[under uppförande]

Ett av de största orosmolnen på mångas himmel just nu är framtiden. Bland mina vänner och så. Vad de ska göra med den. Vad de ska bli. De flesta har ingen aning. Jag säger också att jag inte har någon aning. Att jag inte vet. Lite nationalekonomi kanske, lite mänskliga rättigheter och filosofi. Kanske. Men jag vet inte.
Men det är inte sant. Jag vet exakt vad jag vill. Men jag vågar inte. Jag är rädd för att misslyckas. Det är säkrare att ta något jag vet att jag kan. Jag kan plugga. Kolla mina betyg, där står det svart på vitt. Jag kan bli samhällsvetare, akademiker, jobba på någon myndighet eller kanske utomlands. Och visst, det skulle inte vara fy skam, jag skulle lätt kunna bli engagerad i det och tillägna hela mitt liv åt det. Jobba med något som min mamma, handlägga jämställdhetsprojekt i Bolivia och demokratiprojekt på den indiska landsbygden. Jag skulle kunna ge mitt liv åt mänskligheten. Det skulle vara ett mycket rationellt, förståndigt val. Eller engagera mig i miljöfrågor, pappa påstår ju att det är ett framtidsyrke. Jag kan kombinera dem båda och så har jag byggt mig en meningsfull framtid.

Men det är inte det som fyller mig med fjärilar. Det är inte det som får mig att bli alldeles varm inuti. Jag drömmer mycket, men de är just drömmar. Det är som att jag bestämt mig för redan innan jag börjar önska mig något att jag inte kan få det. Så när pappa gav mig en artikel om fotojournalistutbildningen på Biskops Arnö folkhögskola, läste jag den bara för att göra honom glad. Inte för att jag seriöst var intresserad av att söka. Det var samma sak med artikeln om litterär gestaltningutbildningen på Göteborgs universitet som han gav mig för några månader sen. Läsa för att göra pappa glad bara.
Så tänkte jag att jag kunde kolla in hemsidan bara, som en kul grej. Och jag blev helt paff när jag såg att det fortfarande går att ansöka till i höst. Ansökningarna ska vara inne i april. Jag kunde inte sova efter det. Jag låg och tänkte och rullade mig och tänkte och en helt annan framtid visade sig framför min inre syn. En där jag inte alls flyttar ut till veckor av eremitskap i stugan i Gnesta efter studenten, en där jag istället flyttar in på internat på folkhögskola och utbildar mig till pressfotograf. Men det går ju inte. Det kan jag ju inte. Aldrig att jag kommer in. Det är ingen idé. Det finns inga jobb. Vad har jag som inte hundratals andra fotointresserade, desillusionerade ungdomar har? Ingenting.

Men till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid tolv och gick runt lite halvbutter i lägenheten, åt lite, såg på en film, kände mig alldeles bedrövlig, och sen satte jag mig vid datorn och började skriva mitt personliga brev till ansökan. Att bli vuxen handlar om att komma över sina rädslor. Jag måste sluta vara rädd för att misslyckas. Inget blir förstört om jag inte blir antagen. Jag är fortfarande jag. Jag har fortfarande mig själv. Jag kan alltid luta mig tillbaka på mitt läshuvud och ta någon schysst samhällsvetarexamen om allt annat misslyckas. Jag har alla möjligheter i världen. Jag måste sluta vara rädd.

När jag vaknade imorse hade jag fått tre tjocka paket från Fuji på posten. Det kommer bli ett digert arbete att organisera allt. Men jag började inte med en gång, trots att det lockade. Jag hade nämligen bestämt mig för att ge blod. Jag var alldeles hispig när jag satt på tunnelbanan in, jag vet verkligen inte vad det är med mig nu. Kanske är det att jag måste kompensera upp för alla de månader jag gått runt och varit sur, apatisk och bitter. Jag börjar känna igen mig själv igen.
För tredje gången fick jag sitta i den där underliga britsen och bli tappad på en halvliter blod. Sköterskan var så trevlig, hon sa att jag hade haft alldeles utomordentliga värden sist och att jag hade så fina kärl. Sånt som gör en poppis på en blodcentral.
På vägen hem var jag mycket lugnare. Var väl så illa tvungen. Hade inte längre lika mycket blod att transportera syre till alla musklerna längre, så de orkade inte vara på helspänn. Så resten av dagen tänker jag ta det lugnt. Sticka och se på tv-serieboxar.

Den flyter där, strax ovanför mitt huvud. Tanken. Insikten. Precis utom räckhåll. Men den färgar ändå av sig, ögonen känns milda och tunnelbanan rör sig smidigt, Ed Harcourt sjunger "The birds will sing for us, and we all die in the end". Vad är det han förstått som jag inte lyckats fånga än?
Att gå på stan med mamma i snöslasken, vi letade efter en klänning åt henne men istället hittade jag en åt mig. Lång, svart och jag tänkte "jag ska våga vara vacker lite oftare". Och fick den i nittonårspresent av mamma.
Brevid sitter en kvinna med mobiltelefon. Den här tunnelbanenatt också. Hon pratar franska. Jag förstår vad hon säger. Hon har en hemsk svensk brytning, men jag förstår. På rutigt mattepapper över fönstret står det "Kan du bli Nobelpristagare..." och vem vet. Alla möjligheter finns. Och tiden. Jag vet inte vad som ska bli. Jag vet bara att det kommer att bli som jag vill det.
Jonatan är den bästa kusinstorebrorsan man kan tänka sig. Sandra visar mig nya saker, varje dag. Och det snöar, igen.

Idag har jag gjort följande:
- skrivit en sida om boken jag ska läsa till projektarbetet (trots att jag inte läst mer än halva. Vanliga gymnasister gör sånt hela tiden, har jag förstått, men för mig är det första gången som jag fuskar med en bok)
- gjort upp sportlovsplaner med Jonatan och mamma. Jag ska shoppa med henne och laga mat åt honom imorgon
- semmelfikat hos Vivi&Nisse. Min mamma har så underbara vänner, de är nästan lika mycket mina vänner, jag kan verkligen prata med dem. Idag hade jag ett långt samtal med en kvinna om Afrika och trångsynthet (hon bodde i Mocambique precis samma år som jag och mamma bodde i Tanzania), om gymnasiet, tvåspråkighet och framtiden (hon jobbar numera, tillsammans med Vivi, med att göra undersökningar om elevdemokrati och sånt). Hon sa flera gånger att jag resonerade så likt en av hennes söner, det kändes nästan som att hon försökte få mig att be henne att sammaföra oss (För övrigt, onödig information, hennes äldsta son är Lång-Kalle, för er som vet vem det är...)
- inte städat mitt skrivbord, snarare stökat till det ännu mer
- gjort en lista med alla böcker jag läst. Ungefär. Jag kan ju inte komma ihåg exakt alla. Men jag var lite väl optimistisk med det där om tusen böcker. Det blev 326 stycken. Men det är ändå rätt bra, tycker jag. Att jag kan komma ihåg de flesta också. Vad jag ska göra med det vet jag inte, men nåt kul kan jag nog hitta på. Som lite onödig statistik tillexempel:

Antal lästa böcker: 326
varav skönlitterära på svenska: 221
... på engelska:  32
... på finska: 10 (antagligen fler, har mina finska böcker i bokhyllan hos mamma, kan ha glömt nån)
varav diktsamlingar: 43
varav fackböcker: 13
varav övrigt: 3

Mest hittills läste jag: 2005, 76 böcker (kan vara något missvisande kvantitetsmässigt, då jag läste 24 diktsamlingar då)
Näst mest läste jag: 2006, 45 böcker

Mest lästa författare: John Marsden, med 9 böcker (mest tack vare hans 7-böckersserie om det påhittade kriget i Australien)
På en välförtjänt andraplats: Cannie Möller, med 8 böcker (min favorit bland svenska ungdomsboksförfattare. Och jag har varit på skrivarkurs med henne - hon tyckte jag skrev bra, att jag hade en egen stil. Jag var sjutton och blev så stolt)
Mest lästa poet: Bob Hansson, med 5 diktsamlingar

Numera läser jag mest udda böcker jag råkar komma över, jag lånar inte alla böcker som finns inne på biblioteket av en författare som jag gjorde när jag var fjorton. Därför lyckas få av mina nuvarande favoritförfattare nå någon topplacering.

Någon gång kanske jag kan sätta mig och ge dem poäng också och göra någon sorts topplista, men inte ikväll.

Jag satt och bläddrade i min läsdagbok och så tänkte jag: Skulle jag inte ta och göra en lista på ALLA böcker jag läst i hela mitt liv? Läsdagboken började jag ju inte med förrän sommaren 2003. Nu på lovet, jag har tid, jag är road av sånt okreativt arbete. Det skulle vara lite kul. Jag har läst ganska mycket. Kanske har jag fått ihop tusen böcker, utan att veta det.

Alltså, att göra imorgon:
- göra en lista på alla böcker jag läst
- gå på semmelfika hos Vivi&Nisse och umgås med alla de där underbara medelålders hippisarna
- städa mitt skrivbord (eventuellt. Eller så är det nyttigt med ett kreativt kaos)
- göra upp sportlovsplaner med Ellen och Jonatan. At the very least. Sandra också. Och Frida och Natalia. JAG HAR SPORTLOV. MITT SISTA!

När jag stod i duschen idag efter ridningen fick jag en plötslig lust att ta fram en sax ur badrumsskåpet och klippa av mig håret. De långa testarna ville inte bli schamponerade och det är ju så skönt med hårstrån som inte är längre än fem centimeter. Eller om jag skulle göra som Britney Spears, raka av mig allt. Om ett par år kanske, när ångesten från när jag klippte av mig håret sist (femton) har falnat, försvunnit ur minnet.

Jag gick till biblioteket igen. Jag skulle låna en bok till projektarbetet, men kom därifrån med ryggsäcken full av diktsamlingar. På tunnelbanan hem läste jag Brita af Geijerstam. Det var ett lugn, som ett stilla duggregn över en blomsteräng en juniafton när den nergående solen får dropparna på blommornas kronblad att glänsa. Mycket simpelt.

Tala om turbulens
när stillhet
är det man
behöver.

Tala om plötsliga gropar
när man tror
att faran är över.

Tala om den befrielse
som följer
på turbulenser.

Tala om den tillit
som spränger alla
gränser.


Det känns som att jag tagit mig igenom alla de tre första verserna under den gångna hösten och vintern, och nu befinner jag mig i den fjärde.

När jag kom hem, efter duschen och utan att orka klä på mig mer efter morgonrocken, läste jag Ola Julén. Det är en annan sorts simpelhet. Det är små ord med en desperation och hunger som nästan tar andan ur en.

Hur länge ska det här fortsätta?

När dagen mest kommer att handla om
att ta sig igenom dagen.

eller

Nu kommer jag inte längre ihåg hur du ser ut.

eller

Det är en kall, klar dag.

Du ler mot mig igen.

Jag vill röra vid dina bröst,
jag vill skriva nya dikter.


Eller kanske handlar det bara om igenkänning. Jag minns att jag läste "Orissa" för ett år sen, jag satt frustrerad på Läsesalongen och den fick mig att koncentrera mig på någonting annat för en stund. Sen skrev jag en text som länge låg etta på listan över mina populäraste texter på salka, "Det föll ingen snö igår". Nu ligger den tvåa.
Jag kollade upp vilket datum jag läste "Orissa", satt där på Läsesalongen, frustrerad. Jag har ju en sådär fin liten läsdagbok där jag skriver upp alla böcker jag läser. Det var den 26:e februari. För exakt ett år sen, så när som på två dagar. Så sluter sig cirkeln över ett år.

Jag har fått ett mejl från ABC-gruppen som ska göra min studentmössa. Det är lite information om när den kommer levereras och så. Under rubriken Reklamation skriver de: "I och med att människor är inblandade i produktionen så förekommer det ibland enstaka fel i leveranserna."  Som att det skulle vara något dåligt med att det är människor inblandade i produktionen. Som att maskinerna är helt ofelbara och om världen bara bestod av dem så skulle allt vara mycket bättre. När ska den mänskliga faktorn bli något positivt?

Idag skulle vi läsa urkunder på religionen och svara på frågor. Jag läste snabbt och lät bli att svara på frågorna. När jag var klar plockade jag upp min mandalahalsduk och fortsatte sticka och den väcker alltid uppseende. Den här gången rullade Anton ut den, skickade vidare rullen till Siri I som gav änden till Julius. Den har en ganska imponerande längd nu. "Erkänn, den är till en häst" sa Siri I. Och just då kom Krister in i klassrummet och såg argt på mig. "Hur går det för dina frågor?" och jag svarade att jag läst alla texter och då sa han "Men kan du svara på alla frågor? Och vad ska det där bli? En dörrmatta? En halsduk till en giraff?" och där satt jag och hade hela klassens ögon på mig, och en religionslärare som hånade min stickning. Det var lite obehagligt, jag kände mig utpekad. Jag började förklara om mandala och det mjukade väl upp honom lite och fick hela klassen att högljutt protestera mot mina planer att sprätta upp den sen. Det slutade med att Siri I föreslog att jag skulle sälja den till en giraff på eBay.
För bara något år sen hade en sån situation fått mig att vilja sjunka genom jorden. Jag är allmänt rädd för auktoriteter och är stört rädd för att göra bort mig. Jag har inget emot att ha allas ögon på mig, men det ska vara på mina villkor, när jag själv valt det. Sånahär öppna påhopp hade kunnat få mig att vilja hoppa framför ett tåg. Men jag tycks inte vara samma person längre. Nu skrattade jag bara lite med Sandra och tyckte att det var en kul grej. Det där med att utvecklas är riktigt spännande.

Sen berättade Krister om sin pappa som tydligen är smal som en vidja. När man kommenterar att han äter så lite, svarar han "Jag slutar när det är som godast". Det är något väldigt buddhistiskt över det. Och mycket tråkigt. Att frossa är ju bland det bästa - frossa långsamt. Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Vilken jävla tur att jag har en utomordentlig ämnesomsättning.

När jag kom hem tänkte jag nä, nu gubbar, jag tror jag tar mig en liten promenad. För det var så vackert väder ute och så kallt. Så jag dumpade bara av väskan, plockade på mig kameran och gick ut genom dörren igen.

Jag har geografiprov imorgon och jag borde plugga, men istället satte jag mig och såg på någon amerikansk serie och stickade. Och i reklampauserna började jag bläddra i Det började så oskyldigt med diskbänken av Solja Krapu som jag lånade på biblioteket idag. Bibliotek är bland det bästa jag vet, varför har jag inte varit där sen innan jul? Och det första som möter mig i den rosa boken är:


Livet får mening

Jag blir så glad
när dom ändrar om i hyllorna på affären
När man måste gå flera varv
innan man hittar basvarorna
Och riset och pastan
inte finns i samma hyllsektion längre

Det är som att det blir en förändring
i ens liv
på något sätt
som att det hänt någonting nytt
Ungefär som att man skulle ha rest bort
Som om en utveckling hade skett
ett miljöombyte
Det är nästintill ett äventyr
Man kan inte klaga när det tar lite längre tid att handla
Man ska se det som en upplevelseresa
på ett tema
som någon bjuder på
alldeles gratis
och närbeläget
Det är på det här sättet ens liv har mening
Som att mitt liv
- också mitt liv -
hade ett innehåll
/.../
Man ser liksom världen med nya ögon
Var det verkligen så mjölpåsen såg ut?
Och de nya intrycken
liksom talar till en
Man ser färger
Man tar nya vägar
och på vägen hittar man saker man inte ens visste
att man behövde

Som om att i dag
också i den här dagen
hade man andledning att stiga upp


Och det var som att jag återupptäckte mig själv. Det FINNS verkligen saker att förundras över och glädjas av. Jag brukade ha det så lätt med såntdär, jag såg så mycket överallt att jag inte visste vad jag skulle göra av allt. Jag måste hitta tillbaka till den där delen av mig själv, slänga av mig allt tvång jag gått och släpat på den senaste tiden. Därför fortsatte jag att sticka och tänker att jag bryr mig faktiskt inte om hur det går på geografin imorgon. Mitt liv är bra ändå.

Det bubblade i mig hela dagen idag. Jag har inte sovit bra två nätter i rad nu och det kröp under huden. Jag gick runt och hade konstiga läten för mig. Det fick Jenny att skratta, men jag tror ändå att jag mest är jobbig när jag håller på sådär. Vem tror hon att hon är ungefär, går på borden i klassrummet och lägger sig i andras samtal med helt irrelevanta iakttaganden.
En del av skulden kan ha varit att jag saknade något att göra med händerna. Sen mössan blev klar har jag inte stickat. Fingrarna saknar stickorna. Så jag har hämtat garn från mamma nu och tänkte ta upp mandalahalsduken igen.
Jag satt och masserade Siri H under religionslektionen och kom att tänka på en grej som Tobias sa den där natten. Han sa att människor utsöndrar något sorts hormon när de blir masserade som gör dem lyckliga, och att det här hormonet även påverkar den som masserar. Han är massör och jag förstår verkligen inte varför han skulle vara så mesig för. En massör till kille hade inte varit så dumt när man tänker efter.

Andra delen av skulden till mitt bubbel var en Sandra-abstinens. Hon var inte i skolan idag. På ett par månader har hon för mig blivit ett mål att rikta mig mot. Hur kunde det bli så?
Mina två favoritmänniskor just nu är Sandra och Kirke. Jag fikade med Kirke i går och det var första gången vi pratade ordentligt på så länge och det är så fantastiskt med henne, jag trodde att det skulle bli konstigt men vi tog bara upp samtalen där vi lämnade dem senast. Det är en unik sorts vänskap vi utvecklat, jag och Kirke. Vi bråkade konstant de första åtta åren, för att nu kunna koncentrera energin på alla andra komplicerade relationer vi har och när allt blir för mycket luta oss tillbaka mot varandra, vädra och samla krafterna. Och hela grejen att hon kan säga saker som "du har verkligen blommat ut nu Katja, jag är så stolt över dig" och jag vet att om Kirke säger så så är det sant för hon har perspektiv. Hon har känt mig i mer än tio år. Hon vet. Det är så skönt att inte behöva bära sin självuppfattning helt själv.
Och Sandra. Sandra. Det har gått så snabbt. Att hon orkar lyssna på mina långa redogörelser och ältanden och sen säga precis det jag behöver höra. Samtidigt som hon är helt uppochnervänd inuti själv. Det är någonting vi delar, som en pusselbit som plötsligt hittat rätt. Då behövs inga långa lärakännaprocesser. Det finns redan där.

Efter skolan gick jag till biblioteket och lånade en diktsamling av Solja Krapu. Jag ska njutningsläsa nu, för första gången på jag vet inte hur länge, all jävla skollitteratur som stått ivägen och hindrat mig. Och när jag kom hem somnade jag på sängen och sov tills det var mörkt.

Jag kan inte sluta fascineras. Krister vet så otroligt mycket. Samtidigt som han är så otroligt förvirrad att det är svårt att förstå hur han har lyckats få i sig all denna kunskap. Idag hade vi ett långt samtal om var någonstans i kroppen som självet sitter. Buddhisterna tror inte att det finns något själv, något jag. Det är en mycket svår tanke för oss barn av individualismens tidsålder. Men var sitter då vårt jag? Alma sa att det kanske kan vara i den kroppsdelen som man inte skulle kunna bli av med utan att inte känna sig som sig själv längre. Bortsett från det uppenbara, huvudet, vad skulle jag kunna bli av med? Det är så svårt att sätta sig in i. Jag är mycket fysisk, hela jag är liksom en del av mig. Men jag vände lite på det. Var är det jag känner mest? I bröstet, precis under halsen, jag lägger ofta handen över nyckelbenen när jag tänker eller är nervös helt utan att tänka på det. Det är som att mina känslor börjar där och sen sprider sig. Det är kanske hjärtat som gör det.

Sen sa han, Krister, att det har gjorts en undersökning om ungdomars hjärnor. Han sa att hjärnan växer och utvecklas fram till att man är runt tjugo. Därför har barn och ungdomar svårt att smälta av det enorma informationsflödet som finns i samhället idag. De tror att det kan vara därför som så många ungdomar är så stressade, sa Krister. För våra hjärnor är inte gjorda för att utsättas för så många intryck, så mycket information.

Hur lyckas Krister alltid säga de rätta sakerna?

Jag har suttit och pluggat geografi och jag kan inte hjälpa att jag blir så frustrerad. Det finns alldeles för mycket att göra! Vi ska ha prov på vattenfrågor, WTO och bromsmediciner - alla globala problem ihopbuntade ungefär. Allting är så fel. Hur ska jag kunna leva med mig själv? Det började liksom koka i mig och det var på gränsen att jag satte på Super extra gravity och skrek lite med Nina. Men det går ju inte halv tio i ett våningshus, speciellt inte i ett så lyhört hus som mitt. Men så läste jag det sista kapitlet i Lutherhjälpens kompendium om vatten, kapitlet om vad jag kan göra, och allra sist kom dethär:

Till sist. Om du är orolig för hur framtiden ska bli eller hur utsatta människor behandlas - berätta det. Fundera på vad du tycker är viktigt i ditt liv och tala om för andra hur du tänker. Många hörs som vill berätta om sina åsikter och teorier, men färre delar med sig av sin rädsla eller syn på livet. Kanske hittar du flera som tänker likadant och kanske kan ni hjälpa varandra att agera. Kanske blir det du säger viktigt för någon som inte hade tänkt som du.

Det var som att någon rev bort plastpåsen från mitt huvud, luft! Det är sånt som får mig att ibland (ganska ofta) tro att jag borde vara religiös. Den gamla kristendomens diktatur från 1800-talet är inget att längta tillbaka till, men jag tror människan förlorat stora källor till hopp, medmänsklighet och tolerans genom den hysteriska religionsslakten. Jag tror att världen skulle må mycket bättre av lite mer andlighet och eftertanke.

Efter att pappa, Anna och Aron åkt iväg till landet och mamma och Sinikka ringt och grattat och jag satt på mobilen som pep om åtminstone tre grattismess (jag är inte bortglömd!), tänkte jag att jag skulle plugga lite. Jag spred ut alla papper över sängen, men sen kändes det bara så tråkigt och jag tänkte att det är ju ändå min födelsedag. Jag får helt enkelt förklara det för Hans och Lisa. Så jag började titta i gamla album istället. Riktigt gamla album. Från när jag var bäbis och fram till att jag var tolv sådär. Vilken skatt! Jag var en riktig liten tjockis när jag var liten, som de flesta barn, och inte speciellt söt. Men redan som nyfödd känner man igen mig på mina ögon, den där lilla snedheten. Ibland (oftast) är det bra att ha en pappa som är fotointresserad. Det blir så mycket lättare att minnas då.

Vi ser många dokumentärer nu på geografin. Vi ser alltid många dokumentärer med Eva. Men just de här dokumentärerna är lite speciella. De ingår i vårt globaliseringstema och handlar alla om hur sjuk världen är på olika sätt. Genmodifierat vete, arsenikvatten i Bangladesh, obefintlig äganderätt i Etiopien. Jag vet inte vad som är meningen med det här globaliseringstemat vi har, men mig får det i alla fall att känna att världen är påväg att gå under - det finns alldeles för många fel för att de få som bryr sig ska kunna rätta till dem. Det är lite som med boken "Korpens sång" av Per Nilsson som jag läste i sjuan. Den handlar om en föreläsare som får ungdomar att ta självmord för att han får dem att tro att det är det enda som kan rädda världen. Människan är i grund och botten ond, ungefär så.

Nu senast såg vi en film som hette "Vi föder världen". Den handlade om matproduktion i världen. Det var många scener från en kycklingfabrik, på hur de små söta gula kycklingarna åkte på rullband och sen hur de hängdes uppochner och fick huvudena avskurna i olika maskiner. Mycket blod. Men det var inte det som gjorde intryck på mig med den här filmen. Jag är inte speciellt blödig, och de flesta av mina vänner är vegetarianer och har visat mig foton och berättat historier och jag VET hur fabriksdjuren blir behandlade. Kalla mig för ett monster, men det gäller att välja sina krig. Nej, det som gjorde intryck på mig var något de sa på filmen, samtidigt som de flög över områden som för bara några år sen varit en del av Amazonas regnskog, men som nu är fält där det odlas genmodifierade sojabönor som huvudsakligen skeppas till USA, Asien och Europa som djurfoder. DET gav mig andnöd.

Först är det ju hela grejen med genmodifierade grödor, patent och utnyttjanden, den debatten har vi fört tillräckligt med Ellie på engelskan. Men att Amazonas skövlas för att vår hunger efter hamburgare och Chicken McNuggets ska få proteintillskott, det visste jag inte. Allt är verkligen sammankopplat. Världen är verkligen global, allt hör samman och allting jag gör sätter spår någonstans, även om jag kanske inte ser det själv. Genom att äta en köttbulle kanske jag bidrar till att ännu ett par regnskogsträd huggs ner. Genom att köpa en bukett blommor på Södermalmstorg kanske ännu ett par ecuadorianska barn blir utan mat, för att inte tala om flygfraktens koldioxidutsläpp. Jag blev sugen på pannkakor igår, men när jag stod där och slog i äggen i bunken kunde jag inte låta bli att fundera över ifall de här hönsen ätit sojapulver från Amazonas och det gav mig dåligt samvete. Fast det var ekologiska ägg från frigående höns som ätit ekologiskt foder, och genmodifierad soja är väl ändå inte ekologisk? Kommer jag till slut inte kunna göra någonting? Äta, resa, ta ett bad, blogga (fatta hur mycket elektricitet det går åt till att hålla igång allt dethär)?

Ikväll hade pappa och Anna en liten födelsedagsmiddag åt mig. Jag fyller ju nitton imorgon. Ja må hon leva och ett 1 GB-minneskort till kameran fick jag. För ovanlighetens skull drack jag ett glas vin också. Och njöt av lammsteken som pappa gjort. Men jag tänkte på överbelastning av betesmarker och proteintillskott och transporter. Jag ställde lite försynt frågan "Varifrån kommer den?" och pappa svarade "Sörmland". Då kände jag att jag lugnt kunde äta. Svenskt lamm köpt dirket från uppfödaren och ungspotatis, det ska jag väl ändå kunna äta med gott samvete.

Jag satt här vid datorn, lyssnade på Beatles och gjorde en inbakad fläta på mig själv (det är något jag är bra på, att fläta mitt eget hår. Det är skönt i allmänhet att ha långt hår. Jag saknar inte mitt korta hår. Förutom kanske det där att det är så himla lätt att tvätta håret när det är kort, lätt att komma åt hårbotten och inga långa testar att schamopnera in. Det känns som en overklig episod i mitt liv, då när jag hade kort hår - page - poplugg - förväxt. Vadå, jag har väl alltid haft långt hår? Femton och sexton är bortglömt) och så slog det mig. Mitt problem är nog min självdistans och självironi. Jag går aldrig helt in i något, jag står ofta en liten bit utanför och värderar mig själv, nej, nu är du larvig Katja, sådär kan du inte göra Katja, du har ingen anledning att må sådär Katja, så lägg ner. Jag föraktar det mesta jag gör för att det är så smått, så mänskligt. Häromdagen efter ett misslyckat försök att gå tillbaka till något som var min vardag för bara två månader sen, blev allting för mycket och jag började gråta på bussen, men precis när den första droppen började sin vandring nerför min kind, blev jag arg för att jag satt där och tyckte synd om mig själv och ilskan fick mig att känna mig patetisk och larvig samtidigt som jag panikslaget klamrade fast vid mina känslor, min mänsklighet genom att fortsätta gråta. Det är som att jag ständigt utsätter mig själv för dubbel brestraffning, inget jag gör är rätt. Antingen är jag för stel och rationell, eller så är jag patetisk, banal och överkänslig.

Min mössa är nästan klar nu. Det blev lite lajv av det hela. Och väldigt rosa. Ni ska få se, sen, så småningom. Jag är ledig på fredagar och jag vaknade med ont i halsen och jag har fortfarande yrsel så jag har en sjukdag, mjukisbyxor och kofta. Jag borde göra ett talmanus och plugga geografi, men jag vettefan.

Jag har gått in i en återvändsgränd. På söndag fyller jag nitton och jag funderar på om jag inte borde ställa in fikat jag bjudit fyra personer på - jag vill inte vara värdinna. Min artonårsdag var ett trauma. Jag orkar inte umgås med människor. Jag går runt i tron om att människor egentligen inte vill umgås med mig när jag är såhär. Jag vet inte om det är sant, men jag låter dem slippa för säkerhets skull. Om jag inte hade Sandra i skolan skulle jag inte prata med någon alls någonsin och jag skulle vara nöjd. Sandra tvingar mig att prata. Jag tror att det är bra. Och jag fortsätter sticka. Hans, svenskläraren, kom fram till mig idag och frågade vad det skulle bli och sa att han precis gjort klart ett par sockor och att han också tyckte om att sticka, att det är avslappnande och meditativt. Han slutar aldrig att förvåna, Hans.

Det här är mitt hundrade inlägg. Det är rätt duktigt. Med tanke på att jag började blogga i december och så.

TORSDAG 8/2

Södermalmstorg 15:52
Jag kunde inte ens hålla mig till båten. Jag gick in på Konsum och kom inte bara ut med en tandborste, jag hade en påse mandelkubbar och en ask cocosbollar i näven också. Och nu sitter jag på Södermalmstorg och skakar. Och tänk, det är ännu kallare i Finland!
Jag har suttit här förut, just på den här bänken, och skrivit. Tittat på människor som väntar. Det är ett vanligt ställe att vänta på, Södermalmstorg. Jag har också väntat här. Och blivit väntad på. Det är ett väntatorg. Det är kanske därför jag trivs så med att sitta här, skriva och titta på människorna som väntar. Det är en atmosfär av förväntan som ligger över torget. Och utsikten är så fin - hela Stockholm. Två kvinnor går förbi och jag hör "Vad tråkigt det är här" och de syftar på Slussen. Dumma turister. Förstår sig inte på storstadssmutsens charm.
Jag plockade fram kameran och precis när jag tryckte på avtryckaren såg jag att min mentor och gamla gympalärare gick rakt igenom sökaren. Gud vad pinsamt. Här sitter jag med mandelkubbar och cocosbollar och han tror säkert att jag papparazzifotograferar honom. Och jag har tappat känseln i fingrarna.

Maten på båten är äcklig, jag åt en broccoli- och blåmögelostpaj som luktade mögelost, men inte smakade. Helt värdelös. Ljuset på färjan gör mig så trött - jag hoppas verkligen att jag lyckas somna ikväll. Jag brukar inte kunna sova på båtar. Det är något med motorerna och vetskapen att jag kanske vaknar av att jag kvävs av Ålands havs iskalla vatten.
Mamma stötte på en gammal bekant och nu sitter de och pratar om afrikafebern. Den har hamnat mycket på tapeten på sistone. Jag ska åka som volontär någonstans, jag har tänkt ett tag att jag skulle åka till Indien, men nu vet jag inte riktigt. Afrikafebern har satt i igen. Men livet är långt. Jag kan ju göra båda. Leva upp till ribban mamma och pappa satt upp så högt under sina ugna världsupptäckarår.
Jag ska börja simma. Gå och simma och basta.


FREDAG 9/2

16:45 lämnar MS Mariella Stockholm och kommer fram till Helsingfors någon gång efter tio imorgonbitti. Det är tax freens fel. Om folk kunde sluta köpa sprit skulle båtresan vara ett par timmar kortare, eftersom den då skulle slippa gå in i Mariehamn. Jag ska köpa på mig en massa choklad. Jag har gett upp mina ambitioner om att vara nyttig. Det var -23 grader celsius i Helsingfors imorse. Vi kommer att vara tio hysteriska ruohomäkiättlingar i mormors lilla hus och jag kommer inte få en lungn stund på hela helgen. Jag hoppas bara att mamma och hennes systrar och bröder pallar hålla sig i skinnet.

Det finns ögonblick man minns. Det finns de där självklara ögonblicken, födelsedagar när man var liten och första dagen i gymnasiet. De minnesvärda, konserter, fester, resor. Och så de där som man inte vill minnas, men som man likt förbannat minns ändå. Men så finns också de där ögonblicken som man egentligen inte har någon som helst anledning att minnas, men som man minns just för att man tänkte "Det här ska jag minnas".

Det var som att The Last King of Scotland tryckte på en knapp i mig. Jag har tänkt på Tanzania de senaste dagarna, försökt minnas och rensa bland verkligheten och romantiseringen. Jag plockade fram albumen, redan då, 2000, tog jag fotografier på löpande band. Det är så vackert. Så mycket färg, så mycket blått och grönt och blommor. Och jag är nästan rädd för att jag skulle göra sönder något om jag åkte dit igen, krossa mina vackra minnen och se det verkliga, smutsiga, hemska, orättvisa.

För att återgå lite till det där jag skrev för en knapp vecka sen om Afrika och att längta hem. Det inlägget blev kommenterat (förhållandevis ovanligt i min blogg) och det fick mig att tänka på en replik från Garden State. Den är en av mina favoritfilmer (tillsammans med Before sunrise/-set, Amelie från Montmartre, Eternal sunshine of the spotless mind och det mesta med Hasse&Tage) som jag liksom inte kan få nog av, och någongång i mitten ligger Andrew och sprattlar i sin miljonärpolares bassäng för han kan inte simma. Då simmar Sam till honom i den grunda delen istället (de har tagit det i ett sånt fantastiskt fågelperspektiv, helt uppifrån och Natalie Portman simmar tvärs över den här obestämbart runda, turkosa bassängen omringat av mörker, från de lekande förväxta tonåringarna till helt ensamma Zach Braff. Det är något symboliskt över det, och det är så vackert). Och de är där i vattnet, alldeles vid kanten, undervattenlampan gör att det blir lite motljus i kameran och de börjar prata om hemlängtan och familj. Och Andrew säger:

Idag borde jag ha pluggat religion, jag har prov på onsdag och jag vill ju inte göra helgalna Krister besviken. Men istället har jag suttit och redigerat fotografier. Jag får dåligt samvete. Men så tänker jag: Jag läser ju faktiskt foto. Det är också ett skolämne. Och det är de bilderna jag jobbat med hela dagen. Alltså har jag pluggat. Och plugg som plugg, är det inte så? Det är så skönt att läsa något estetiskt för en gångs skull.

Och gud, vad underbara bilderna blev, jag är alldeles såld på studiefoton. Och jag vet att det inte är det minsta sexigt med självgodhet, det är äckligt, men vafan. Skitsamma. Jag skulle nog vara min egen idealmodell. Här är jag x 4



Självklart är de tagna av Sandra (http://www.flickr.com/photos/sandradahlback/)
Och vill du se fler? Kolla in länken fotografierna här till höger.

När förvirringen blir för påträngande är biblioteket en plats för mig att få ro på. Begrava mig i andras ord så jag slipper förvirras av mina egna. Jag lånade en till diktsamling av Wislawa Szymborska, och även om Sandra inte tycker om det så älskar jag hennes sätt att bland allt mellan himmel och jord i dikter med båda fötterna på jorden. Det finns en dikt för varje tillfälle. Idag är det den här som talar till mig:

Stilleben med ballong
I stället för minnenas återkomst
i dödsögonblicket,
beställer jag åt mig återkomsten
av förlorade saker.

In genom fönstret, in genom dörren,
parasoller, en väska, handskar, en kappa,
för att jag ska kunna säga:
Vad ska jag med allt -

Säkerhetsnålar, mängder av kammar,
en ros av crêpepapper, snören, en kniv,
för att jag ska kunna säga:
Jag saknar ingenting.

Någonstans är också du, min nyckel,
försök att komma i tid,
för att jag ska kunna säga:
Rosta bort, min vän, rosta.

Ett moln av intyg, blanketter, tillstånd
singlar ner,
för att jag ska kunna säga:
Solen sjunker.

Klocka flyt upp ur floden
låt mig ta dig i handen,
för att jag ska kunna säga:
Du låtsastid.

Och ballongen, den som togs av vinden,
kom nu tillrätta,
för att jag ska kunna säga:
Här finns inte längre barn.

Flyg ut genom det öppna fönstret,
flyg ut i vida världen,
låt någon ropa: O!
så jag kan gråta.

Det är underligt, det här med livet. Det känns som att mestadels av tiden går jag runt och är förvirrad och vet inte alls vad det handlar om. Vad är det egentligen som händer, är på g? Inte en aning! Men ibland händer det. Kanske bara för ett par minuter, men ibland får jag ett infall och vet exakt vad som försiggår. Jag kommer ihåg en natt hos mormor en sommar, det kanske var 05 eller 04, jag kunde inte sova som vanligt och låg och rullade och tänkte och så plötsligt - jag kom på meningen med livet! Helt upphetsad grävde jag fram anteckningsblocket och skrev ner det och sen kunde jag somna gott. När jag vaknade plockade jag fram anteckningsblocket igen och läste orden som flöt helt utan struktur över pappret och jag förstod verkligen inte vad som var så revolutionerande med det där. Och nu ett par år senare kommer jag inte ens ihåg vad det var jag kom på. Men det är väl så, min naturkunskap/geografilärare Eva berättade en gång att det finns teorier om att det finns fler än tio dimensioner i universum, men att tillochmed de smartaste och mest insatta fysikerna knappt förstår sig på typ sex av dem. Och hon berättade att en av de där fysikerna förklarade det som att ibland, i några sekunder, förstår han den sjätte dimensionen (eller femte eller sjunde eller nåt sånt), men sen försvinner den där förståelsen igen. Det är som att de stora, riktigt svåra sakerna är flyktiga och hala som ålar.

Och det är nog så med livet också. Det här är jätteförvirrande, jag vet knappt vad jag skriver, men ja. Att det inte är så konstigt att jag oftast bara går runt och är förvirrad och vet varken fram eller tillbaka, men så i ett ögonblick förstår man. Eller glömmer bort att vara förvirrad. Idag fick jag rida stallägarens halvgalna häst, han har en förkärlek till ljudet som uppstår när han slår bakhovarna det hårdaste han kan i ridhusväggen - det är stora hål i träpanelen på flera ställen. Och han blir sällan riden, för stallägaren är upptagen med sina galoppörer, så han är pigg som ett krutpaket. När jag red honom glömde jag bort mig själv, hela jag gick ner i hans explosiva muskler och försöket att kanalisera hans energi till något konstruktivt. Och till slut gick det. Och det är så skönt när något sånt där händer, när alla grubblerier bara försvinner och lämnar efter sig ett stort lugnt hav av möjligheter och koncentration.

Sandra säger att jag ojar mig för mycket. Kanske är problemet egentligen att jag får möjligheten att släppa mig själv alldeles för sällan. Jag glömmer mig när jag fotograferar - i studion med Sandra i torsdags och med Niklas och gitarren igår. Jag glömmer mig själv när jag sjunger - jag måste verkligen ta tag i det där med att hitta en kör att sjunga i. Jag glömmer mig själv när jag rider, rör på mig, dansar. Kanske är meningen med livet att hitta situationer där man inte behöver bekymra sig om meningen med livet.