske har jag en för allvarlig syn på vuxenlivet.
min dag
Jag gick lite i skoaffärer. Men det är inte roligt. När bara Vagabond gör skor i min storlek så kan jag inte göra annat än bli en gnutta missmodig. Och gud, jag äter, jag har nog någon sorts störning, eller så är jag allvarligt sockerberoende. Idag har jag inte ätit något med raffinerat socker i. Istället åt jag sådär en liter linssoppa till middag, för att liksom bli riktigt mätt. Och drygt en liter jordgubbar på det. Nu har jag ont i magen. Men jag skulle gott kunna äta mer. För själva ätandets skull. Varför har de helt plötsligt börjat visa typ BARA godis-, glass- och kexreklam på tv? Jag blir galen. Och mamma går mig på nerverna. Inte världens bästa dag kanske...
kärleken
I By Grand Central Station I Sat Down and Wept skriver Elizabeth Smart:
O the water of love that floods everything over, so that there is nothing the eye sees that is not covered in. There is no angle the world can assume which the love in my eye cannot make into a symbol of love. Even the precise geometry of his hand, when I gaze at it, dissolves me into water and I flow away in a flood of love.
Men så mycket mer förstår jag inte. Det är prosalyrik. Sånt har jag svårt att förstå på engelska. Och finska med. Jag förstår det knappt på svenska. Men det är vacker ändå. En hel romanlång dikt.
O the water of love that floods everything over, so that there is nothing the eye sees that is not covered in. There is no angle the world can assume which the love in my eye cannot make into a symbol of love. Even the precise geometry of his hand, when I gaze at it, dissolves me into water and I flow away in a flood of love.
Men så mycket mer förstår jag inte. Det är prosalyrik. Sånt har jag svårt att förstå på engelska. Och finska med. Jag förstår det knappt på svenska. Men det är vacker ändå. En hel romanlång dikt.
att lära känna en stad IV: Tamt i Talludden och Gåshaga
Nu har jag sommarlov (eller ja, om vi ska märka ord så är jag arbetslös). Nu kan jag återuppta mina små äventyr i Stockholm. Senast var jag i Ekskogen, så den här gången tog jag Lidingöbanan till Talludden.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Fler blider finns i bilddagboken.
regnnatt
Jag sitter uppe trots att jag skulle kunna dö av trötthet. Det regnar, och jag älskar ljudet av regn. Jag blir melankolisk. Det är vackert. Jag vill sitta uppe hela natten, men jag tror jag ska gå och lägga mig nu ändå. Imorgon ska jag jobba.
Nu finns det lite bilder från min student i min bilddagbok, för den som är intresserad.
Nu finns det lite bilder från min student i min bilddagbok, för den som är intresserad.
eremiten i Hundby VIII
Saker som blir svåra att göra om man är själv:
- Att smörja efter sol-kräm på ryggen. Det är helt omöjligt! Det går inte ens att se om det finns ett behov av efter sol. Men det kan antas - jag har fått en underbart grisrosa bikinilinje som förhoppningsvis är lagom gyllenbrun om två dagar (det brukar den vara)
- Att lyssna på Jeff Buckley. Det är livsfarligt utan någon som kan dra en upp ur den underbart bitterljuva melankolin, tillbaka till verkligheten med ett "kan du diska" eller "jag orkar inte laga mat, om du vill ha middag får du göra det själv"
Saker som går bäst att göra när man är själv:
- Blanda sina egna White Russians. Eller jag tror åtminstone att det blir en White Russian? En droppe vodka, lite mer Kahlúa, mycket mjölk och några isbitar. Det skulle jag aldrig kunna göra om någon annan var här. Jag är ju nykterist! (Men märk väl, jag dricker det inte för att bli påverkad, jag dricker det för att det är gott. Jag har alldeles för mycket mjölk i för att man skulle kunna bli full)
- Lyssna på alla sina favoritlåtar, dansa helt galet fult och sjunga med för full hals. Det skulle jag inte ens kunna göra om jag var ensam hemma i stan. Det är mycket lyhört i lägenheten. Annat är det i sommarstugor...
- Bada näck på badudden. För att garanterat formulera årets största klyscha: finns det något mer fulländat än det där ögonblicket när kroppen träffat vattenytan efter en perfekt dykning, den första chocken mot den nakna huden, sen upp för luft och där går solen ner på andra sidan sjön och det är bara FÖR vackert, FÖR skönt. Ett sånt ögonblick måste upplevas ensam
- Att smörja efter sol-kräm på ryggen. Det är helt omöjligt! Det går inte ens att se om det finns ett behov av efter sol. Men det kan antas - jag har fått en underbart grisrosa bikinilinje som förhoppningsvis är lagom gyllenbrun om två dagar (det brukar den vara)
- Att lyssna på Jeff Buckley. Det är livsfarligt utan någon som kan dra en upp ur den underbart bitterljuva melankolin, tillbaka till verkligheten med ett "kan du diska" eller "jag orkar inte laga mat, om du vill ha middag får du göra det själv"
Saker som går bäst att göra när man är själv:
- Blanda sina egna White Russians. Eller jag tror åtminstone att det blir en White Russian? En droppe vodka, lite mer Kahlúa, mycket mjölk och några isbitar. Det skulle jag aldrig kunna göra om någon annan var här. Jag är ju nykterist! (Men märk väl, jag dricker det inte för att bli påverkad, jag dricker det för att det är gott. Jag har alldeles för mycket mjölk i för att man skulle kunna bli full)
- Lyssna på alla sina favoritlåtar, dansa helt galet fult och sjunga med för full hals. Det skulle jag inte ens kunna göra om jag var ensam hemma i stan. Det är mycket lyhört i lägenheten. Annat är det i sommarstugor...
- Bada näck på badudden. För att garanterat formulera årets största klyscha: finns det något mer fulländat än det där ögonblicket när kroppen träffat vattenytan efter en perfekt dykning, den första chocken mot den nakna huden, sen upp för luft och där går solen ner på andra sidan sjön och det är bara FÖR vackert, FÖR skönt. Ett sånt ögonblick måste upplevas ensam
eremiten i Hundby VII
Onsdag 13/6, 15:48
Jag sitter i pendeltåget och läser Marian Keyes The Other Side of the Story (jag ser det som allmänbildning, att kunna säga att jag har läst en Marian Keyes, men jag hatar den, samtidigt som jag är helt fast. Allt detta smink, dessa kärleksintriger, kläder och manikyrer och vodkatinis går mig på nerverna, men det är som med de romantiska komedierna de visar på trean och femman - man kan inte sluta titta. Socker är beroendeframkallande). Jag sitter på pendeln, den har precis lämnat Gnesta, och jag ser förstrött upp från boken. Vagnen är helt tom! Jag ser ner, sen upp igen. Nåja, inte helt tom, nästan, allra längst bort sitter två andra kvinnor. Men ändå. Ett helt pendeltåg nästan helt för mig själv. Fascinerande!
Jag sitter i pendeltåget och läser Marian Keyes The Other Side of the Story (jag ser det som allmänbildning, att kunna säga att jag har läst en Marian Keyes, men jag hatar den, samtidigt som jag är helt fast. Allt detta smink, dessa kärleksintriger, kläder och manikyrer och vodkatinis går mig på nerverna, men det är som med de romantiska komedierna de visar på trean och femman - man kan inte sluta titta. Socker är beroendeframkallande). Jag sitter på pendeln, den har precis lämnat Gnesta, och jag ser förstrött upp från boken. Vagnen är helt tom! Jag ser ner, sen upp igen. Nåja, inte helt tom, nästan, allra längst bort sitter två andra kvinnor. Men ändå. Ett helt pendeltåg nästan helt för mig själv. Fascinerande!
eremiten i Hundby VI
Ondag 13/6, c:a 14:40
På himlen tornade hotfulla regnmoln upp sig och jag gick ner till badudden och dök i. Medan åskan mullrade och vågorna på sjön nästan fick gäss, simmade jag och simmade och simmade och när jag var tillbaka där jag började hade jag varit i vattnet i mer än en halvtimme. Dagens motion.
När jag kom upp till stugan igen kände jag mig sådär lagom mörbultad och stekte pannkakor, som jag sen åt med vaniljglassen som Aron ratat i choklad- och vaniljbigpacket.
På himlen tornade hotfulla regnmoln upp sig och jag gick ner till badudden och dök i. Medan åskan mullrade och vågorna på sjön nästan fick gäss, simmade jag och simmade och simmade och när jag var tillbaka där jag började hade jag varit i vattnet i mer än en halvtimme. Dagens motion.
När jag kom upp till stugan igen kände jag mig sådär lagom mörbultad och stekte pannkakor, som jag sen åt med vaniljglassen som Aron ratat i choklad- och vaniljbigpacket.
eremiten i Hundby V
Tisdag 12/6, c:a 23:30
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning. Jag kan inte ens bestämma mig för ifall jag ska åka hem imorgon kväll eller på torsdag förmiddag. Det är skönt här, men det skulle vara mysigt att träffa lite vänner också. Jag har inga som helst planer. På torsdag ska jag jobba i stallet, sen är det bara ... tomt. Jag vet inte var jag är, vad jag gör om en vecka, en månad, till hösten, om ett år. Min framtid är ett blankt papper. Med alla säckar jag knöt ihop förra veckan har jag väl egentligen inte några spöken som andas mig i nacken att tala om heller. Jag är fri. Detta konstiga ord.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner att jag borde ha panik. Men det har jag inte. Jag är bara ... tillfreds.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning. Jag kan inte ens bestämma mig för ifall jag ska åka hem imorgon kväll eller på torsdag förmiddag. Det är skönt här, men det skulle vara mysigt att träffa lite vänner också. Jag har inga som helst planer. På torsdag ska jag jobba i stallet, sen är det bara ... tomt. Jag vet inte var jag är, vad jag gör om en vecka, en månad, till hösten, om ett år. Min framtid är ett blankt papper. Med alla säckar jag knöt ihop förra veckan har jag väl egentligen inte några spöken som andas mig i nacken att tala om heller. Jag är fri. Detta konstiga ord.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner att jag borde ha panik. Men det har jag inte. Jag är bara ... tillfreds.
eremiten i Hundby IV
Tisdag 12/6, c:a 21:15
Jag var och red idag, en svart dam som fått gå i hagen alldeles för länge utan någon som haft lust att rida henne. En welsh cob (och Anna, jag tycker faktiskt om tjocka små ponnyer, mina preferenser är inte riktigt samma som dina), tjock som en nordsvensk. Men gud, hon hade den bekvämaste sadeln jag suttit i. Hon ska sättas igång. Vi skrittade i en dryg halvtimme på små grusvägar (på tumanhand) och hon såg spöken i varje buske och jag började tänka på Ofelia. Suprice. Jag är fortfarande bitter. Lite sådär som vatten med en liten citronskiva flytande på ytan som smaksättning. Inte så påtagligt längre, men ändå. Minnet sitter i.
Det var kärlek vid första ritten. Till och med min ridlärare Malin såg det. Hon var alldeles förbluffad över hur fint jag lyckades få denna helt nya, helt gröna, helt ostyrbara, helt ostoppbara blandrasponny att gå. Och på den vägen var det. Efter nästan två år kunde jag, när vi var på samma våglängd, tänka sidverts och hon bar iväg i en flytande skänkelvikning. Hon lyssnade på min röst, min minsta rörelse. Samtidigt som hon var ett sto, förstås, hade sina dagar och jag var sexton och vi bråkade och allt blev pannkaka men det var hon som fick mig att stå ut. Vi var ett sammansvetsat team. Och så blev jag uppsagd. Helvetes jävla Lamprechts.
Jag romantiserar antagligen alldeles för mycket över gamla minnen och förskönar dem, men fan, hon var min första stora kärlek och jag väntar fortfarande på att få, så att säga, another go with it. Tills nästa hjärtekrossare kommer i min väg, får jag hålla tillgodo med de minnen jag har.
Jag var och red idag, en svart dam som fått gå i hagen alldeles för länge utan någon som haft lust att rida henne. En welsh cob (och Anna, jag tycker faktiskt om tjocka små ponnyer, mina preferenser är inte riktigt samma som dina), tjock som en nordsvensk. Men gud, hon hade den bekvämaste sadeln jag suttit i. Hon ska sättas igång. Vi skrittade i en dryg halvtimme på små grusvägar (på tumanhand) och hon såg spöken i varje buske och jag började tänka på Ofelia. Suprice. Jag är fortfarande bitter. Lite sådär som vatten med en liten citronskiva flytande på ytan som smaksättning. Inte så påtagligt längre, men ändå. Minnet sitter i.
Det var kärlek vid första ritten. Till och med min ridlärare Malin såg det. Hon var alldeles förbluffad över hur fint jag lyckades få denna helt nya, helt gröna, helt ostyrbara, helt ostoppbara blandrasponny att gå. Och på den vägen var det. Efter nästan två år kunde jag, när vi var på samma våglängd, tänka sidverts och hon bar iväg i en flytande skänkelvikning. Hon lyssnade på min röst, min minsta rörelse. Samtidigt som hon var ett sto, förstås, hade sina dagar och jag var sexton och vi bråkade och allt blev pannkaka men det var hon som fick mig att stå ut. Vi var ett sammansvetsat team. Och så blev jag uppsagd. Helvetes jävla Lamprechts.
Jag romantiserar antagligen alldeles för mycket över gamla minnen och förskönar dem, men fan, hon var min första stora kärlek och jag väntar fortfarande på att få, så att säga, another go with it. Tills nästa hjärtekrossare kommer i min väg, får jag hålla tillgodo med de minnen jag har.
eremiten i Hundby III
Tisdag 12/6, c:a 18:00
Pappa ringde:
- Jag har blivit av med jobbet.
Obehaglig tystnad.
- Ehrm, jaha...?
- Och fått ett annat. Gissa vilket?
- Eeh... Är du kvar på DN?
- Ja.
- Eeh...
- Vad är det jag har varit så engagerad i på sista tiden?
Klimatfrågor, tänkte jag.
- Eeh, ska du börja på vetenskapsredaktionen?
- Nej. Jag ska bli DN:s första klimatreporter. Fast inte så som Karin Bojs på vetenskapssidorna, mer ur ett samhällsperspektiv. Jag ska börja på nyhetsredaktionen och bevaka klimatfrågor.
Jaa... efter hur många år som helst, minst tio, slutar pappa på reseredaktionen och ger sig in i samhällsdebatten på allvar. I september fyller han 50. Det är fortfarande lite stake i den gamla gubben.
Pappa ringde:
- Jag har blivit av med jobbet.
Obehaglig tystnad.
- Ehrm, jaha...?
- Och fått ett annat. Gissa vilket?
- Eeh... Är du kvar på DN?
- Ja.
- Eeh...
- Vad är det jag har varit så engagerad i på sista tiden?
Klimatfrågor, tänkte jag.
- Eeh, ska du börja på vetenskapsredaktionen?
- Nej. Jag ska bli DN:s första klimatreporter. Fast inte så som Karin Bojs på vetenskapssidorna, mer ur ett samhällsperspektiv. Jag ska börja på nyhetsredaktionen och bevaka klimatfrågor.
Jaa... efter hur många år som helst, minst tio, slutar pappa på reseredaktionen och ger sig in i samhällsdebatten på allvar. I september fyller han 50. Det är fortfarande lite stake i den gamla gubben.
eremiten i Hundby II
Måndag 11/6, 21:59
Jag stod böjd över diskbänken och åt mango. Jag hade skärt upp den så som Howard gjorde - ett rutmönster så att när man vänder skalhalvan "utochin" bildas tärningar. Howard var vår kock i Tanzania och där åt jag mango till frukost varje dag. Eller ananas, om det var säsong. Men inte papaya. Det tyckte jag inte var gott. Om jag gör det nu vet jag inte. Det var längesen jag åt det senast. Men det har ett vackert namn. Papaya. Nästan som att man borde tycka om det, bara därför.
Gud. Jag har inte varit själv i mer än tre timmar, och redan har jag börjat funta på att göra en partyspellista. Tyder inte det på något sorts tvångsmässigt beteende? Rädsla för tystnad och lugn? Som jag pratat om det här - ta det lugnt och vara själv i Hundby. Och efter tre timmar får jag klaustrofobikänningar. Jag skickar ett sms till Kirke, Då var jag ensam i Hundby. Som upplagt för ett Blair Witch Project 2. Inte för att jag sett den men jag har ju hört...
Jag har åtminstone lyckats laga middag. Det är en stor framgång, för att vara jag och ensam.
Jag stod böjd över diskbänken och åt mango. Jag hade skärt upp den så som Howard gjorde - ett rutmönster så att när man vänder skalhalvan "utochin" bildas tärningar. Howard var vår kock i Tanzania och där åt jag mango till frukost varje dag. Eller ananas, om det var säsong. Men inte papaya. Det tyckte jag inte var gott. Om jag gör det nu vet jag inte. Det var längesen jag åt det senast. Men det har ett vackert namn. Papaya. Nästan som att man borde tycka om det, bara därför.
Gud. Jag har inte varit själv i mer än tre timmar, och redan har jag börjat funta på att göra en partyspellista. Tyder inte det på något sorts tvångsmässigt beteende? Rädsla för tystnad och lugn? Som jag pratat om det här - ta det lugnt och vara själv i Hundby. Och efter tre timmar får jag klaustrofobikänningar. Jag skickar ett sms till Kirke, Då var jag ensam i Hundby. Som upplagt för ett Blair Witch Project 2. Inte för att jag sett den men jag har ju hört...
Jag har åtminstone lyckats laga middag. Det är en stor framgång, för att vara jag och ensam.
eremiten i Hundby I
Söndag 10/6, c:a 19:40
Jag läste ut Nästa som rör mig. I hängmattan låg jag, med asparnas viskningar över mig och himlen gick från klarblå till lilamörkmulet. Åskan smög längsmed sjön som för att skrämmas. Jag kände igen den, boken. Den hade sina likheter med Amélie. Samma Paris. Och den är nästan identisk med delar av Johanna Nilssons De i Utkanten älskande. Den vackra, cyniska, betraktande ficktjuven, och tiggarpojken som hon får en fixering vid. Men jag kollade, Bodil skrev denhär 1996, det var Johanna Nilsson som kom efter, har hon läst Nästa som rör mig, tro? Hon har tappat ännu lite av min aktning. Har man läst en bok av Johanna Nilsson, har man läst alla.
Jag läste ut Nästa som rör mig. I hängmattan låg jag, med asparnas viskningar över mig och himlen gick från klarblå till lilamörkmulet. Åskan smög längsmed sjön som för att skrämmas. Jag kände igen den, boken. Den hade sina likheter med Amélie. Samma Paris. Och den är nästan identisk med delar av Johanna Nilssons De i Utkanten älskande. Den vackra, cyniska, betraktande ficktjuven, och tiggarpojken som hon får en fixering vid. Men jag kollade, Bodil skrev denhär 1996, det var Johanna Nilsson som kom efter, har hon läst Nästa som rör mig, tro? Hon har tappat ännu lite av min aktning. Har man läst en bok av Johanna Nilsson, har man läst alla.
träd
Jag läser Bodil Malmsten igen. En roman. Nästa som rör mig. I den står det:
Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.
Det hade kunnat vara mina egna ord. Ingen inspirerar mig så som Bodil Malmsten.
Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.
Det hade kunnat vara mina egna ord. Ingen inspirerar mig så som Bodil Malmsten.
kärast är de, i vars ögon vi kan skymta oss själva
Jag sitter i lusthuset, det är varmt, och jag vet inte riktigt vad som får mig att tänka på det, kanske några ord i Nästa som rör mig, men jag minns plötsligt en novell som jag läst, var den av Oscar Wilde? Läste jag den på gräsmattan hos mormor? Eller var den i förordet till Alkemisten av Paulo Coelho, läste jag den på flyget till klassresan i Grekland, jag som vände mig om i flygplansstolen och läste högt för Markus som satt bakom? Jag minns inte. Men jag minns att den var fin.
Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen av sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss.
Men så slutade inte Oscar Wildes historia.
Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna - bergsnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar.
"Varför gråter du?" frågade oreaderna.
"Jag gråter över Narkissos", sade dammen.
"Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen", fortsatte de. "Även om vi alltid brukade spring aefter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll."
"Så Narkissos var vacker?" frågade dammen.
"Vem skulle kunna veta det bättre än du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag."
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
En sådan vacker historia, sade Alkemisten.
Det var i prologen som novellen om Narkissos var. I förordet hittade jag någonting annat:
När de nu voro på vandring gick han in i en by och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria, som satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av många bestyr för att tjäna honom. Och hon gick då fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig."
Då svarade Herren och sade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda.
Men Maria däremot, har valt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen av sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss.
Men så slutade inte Oscar Wildes historia.
Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna - bergsnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar.
"Varför gråter du?" frågade oreaderna.
"Jag gråter över Narkissos", sade dammen.
"Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen", fortsatte de. "Även om vi alltid brukade spring aefter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll."
"Så Narkissos var vacker?" frågade dammen.
"Vem skulle kunna veta det bättre än du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag."
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
En sådan vacker historia, sade Alkemisten.
Det var i prologen som novellen om Narkissos var. I förordet hittade jag någonting annat:
När de nu voro på vandring gick han in i en by och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria, som satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av många bestyr för att tjäna honom. Och hon gick då fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig."
Då svarade Herren och sade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda.
Men Maria däremot, har valt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
Lukas, 10;38-42
Viktigt. Sant. Oftast skapar man själv sina problem. Få händelser eller företeelser i världen är bra eller dåliga i sig, det är vi som laddar dem. Ger dem ett värde. Rangordnar. Och inget fel med det, egentligen. Bara vi är medvetna om makten vi har över vår värld.
Viktigt. Sant. Oftast skapar man själv sina problem. Få händelser eller företeelser i världen är bra eller dåliga i sig, det är vi som laddar dem. Ger dem ett värde. Rangordnar. Och inget fel med det, egentligen. Bara vi är medvetna om makten vi har över vår värld.
studentpresent III
Av pappas kusin Sanna fick jag en kopp och tillhörande chaite. Efter middagen satte jag mig med den i lusthuset igen, den här gången tillsammans med mamma, Nina, Oyana, Viktor och sex tärningar.
Vi spelade maxiyatzy och jag hade studenttur, jag behövde inte stryka en enda grej och jag vann. Stort.
Det blev en fin dagen efter. Och jag har en hel sommar framför mig av frihet innan jag måste ta itu med de nya valmöjligheterna och ansvaret de bär med sig.
studentpresent II
Av Kirke och hennes mamma Mirja fick jag en apelsinpress, en snygg som inte passar gömd längst in i skåpet. Jag satt i lusthuset i den svaga sommarbrisen och kvällssolen och premiärdrack färskpressad apelsinjuice.
Mirja är en såndär människa som man bara måste tycka om. Hon gör inte så mycket väsen av sig, men sakerna hon gör visar vilken varm människa hon är. Hon skriver dikter, när jag var arton fick jag en, i studentpresent fick jag en annan. På finska, såklart, det är ingen mening med att översätta. Och till apelsinpressen fick jag en skokartong med fem apelsiner och en citron. Mirja sa:
- För att ditt liv mest ska bestå av sol, men det måste även finnas inslag av annat, inte lika glatt. Därav citronen.
Jag fick så många klokheter och visdomar i studentpresent, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ta mig till alla. Eller hur jag lyckats samla så många kloka människor runtomkring mig.
studentpresent I
Jag fick många smycken i studentpresent. Ett halsband, en berlock med ordet faith tre gånger i en cirkel. Jag fick det av Morena, min äldsta vän Agnes mamma. När jag öppnat det kände hon ett behov av att förklara sig lite.
- Det är inte faith så som du kanske tror. Det är inte som i tro i någon gud. Det tron i dig själv.
Och nu, med en känsla av att ha hela världen för mina fötter, kan det inte bli mer rätt.
- Det är inte faith så som du kanske tror. Det är inte som i tro i någon gud. Det tron i dig själv.
Och nu, med en känsla av att ha hela världen för mina fötter, kan det inte bli mer rätt.
dagen efter, 15:24
Jag sitter i lusthuset och läser. Det är varmt, jag har bara bikini på mig och jag läser Nästa som rör mig av Bodil Malmsten. För mig blir hennes meningsuppbyggnad för ... lösryckt i romanform. Eller så är det bara en här boken.
Jag äter tårta. Jag åt ingen tårta igår. Jag hann inte. Men mat åt jag. Maten var god. Och nu har vi kylskåpet fullt med tårtor. Någon som vill komma på tårtkalas?
Imorgon åker jag till Hundby.
Jag äter tårta. Jag åt ingen tårta igår. Jag hann inte. Men mat åt jag. Maten var god. Och nu har vi kylskåpet fullt med tårtor. Någon som vill komma på tårtkalas?
Imorgon åker jag till Hundby.
STUDENTDAGEN
Jag hade gett upp på att få sova över huvud taget. Jag vet hur jag är. Jag kan inte somna. Så märk min förvåning när jag knappt låg alls och såg upp i taket. Jag somnade. Bara för att drömma en mardröm - jag vaknar och har omänskligt ont i halsen, jag mådde pyton och det var min studentdag, jag kom försent, jag ... vaknade med ett ryck och kunde inte somna om. Tjugo i sex gav jag upp. Jag åt två portioner havregrynsgröt och begav mig inåt stan.
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Redan på champagnefrukosten gick det vilt till. Niklas skvätte ner min klänning med champagne det första han gjorde och jag fick knappt smaka på mina jordgubbar. Jag hade skippat vit klänning, jag tycker inte att jag passar i vitt, och jag tänkte att folk är väl inte så låsta. Men det visade sig att i min klass, var det bara jag, Siri H och Malin som hade annan färg på klänningarna. Konstigt, tycker jag, vi går (gick!!) ju ändå på Södra Latin, vi ska ju alltid vara så alternativa och radikala. Nu visade de sina rätta, konservativa jag.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skuggan stod farfar och kusin Ellen och det skulle fotas och det var så varmt och sen hittade jag Kirke och det var dags att byta om inför flaket.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Slutskiva. Jag hade kunnat lägga mig ner, på marken, slockna på sekunden, men studenten tar man bara en gång. Så jag målade på lite läppstift och åkte in till Teaterskeppet. Redan i entrén möttes jag av glada rop och leenden och ömma ord. Alla älskade varandra och när jag kom ut på däck möttes jag av Edips Fan vad du är vacker och det var liksom redan där värt det, tröttheten och huvudvärken som smög sig på var inte riktigt en del av mig. Jag gav ut mitt nummer till klasskamrater, efter tre år tar vi varandras nummer, först på avslutningsdagen, och jag vet inte hur många gånger jag lovade att hålla kontakten. Hur det blir med det vet jag inte, MSN finns ju och de flesta hänger på Söder, det lär jag också fortsätta göra, av gammal vana, men hur kommer det att vara? Att stöta på folk, om någon månad, kommer vi vara lika kärleksfulla mot varandra då? Men på slutskivan tänker man inte på sånt, på slutskivan älskar alla varandra och det hånglades och det dracks alldeles för mycket och det dansades, svettades, kramades. Min studentmössa blev helt fullklottrad, saker som att jag är sjukt hardcore, innerlig och skön, litterärgestaltningsflum och tacksamheter, sånt som värmer. När jag i framtiden tvivlar på mig själv, behöver jag bara plocka fram studentmössan och minnas att i gymnasiet tyckte mina klasskamrater att jag var en riktig höjdare, och så blir det nog lite lättare att bära på mig själv igen.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
this is the time of my life
Jag gick hem i den ljumma sommarskymningen. I 18-årsdagsklänningen och de vita högklackade sandalerna (inte för att jag är snofsig på nåt sätt, nej, de är de enda skorna jag har som inte stör något av alla skavsår som täcker mina fötter). Med min mottagningsspellista i MP3-spelaren, det underbara pianospelet i Mates of States Like u crazy sådde fröt till mitt nästa blandbandsprojekt: Piano - the key to my soul. Sen kom Corinne Bailey Raes Put your records on och jag kände mig ... upplyft. Nästan flygande. Och när jag nästan var framme började Ella Fitzgerald och Louis Armstrong duettera Summertime. Det blev fulländning. En underbar sommarkväll.
studenten ... III
Den här dagen är panik. Jag säger bara det.
studenten ... II
Idag har jag knappt fått sitta. Mina fötter värker.
Jag somnade väl runt tre igår natt, vaknade nio och kunde inte somna om. Så jag körde igång. Städade mitt rum. Gick ner till mamma. Och sen dess har jag bakat. Sex kakor blev det till slut. Jag har putsat fönstrena i både mitt rum och köket. Och jag har funnits till hands när mamma eller pappa behövt mig. Det kändes lite konstigt, med mamma och pappa på samma ställe samtidigt. Inte som att det skulle vara värsta sensationen, de har ända sen de skilde sig när jag var sju kunnat hålla sams om det mesta. Men det kändes ändå konstigt, med dem båda sådär vid samma bord, diskuterandes inköpslistor och porslin.
Och jag tror nog att studenten blir helt okej ändå.
Jag somnade väl runt tre igår natt, vaknade nio och kunde inte somna om. Så jag körde igång. Städade mitt rum. Gick ner till mamma. Och sen dess har jag bakat. Sex kakor blev det till slut. Jag har putsat fönstrena i både mitt rum och köket. Och jag har funnits till hands när mamma eller pappa behövt mig. Det kändes lite konstigt, med mamma och pappa på samma ställe samtidigt. Inte som att det skulle vara värsta sensationen, de har ända sen de skilde sig när jag var sju kunnat hålla sams om det mesta. Men det kändes ändå konstigt, med dem båda sådär vid samma bord, diskuterandes inköpslistor och porslin.
Och jag tror nog att studenten blir helt okej ändå.
lustiga små saker jag gör III
Jag är extremt sparsam. Nästan snål. Jag kan bli galen på mamma när hon köper mjölk, som hon sen inte dricker upp utan låter bli gammal i kylen. Jag tycker att det är ett sånt slöseri med resurser. Jag anser att allt ska användas till fullo, intill sista droppen.
En såndär grej är hur jag skriver. Jag skriver, som ni antagligen förstått, i kopiösa mängder och får dåligt samvete för det - tänk var mycket papper jag slösar på. Så jag har börjat skriva på redan använda papper. På baksidorna av Ellies miljoner engelskastenciler är det perfekt att skriva noveller. Marginaler på reklamlappar och i tidningar går utomordentligt att skriva listor på. Alla helt onödiga utskrifter från internet som pappa gör går bra att kluddra ner anteckningar för bloggen på. Och när jag väl tar ett helt rent, oanvänt papper, då skriver jag så tätt och litet jag bara kan, så att jag nästan inte kan läsa det sen när jag ska skriva rent det på datorn.
Det har gått överstyr. Mitt skrivbord, pianona, golvet, fickorna, väskorna översvämmas av lösa papperslappar. Jag vet inte vad jag ska göra dem.
En såndär grej är hur jag skriver. Jag skriver, som ni antagligen förstått, i kopiösa mängder och får dåligt samvete för det - tänk var mycket papper jag slösar på. Så jag har börjat skriva på redan använda papper. På baksidorna av Ellies miljoner engelskastenciler är det perfekt att skriva noveller. Marginaler på reklamlappar och i tidningar går utomordentligt att skriva listor på. Alla helt onödiga utskrifter från internet som pappa gör går bra att kluddra ner anteckningar för bloggen på. Och när jag väl tar ett helt rent, oanvänt papper, då skriver jag så tätt och litet jag bara kan, så att jag nästan inte kan läsa det sen när jag ska skriva rent det på datorn.
Det har gått överstyr. Mitt skrivbord, pianona, golvet, fickorna, väskorna översvämmas av lösa papperslappar. Jag vet inte vad jag ska göra dem.
studenten...
Varför ska det byggas upp så mycket kring studenten? Jag vill inte ta studenten. Jag vill gå och lägga mig och vakna på lördag morgon, tidigt, och gå på en lång gryningspromenad. Jag vill hoppa över dagen som enligt Anna M, Sofia K, Annelie, var den lyckligaste i deras liv. Jag vill inte gå upp i ottan och dricka champagne, jag tycker inte om champagne, jag vill inte få mina betyg, jag kommer bara bli besviken. Jag vill inte stå på nåt flak och bli nersprutad av öl. Jag vill inte svara på släktens frågor om framtid, jag vill inte behöva presentera vänner från olika kretsar för varandra, jag vill inte vara helt död och ändå känna mig tvungen att gå på slutskiva på någon jävla båt. Jag vill inte se alla ansikten och tänka på allt jag misslyckats med. Jag vill verkligen inte med den där dagen. Jag vill inte ha den. Kan den inte låta mig vara? Jag vill sluta skolan, men jag vill inte ta studenten - inga mössor, ingen champagne, ingen fylla som jag aldrig blir sådär glad och party av som alla andra tycks bli, inte söt, förstår ni, jag vill inte se ut. Jag vill slippa studenten.
sommar?
Och jag tänker att jag kanske borde ta avstånd. Att det kanske är det som den här sommaren ska handla om. Att jag ska skaffa mig en uppfattning om vem jag är, nu, idag, denna nittonåriga Katja, innan jag börjar tvinga på den på andra. Att jag ska göra det fullt ut, inte slarva, inte låta andra lägga sig i med sina smutsiga ord, hur lena de än är. Att jag ska ta chansen nu när jag har den, en helt ledig sommar, en stuga i Södermanland med hängmatta, sjö och roddbåt. En familj med åtta hästar som behöver ridas, helt gratis, hur mycket jag vill, på en kort cykelbits avstånd. Kanske är det det jag ska göra i sommar.
i Fatbursparken
Efter att ha trängts med alldeles för mycket släkt och vänner på Kärrtorps skolgård och bevittnat Kirkes utspring, och flakshopping på Globen (som var full med svettiga Mötley Crue-fans som köat i dagar för att få bra platser på konserten) med Sandra, hamnade jag i Fatbursparken. Solen sken och jag satte mig i gräset med min Montecore. Och det första jag såg när jag tittade upp från boken, var Jonas Hassen Khemiris brorsa som satt en bit bort. Okej, jag är inte någon stalker, jag lovar, Khemiris brorsa gick i trean på Södra när jag gick i ettan och när Khemiri bokpratade i aulan var hans brorsa där och ja, de är lika. Snygga, båda två. Och så har jag ett bra minne. Så där låg jag i gräset och läste Montecore med Jonas Hassen Khemiris brorsa en liten bit ifrån mig och det var sommarvarmt och det kändes så underbart, himlen var blå och gräset så grönt. Jag tror nog att sommaren kommer att bli bra, trots allt.
måndag natt
Jag vet att jag inte borde sitta såhär. Men vad ska jag göra när tankarna skriker så att de överröstar varandra och blir yra och skriker ännu mer. När jag känner att den här natten kommer att bli en sån utan sömn. Vad ska jag göra då? Jag tänder lampan, läser gamla sms men hittar inget som tröstar. Sätter på Shrek istället. Eller Shrek 2. Ser på gröna träsktroll och prinsessor, talande åsnor, katter i stövlar och goda féer som inte är så goda. Kan fortfarande inte sova, men huvudet har åtminstone slutat skrika.
efter sol
Igår stod jag ute i en paddock nästan hela dagen. När jag kom hem hade jag en snygg grisröd krage ovanför tröjlinningen. Därför var jag tvungen att lyfta ner lådan från smattens hylla markerad med SOL. Och när jag öppnade den - lukten. Jag tog fram efter sol-krämen och började smörja och lukten blev ännu mer. Greklandssand. Italienträngsel. Tanzaniahetta. Så många minnen som trängs i den där solkrämslukten. Så mycket fint. Så många somrar och partier femhundra och böcker och sand mellan tårna och saltklådande ryggar. Så mycket liv i en liten, diskret lukt.
ljusförvirring
Det är så ljust nu om kvällarna att jag blir alldeles förvirrad. Det känns helt fel att gå och lägga sig när det inte är mörkt ute, vilket gör att jag sitter uppe allt senare och senare och ikväll skulle jag verkligen behöva gå och lägga mig i tid för imorgon ska jag tävla - det är Ryttarstadionmästerskapen imorgon och jag ska hoppa en häst som jag knappt hoppat alls. Då kan det vara schysst att vara pigg och alert. Men jag kan inte. Det är ju ljust ute!
klimax
Pappa kom hem sent idag. Det var någon sorts organisation som gjort en auktion utanför DN idag, berättade han. De kritiserade DN:s arbete med koldioxidkompensation. Jag kände att jag borde skriva om det. Men ikväll är jag inte så pepp. Idag har jag inte gjort något som helst gott för världen. Jag känner att jag inte är rätt person att moralisera.
Men såhär är det ju, att jag förstår dem som menar att det inte är helt oproblematiskt med koldioxidkompensation. Att det kan få folk att tro att de kan fortsätta flyga som vanligt, bara de betalar lite mer. Ett sorts avlatsbrev. Men jag undrar, är det inte lite oekonomiskt att lägga så mycket krut på dem som försöker? DN, som åtminstone gör något. (Nu är jag inte opartisk, men vafan.) Inga andra morgon- eller kvällstidningar har gjort något som kan mätas med DN:s engagemang. Och det är ju inte som att DN säger att "Hej, här är värsta sättet att rena ert samvete - betala lite pengar till nån organisation och så kan du flyga hur mycket du vill och vara en god människa ändå". Men för det som folk ändå måste flyga, är det väl ändå bättre att de ger pengar till koldioxidminskande biståndsprojekt än att de inte gör nåt alls? Och, som pappa säger, varför lägger alla dessa radikala organisationer så mycket energi på DN, som försöker, och skiter fullständigt i alla andra som inte gör ett piss. Det är som att ondska är att tänka rätt och (enligt dem) göra fel, och inte att tänka fel från första början eller att inte tänka alls. Att blunda och fortsätta som tidigare.
Klimatproblemen är inte ett krig. Det är ett gemensamt problem som hela jorden delar och det är ingen mening med att försöka slå ut varandra i radikala aktioner. Nu mer än någonsin kommer vikten av samarbete fram. Så kan inte folk bara sluta sätta käppar i hjulet och komma på bättre lösningar istället? Så kanske vi kommer någon vart.
Men såhär är det ju, att jag förstår dem som menar att det inte är helt oproblematiskt med koldioxidkompensation. Att det kan få folk att tro att de kan fortsätta flyga som vanligt, bara de betalar lite mer. Ett sorts avlatsbrev. Men jag undrar, är det inte lite oekonomiskt att lägga så mycket krut på dem som försöker? DN, som åtminstone gör något. (Nu är jag inte opartisk, men vafan.) Inga andra morgon- eller kvällstidningar har gjort något som kan mätas med DN:s engagemang. Och det är ju inte som att DN säger att "Hej, här är värsta sättet att rena ert samvete - betala lite pengar till nån organisation och så kan du flyga hur mycket du vill och vara en god människa ändå". Men för det som folk ändå måste flyga, är det väl ändå bättre att de ger pengar till koldioxidminskande biståndsprojekt än att de inte gör nåt alls? Och, som pappa säger, varför lägger alla dessa radikala organisationer så mycket energi på DN, som försöker, och skiter fullständigt i alla andra som inte gör ett piss. Det är som att ondska är att tänka rätt och (enligt dem) göra fel, och inte att tänka fel från första början eller att inte tänka alls. Att blunda och fortsätta som tidigare.
Klimatproblemen är inte ett krig. Det är ett gemensamt problem som hela jorden delar och det är ingen mening med att försöka slå ut varandra i radikala aktioner. Nu mer än någonsin kommer vikten av samarbete fram. Så kan inte folk bara sluta sätta käppar i hjulet och komma på bättre lösningar istället? Så kanske vi kommer någon vart.
bokmalsommar
Häromdagen gick jag förbi en bokaffär som hade pocketrea - tre böcker för femti spänn. Jag köpte tre stycken om historia, kvinnor i artonhundratalets Irland och sekelskiftets USA. För jag är en historienörd också.
Idag gick jag till biblioteket för att låna Montecore, för det exemplaret jag hittills läst var jag tvungen att lämna tillbaka till skolans bibliotek (jag var där och tömde mitt skåp. Städade undan mig själv. Har jag satt några spår där? Tre år av mitt liv och det känns som att jag varken gjort från eller till). Det slutade med att jag hade ryggsäcken full av böcker. För nu vet jag vad jag ska göra i sommar - jag ska läsa! Bara sånt jag vill läsa. Böcker i mängder.
Förutom Montecore, lånade jag en Joyce Carol Oates, det är ju liksom lite pinsamt att jag hyllar henne och tycker att det är brottsligt att hon inte får nobelpris men själv bara har läst Blonde. En Erlend Loe, han ska ju vara så bra och rolig. Norsk. En Marian Keyes - jag har tagit avstånd men nu kändes det som att det var dags, Anna tycker om hennes böcker och om Anna gillar det kan det inte vara dåligt. Och så en bok med en så söt titel: Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Jag är svag för sånadär titlar, långa och svåra att förstå innan man läst boken. Såna titlar talar till mig. Såna titlar får mig att vilja läsa.
Och det ska jag göra. Läsa. I sommar ska jag läsa.
Idag gick jag till biblioteket för att låna Montecore, för det exemplaret jag hittills läst var jag tvungen att lämna tillbaka till skolans bibliotek (jag var där och tömde mitt skåp. Städade undan mig själv. Har jag satt några spår där? Tre år av mitt liv och det känns som att jag varken gjort från eller till). Det slutade med att jag hade ryggsäcken full av böcker. För nu vet jag vad jag ska göra i sommar - jag ska läsa! Bara sånt jag vill läsa. Böcker i mängder.
Förutom Montecore, lånade jag en Joyce Carol Oates, det är ju liksom lite pinsamt att jag hyllar henne och tycker att det är brottsligt att hon inte får nobelpris men själv bara har läst Blonde. En Erlend Loe, han ska ju vara så bra och rolig. Norsk. En Marian Keyes - jag har tagit avstånd men nu kändes det som att det var dags, Anna tycker om hennes böcker och om Anna gillar det kan det inte vara dåligt. Och så en bok med en så söt titel: Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Jag är svag för sånadär titlar, långa och svåra att förstå innan man läst boken. Såna titlar talar till mig. Såna titlar får mig att vilja läsa.
Och det ska jag göra. Läsa. I sommar ska jag läsa.
Harry Potter
I sommar kommer den sjunde och sista Harry Potter-boken. Det ser jag fram emot. Jag vill bli en fjortonårig läslus igen. Jag tror Harry kommer att dö. Eller Ron. Eller båda två. Å, det här är så spännande. Innerst inne är jag en riktig fantasynörd.