konsten att läsa

Jag skriver inte nuförtiden. Ibland, i perioder, för länge sen, när jag var i Bolivia, våren innan studenten, då rasade orden bara ner över mig. Men nu har jag inte ens några att använda i min dagbok.
Jag pluggar och förundras över hösten, och jag läser istället. Och det är som att all den där energin som gick åt till att formulera meningar förr, har omplacerats i min inlevelseförmåga. Jag drabbas så starkt av det jag läser nu. Världen går under och jag går runt i ett moln.

Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Livsfarlig. I Oxford och på fältkursen i Mälardalen läste jag Jane Austens Mansfield Park, lite av en besvikelse till en början (den är ju så olik filmatiseringen), men sen sveptes jag med av Austens fantastiska språk och Fanny Price visade sig vara en så mänsklig karaktär. Sen läste jag om hela Twiligt-serien, jag vet att jag är svag men det bara blev så, från fredag kväll till söndag eftermiddag nästa vecka pluggade jag och läste om Bella och Edward och åt satsumas och sov. Och ja, sen kom Her Fearful Symmetry av The Time Traveler's Wife-författaren Audrey Niffenegger. Den läste jag ut i torsdags. Jag gick sönder. Det är en bra bok. Riktigt bra. Men hela jag värkte - hur kunde de göra så mot varandra?
Jag lever mer i böckerna än i min egen kropp just nu. (Förutom när jag rider - i lördags red jag dressyr på Westlife, igår hade jag hoppkurs på Rakel och idag hoppade jag på Westlife igen. Rakel är en riktigt häftig häst, fast ganska liten, det kändes konstigt. Och Westlife - jag förälskar mig bara mer och mer i henne för varje gång jag rider henne. Mitt hjärta kommer att brista när Kicki, min ridlärare, bestämmer sig för att det är dags för någon annan i ridgruppen att få testa Westlife.)

Så, i badet idag, började jag läsa lite i en liten bok av Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva. Där stod det:
En god bok ger läsaren förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev honom: "När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok."

När jag läser en bra bok, det är en av de gångerna som jag känner mig som mest mig själv. Som mest rotad. Vilket är konstigt, för det jag egentligen gör är ju att skapa en helt annan värld tillsammans med författaren - en person som jag förmodligen aldrig träffat och som högst sannolikt befinner sig mycket fjärran både i rum och i tid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback