[under uppförande]

Det är översvämning i mumindalen (Farlig midsommar):

Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna.
Mumintrollets mamma satte sig frånvarande i gungstolen och började gunga fram och tillbaka.
Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen? Hur kommer man ut därifrån?

Lilla My, den ultimata rebellen.

Är det inte underligt. Att när en sak faller på plats, klonk, så börjar det mesta andra också lägga sig till ro i något sorts tillsvidareläge.
Förra fredagen fann jag tillbaka till min ridning. Jag hoppade en hel bana på Westlife med flyt och finess och de två lektionerna jag har haft sen dess har bara förstärkt min känsla av att jag nog inte glömt något ändå. Att det bara behövde väckas upp. Och att jag faktiskt kan.
Och nästan direkt efteråt inser jag att känslan av lugn som långsamt smygit sig på mig är insikten om att jag nog har ganska bra koll på det här med geografin också. På fredag har jag tentan som kommer att stå för en tredjedel av terminens betyg, delkursen har varit helvetiskt svår och stressig och det är helt sjuka mängder information som vi förväntas mata i oss. Men ikväll, efter att ha gått igenom två gamla tentor, känner jag att jag med stor sannolikhet kommer att få godkänt. Mer behöver jag inte.
Jag kan andas igen.

Och i skuggan av detta har jag börjat lyssna på musik igen. Jag har hört av mig till människor som jag inte bytt ett ord med sen jag kröp in i den här pluggisoleringen i september. Jag skriver dagbok och stickar.
Jag tror att jag till och med kan börja njuta av hösten. Ah.

Jag hade precis sett klart (500) Days of Summer och ätit lite för mycket pepparkaksmousse, ett recept som jag haft liggande i evigheter som jag kände att det just idag var dags att testa. Jag skulle bara skriva några rader om filmen, den var ju så bra, speciellt musiken, så jag loggade in på min blogg. Och där:

Hannes om barnböcker (13 november, 23:16):
Katja saknar dig och vara galna konversationer...kom till Amazonas!

(Ja, Amazonas,
men nej, inte nu - jag är här:)

Och jag bara kände att det här har varit en bra lördag.
(Hopplektion med Westlife - hon tycker att det är så roligt nu, den där känslan av att ha lärt någon nåt, det är stort.
Plugg - jag förstår den meteorologiska bakgrunden till de säsongsbetingade vindar som varit så viktiga för Zanzibar, monsunerna som de kallades där, men de är egentligen inte monsuner - och jag vet varför. Jag vet varför det regnar så mycket i England och varför det i princip aldrig regnar i norra Chile. Det har börjat bli kunskap för mig. Jag är nog inte så körd ändå.)

Och jag tror att jag kanske ska börja skriva igen.

- - -

Och årets första glögg. Inte att förglömma!

På äldre dagar har jag fått en liten grej för barnböcker. Läsa om, läsa såna som jag aldrig läst själv, utan som jag bara sett som film eller fått upplästa. För några år sen läste jag Pippi Långstrump. Dem fick jag aldrig lästa för mig, men jag kan filmerna utantill. Astrid Lindgren var en så fantastisk författare.
Sen läste jag Alice i Underlandet. Den har jag vaga minnen från en tecknad Disneyfilm av, men annars är det bara refererad till titt som tätt, speciellt i de populärvetenskapliga filosofiböckerna jag tycker om att läsa, så jag tänkte att någon gång måste jag väl ändå läsa den. Och igår läste jag den ska bli filmatiserad med Johnny Depp som en galne hattmakaren - det ser jag fram emot!
Och Nalle Puh! Vilken fin liten teddybjörn han är!
Häromveckan läste jag Lille Prinsen. Den ska ju också vara sådär fantastisk. Men nej, jag måste ärligt talat säga att jag inte förstod den alls. Kanske var jag helt enkelt för gammal, jag vet inte.

Nu har turen kommit till Tove Jansson och hennes muminböcker. Och det är så litet och anspråkslöst och just därför blir det så stort. Tove Jansson har byggt upp såna karaktärer, skapat en sån filosofi. Läs bara det här stycket ur Kometen kommer:
Och så vek de av på den lilla vägen. Det var en glad väg som slingrade hit och dit, den gjorde bukter och skutt åt alla håll och ibland slog den knut på sig själv av ren uppsluppenhet. En sån väg blir man inte trött av att gå på och antagligen kommer man fortare fram på den än på en väg som är rak och ledsam.

Man skulle kunna bygga upp en hel livsfilosofi kring det där lilla citatet.

Igår läste jag ut Elise Ottesen-Jensens memoarer Livet skrev. Det är en fantastisk historia. Lite spretig är den, men det är bara att vänta av ett liv som varit så långt och händelserikt som Ottars. Det är verkligen en läsvärd bok, speciellt om man är intresserad av den svenska 1900-talshistorien och sexualupplysningens världshistoria.

En av alla de saker som Ottar beskriver i boken, är hur ogifta mödrar blev helt utestängda från samhället under första hälften av 1900-talet, hur alla, inte bara gubbarna i kyrkan utan även kvinnornas kollegor på fabrikerna, föraktade dem. En av Ottars egna systrar gjorde till slut självmord, för att hon inte klarade av det ohyggliga stigma som samhället satte på henne, utöver den ångest och saknad hon kände över barnet som hon blev tvingad att adoptera bort.
Och man kanske tänker - ännu ett bevis för hur ond religionen är. Att syndbegreppet skapat så mycket helt idiotiskt lidande. Men jag kan ju inte låta bli att tänka lite för långt, jag funderar över hur traditionen med giftermål från början uppkommit. Det måste ju ha varit för att skydda barnen. Att de behövde två föräldrar som kunde ta hand om dem, att det var alldeles för lätt för männen att bara "försvinna". Då, för länge länge sen. Så genom att binda samman föräldrarna, var det inte bara den ensamma mamman som ytterst hade ansvaret för barnen. Men sen har maktgiriga gubbar inom kyrkan förvanskat hela idén, precis som de gjort med så mycket annat i religionen som kunde ha fått förbli vackert och medmänskligt, och gjort det till änu ett sätt att fördömma kvinnorna. Fördöma sexualiteten, det mest mänskliga som finns.
Det är inte religionen som sådan det är något fel på. Krisdendoman och islam och judendomen, buddhismen, hinduismen, de har alla sina vackra sidor. Det är den maktgiriga människan som har använt dem fel.

Och Ottar, den norska prästdottern som blev pionjär i Sverige och världskändis i sexualupplysningsfrågan, hon hade en livsglädje och en tro på människan som alla borde få ta del i. "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!" sa hon. Jag tror att det kommande 2010-talet behöver fler människor som Elise Ottesen-Jensen.
Själv ska jag fylla ut min kandidatexamen i geografi med genusvetenskap och sen ska jag fan se till att göra någonting.

Det är något speciellt med fredagar. Det ligger en spänning i luften. Fredagar är till för att ha roligt.
Människor i min ålder brukar tillbringa sina fredagkvällar på klubbar eller andra festliga etablissemang. Men inte jag. Mitt fredagsnöje är hopplektioner.

Redan när jag var tolv började jag rida i hoppgrupp klockan fyra på fredagar på Farsta Ridskola. Där blev jag kvar i mer än fyra år. Efter en tid blev jag uppgraderad till femgruppen, men fredagskvällarna var upptagna varje vecka medan mina vänner upplevde sina första fjortisfyllor och fyllestrul i en buske i Vitabergsparken.
När jag var sjutton bytte jag ridskola och där hade de hoppgruppen på lördagmornar istället, så det gjorde inte fredagkvällarna mycket mer lediga.

Två års lediga fredagkvällar och lördagmornar fick jag efter studenten, för så länge lyckades jag motivera min avhållsamhet gentemot ridningen av ekonomiska skäl. Men nu är jag där igen. Lördagmornar. Och med jämna mellanrum även fredagkvällar - det är då de har de långa hopplektionerna där de riktigt höga hindrena byggs. Men vad ska jag göra - jag tycker ju att det är så roligt!
Som ikväll tillexempel: Jag har ridit det nya, stora fuxstoet Westlife i snart två månader nu. I början hette det att hon inte kan hoppa. Ikväll red jag en bana helt felfritt med henne där det högsta hindret låg på nästan en meter. Det är en sån kick. Jag älskar de lite krångliga hästarna, dem man måste tänka lite med, klura lite över för att klara av. Och Westlife är så underbar, hon blir så glad när vi hoppar, hon tycker verkligen att det är kul. Hon är bara lite osäker. Hon behöver liksom någon som håller henne lite i handen först, så att hon vågar. Sen kan hon alldeles utmärkt själv. Jag är helt störtförälskad.

Se, många tjugo-nånting-åringar sitter i en bar på fredagkvällar. Jag knarkar adrenalinkickar med hjälp av höga hinder. Inget är mer rätt eller fel än det andra. Man vet aldrig var man kommer att finna kärleken.

Idag har jag sprungit runt genom det ihärdiga snöblandade regnet och korrigerat vår karta över Hansta naturreservat i fält. Mina goretexskor höll mig torr igenom hela Boliva i sex månader, men en dag i det iskalla svenska novemberregnet och de gav upp. Jag blev inte genomsur, men tillräckligt för att det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig strumporna för att kunna sluta frysa.
Men det var faktiskt inte så hemskt som det låter. Det är fältövningarna som är det roligaste med den här kursen, det är så häftigt när jag inser att jag faktiskt lärt mig något som gör att jag i praktiken kan läsa av landskapet, skapa en tidslinje, förstå hur det mesta har hamnat där det är. Och med trevligt sällskap, my fellow karterare Elin och Nick (big time orienterare - hur kan någon vara så bra på att läsa kartor?), trotsar jag gladeligen många fler regn- och snöstormar.
Och jag är faktiskt imponerad över hur korrekt vår karta var. Bara på ett par ställen hade vi gjort gränserna mellan bland- och barrskog lite fel - och det bara genom att studera flyg- och satellitbilder över området. Jag kanske håller på att bli lite av en amatörgeograf i alla fall...

Här är vår karta. Målgrupp: kartunderlag för skolutflykter med låg- och mellanstadieklasser.

Det känns ju som att jag borde. Men jag har inget att berätta.
Så jag låter bli.

Jag har 19 böcker hemma från biblioteket. Det måste vara något sorts personligt rekord. Jag kommer ju ALDRIG hinna läsa alla innan lånetiden går ut. Även om jag lånar om dem så många gånger som det går. Hittills har jag plöjt mig igenom fyra och en halv. Just nu är jag en bit in i Sense and Sensibility av Jane Austen, parallellt med Livet skrev - Memoarer 1886-1966 av Elise Ottesen-Jensen. Intressanta och underbara båda två, på mycket olika sätt.
Det är som en tävling. Den som läst flest böcker när den dör vinner.

The Brothers Bloom. Skruvad film.
Rachel Weisz och Adrien Brody. Fantastiskt par. Svindlande. Underbara.
Bra lördagskvällsunderhållning.

Jag skriver inte nuförtiden. Ibland, i perioder, för länge sen, när jag var i Bolivia, våren innan studenten, då rasade orden bara ner över mig. Men nu har jag inte ens några att använda i min dagbok.
Jag pluggar och förundras över hösten, och jag läser istället. Och det är som att all den där energin som gick åt till att formulera meningar förr, har omplacerats i min inlevelseförmåga. Jag drabbas så starkt av det jag läser nu. Världen går under och jag går runt i ett moln.

Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Livsfarlig. I Oxford och på fältkursen i Mälardalen läste jag Jane Austens Mansfield Park, lite av en besvikelse till en början (den är ju så olik filmatiseringen), men sen sveptes jag med av Austens fantastiska språk och Fanny Price visade sig vara en så mänsklig karaktär. Sen läste jag om hela Twiligt-serien, jag vet att jag är svag men det bara blev så, från fredag kväll till söndag eftermiddag nästa vecka pluggade jag och läste om Bella och Edward och åt satsumas och sov. Och ja, sen kom Her Fearful Symmetry av The Time Traveler's Wife-författaren Audrey Niffenegger. Den läste jag ut i torsdags. Jag gick sönder. Det är en bra bok. Riktigt bra. Men hela jag värkte - hur kunde de göra så mot varandra?
Jag lever mer i böckerna än i min egen kropp just nu. (Förutom när jag rider - i lördags red jag dressyr på Westlife, igår hade jag hoppkurs på Rakel och idag hoppade jag på Westlife igen. Rakel är en riktigt häftig häst, fast ganska liten, det kändes konstigt. Och Westlife - jag förälskar mig bara mer och mer i henne för varje gång jag rider henne. Mitt hjärta kommer att brista när Kicki, min ridlärare, bestämmer sig för att det är dags för någon annan i ridgruppen att få testa Westlife.)

Så, i badet idag, började jag läsa lite i en liten bok av Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva. Där stod det:
En god bok ger läsaren förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev honom: "När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok."

När jag läser en bra bok, det är en av de gångerna som jag känner mig som mest mig själv. Som mest rotad. Vilket är konstigt, för det jag egentligen gör är ju att skapa en helt annan värld tillsammans med författaren - en person som jag förmodligen aldrig träffat och som högst sannolikt befinner sig mycket fjärran både i rum och i tid.

Klockan är inte ens sju, men det har varit kolmörkt utanför mitt fönster länge. Det är så det känns, oktober, träden under Skanstullsbron har blivit röda i kanterna och gör mig andlös varje gång jag åker förbi. Två gånger om dagen. Om jag råkar titta upp, vill säga, jag sitter ju alltid och läser på tunnelbanan. En gång om dagen för att vara lite petig då.
De tidigare skymningarna gör mig sömning om kvällarna. Men jag tycker om ljudet av regnet mot plåttaket över min loftgång. Jag tycker om regnet när det låter. Jag minns när jag satt på verandan i Dar es Salaam under regnperioden och jag inte kunde se till andra sidan av trädgården, stängslet och häcken mellan mitt och Hannes. Sixten lämnade röda tasspår på det vita altangolvet som Howard fick skura varje dag. Nu vet jag varför det regnade. Varför Sixtens tassar blev röda. Geosystems ligger bredvid mig på skrivbordet och ger mig ett svagt gnagande dåligt samvete.
Men det är söndag kväll och jag blir sömnig av mörkret. Kroppen går liksom inte att ta sig förbi.

Oxford var fantastiskt. Jag hade inga förväntningar alls, sista veckan innan kunde jag inte se fram emot någonting, jag kunde knappt andas. Men i Oxford. Jag förälskade mig. England. Och konserterna, jag tyckte om vad vi sjöng där, det var nöjessjungning. Endorfiner. En av kyrkorna vi sjöng i var C.S. Lewis gamla hemkyrka och jag har stått vid hans grav. Igår läste jag ut The magician's nephew. Oxford är magiskt.
Men sen, söndag, blev jag förkyld, landade i Stockholm och åkte på måndag morgon på fältkurs tre dagar i Mälardalen och gick runt i småstäder och ville bara lägga mig ner och dö på De Geer-moränerna.
Men jag överlevde och sen har det tagit hela tiden sen dess att på något sätt hämta mig. Antar jag. Jag har åtminstone inte haft speciellt mycket i huvudet, utöver bryderier om albedovärden, lågtryck och lerpartiklars kemiska egenskaper. Saker som jag inte riktigt kan greppa, om jag ska vara ärlig. Så strukturen är inte den tydligaste.
Och imorgon ska jag tycka in ännu mer i huvudet, för att liksom utmana koherensen ytterligare. Om biosfären, den här gången.

Nu ar jag i Oxford. Med koren. Vi ska sjunga konsert i tva olika kyrkor under helgens lopp. Solen skiner. Det ar fint. Jag berattar mer nar jag kommer hem. Kanske.

" What should I do about the wild and the tame? The wild heart that wants to be free, and the tame heart that wants to come home. I want to be held. I don't want you to come too close. I want you to scoop me up and bring me home at night. I don't want to tell you where I am. I want to keep a place among rocks where no one can find me. I want to be with you.


I used to be a hopeless romantic. I am still a hopeless romantic. I used to believe that love was the highest value. I still believe that love is the highest value. I don't expect to be happy. I don't imagine that I will find love, whatever that means, or that if I do find it, it will make me happy. I don't think of love as the answer or the solution. I think of love as a force of nature - as strong as the sun, as necessary, as impersonal, as gigantic, as impossible, as scorching as it is warming, as drought-making as it is life-giving. And when it burns out, the planet dies.
My little orbit of life circles love. I daren't get any closer. I'm not a mystic seeking final communion. I don't go out without SPF 15. I protect myself.
But today, when the sun is everywhere, and everything solid is nothing but its own shadow, I know that the real things in life, the things I remember, the things I turn over in my hands, are not houses, bank accounts, prizes or promotions. What I remember is love - all love - love of this dirt road, this sunrise, a day by the river, the stranger I met in a café. Myself, even, which is the hardes thing of all to love, because love and selfishness are not the same thing. It is easy to be selfish. It is hard to love who I am. No wonder I am surprised if you do. "