[under uppförande]

Idag har jag sprungit runt genom det ihärdiga snöblandade regnet och korrigerat vår karta över Hansta naturreservat i fält. Mina goretexskor höll mig torr igenom hela Boliva i sex månader, men en dag i det iskalla svenska novemberregnet och de gav upp. Jag blev inte genomsur, men tillräckligt för att det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig strumporna för att kunna sluta frysa.
Men det var faktiskt inte så hemskt som det låter. Det är fältövningarna som är det roligaste med den här kursen, det är så häftigt när jag inser att jag faktiskt lärt mig något som gör att jag i praktiken kan läsa av landskapet, skapa en tidslinje, förstå hur det mesta har hamnat där det är. Och med trevligt sällskap, my fellow karterare Elin och Nick (big time orienterare - hur kan någon vara så bra på att läsa kartor?), trotsar jag gladeligen många fler regn- och snöstormar.
Och jag är faktiskt imponerad över hur korrekt vår karta var. Bara på ett par ställen hade vi gjort gränserna mellan bland- och barrskog lite fel - och det bara genom att studera flyg- och satellitbilder över området. Jag kanske håller på att bli lite av en amatörgeograf i alla fall...

Här är vår karta. Målgrupp: kartunderlag för skolutflykter med låg- och mellanstadieklasser.

Jag läser mängder av olika sorters texter om geografi just nu, det mesta flyger bara runt i huvudet utan att slå rot. För att vara ärlig så måste jag säga att jag mest bara känner mig förvirrad för tillfället.
Men, studierna har självklart sina ljuspunkter. Idag satt jag och läste i ett kompendium som heter "Geografi som vetenskap", en på många sätt mycket förvirrande text, när ett ord lösgjorde sig från sidan:

korrelationskoefficient

Smaka på det. Jag är inte helt säker på vad det betyder, något med samband och grafer, men det är något med själva ordet. Bokstavssammansättningen. Hur ansiktet måste jobba för att säga det rätt. Konsonanterna.
Om så bara för att få anledning att säga det lite oftare, så får ord som korrelationskoefficient mig att fortsätta läsa, trots förvirringen.

Idag har jag pluggat. Hardcore naturgeografi. Jag har lärt mig att berg över åttahundra meter över havet räknas som fjäll. Ett skämt, tycker jag, som har bott på tretusenfemhundra meters höjd, sett solen gå upp på sextusenåttioåtta meter över havet.
Men den svenska fjällen är en del av bergskedjan Kaledonierna. Det är ett vackert namn, tycker jag.
Och visste ni att det finns en mineral som heter apatit. Men såvärst apatisk är nog inte apatiten, för den används bland annat i framställning av konstgödsel.

När ganska många timmar gått sen jag satte mig med boken, började orden flyta ihop på sidan och jag läste plötsligt ordet inälvsdelta. Vad är ett inälvsdelta? Ett delta i inälvorna? Hur skulle det kunna se ut? Delta är ett vackert ord.
Sen insåg jag att det var isälvsdelta det stod istället och där är det nuförtiden isälvssediment i jorden.

Mitt huvud är helt vimmelkantigt, termerna trasslar in sig i varandra och om det fortsätter såhär kanske jag blir galen av ren förvirring.
Men vad finns det att göra? Det finns värden i galenskap också. Rockenroll.

Är det inte intressant, hur sysslor som annars ter sig alldeles försträckligt tråkiga, blir spännande och roliga när man har viktiga, komplicerade saker att göra?
Idag borde jag ha pluggat. Det var planen. Jag skulle skriva plart PM:et som ska lämnas in digitalt imorgonbitti innan seminariet och sen hade jag tänkt läsa lite extra så att jag skulle slippa stressa med pluggandet i veckan. Men. Den gamla stenåldersdatorn från förra milenniet som fortfarande står i mitt rum, trots att den inte används, måste tömmas och slängas och jag fick bara för mig att det skulle jag ju ha tid med. Så jag satte mig vid den och började rensa. Och sen kom jag på att jag ju hade tänkt rensa min garderob i somras. Då pallade jag aldrig ta tag i det, men nu kändes det plöstligt riktigt tilltalande. Så jag tömde hela garderoben på min säng och gick igenom alla kläder jag äger, la i högarna Spara, Slänga, Ge bort, Landet, Ridkläder, Vinden. Nu har jag en nystädad garderob och imorgon ska jag gå över med den gamla datorn till grovsoprummet.
Men plugga, det har jag inte gjort. Jag blev klart med PM:et, men något mästerverk blev det inte och jag vet att jag hade kunnat bättre. Men jag är ringrostig och har koncentrationssvårigheter. Om det fortsätter såhär, så kommer jag att ha ett omänskligt rent rum och en oavklarad kurs i geografi innan terminen är slut.

Idag började jag på universitetet. För andra gången. Upprop och introduktionsföreläsning. Den här hösten bådar gott. Det känns bra, spännande, jag tror att det kommer att bli något av det här.
Och efter föreläsningens slut gick jag till kårexpeditionen för att få ett SL-intyg, och betalade min kåravgift till Simon, naturarkillen med det stora krullet från Södra Latin. Jag umgicks aldrig direkt med honom, läste aldrig någon kurs med honom. Men han visste vad jag hette.
"Katja, va?" sa han. "Malmborg." Och så skrev han in det på datorn.
Det kanske inte är så välgrundat, men jag blir alltid glad när det händer. Han har väl sina skäl att minnas mig, men ändå. Jag blev glad.
Jag är tillbaka på Stockholms universitet. Det känns bra.

Så, nu har jag blivit antagen till kandidatprogrammet i geografi på Stockholms universitet. Inte för att det någonsin egentligen fanns några tvivel, men ändå. Det är skönt att slutgiltigt veta.
Jag har tackat ja, så nu är det bara att börja köpa kurslitteratur och vänta på terminsstarten i slutet av augusti. Hur jag ska få veta när kursstarten är och vilka böcker jag ska köpa, däremot, är en annan femma. Var hittar jag schemat på programmets hemsida? Hur jag ska kunna öppna det där studentkontot på su.se är helt över mitt förstånd. Någon som har lust att hjälpa?

För att ta sig från Lima till La Paz måste man åka tvärs över Peru. Först längst med kusten, och sen upp i bergen, via Arequipa och Puno över gränsen till Copacabana vid Titicacasjöns strand och sen slutligen ner i kitteln som är La Paz. Många timmar i buss blir det. En sådär trettiofem. Vi sov en natt i Pisco och en i Puno, men det tärde ändå en hel del. Dubbade filmer med Jennifer Aniston på högsta volym i högtalarna är inget man tar sig igenom oskadd. Och när de dessutom lät ett band med dubbade musikvideor med Roxette rulla, undrade jag om vi skulle kunna ta
oss ur det här med livet i behåll.
Men vi hann i alla fall se en hel del av Peru på kuppen. Edvard, Cecilia och Jonna sov nog mest, men själv satt jag som klistrad vid fönstret och kunde inte förundras nog av hur ombytlig den peruanska terrängen är.







Om jag inte minns fel, så beror torkan vid peruanska kusten dels på att Anderna får allt regn från Amazonas att falla på östsidan - molnen orkar sig liksom inte över bergstopparna. Och dels beror torkan på den kalla strömmen som kommer nerifrån Antarktis och ger Chile och Peru riktigt bra fiskvatten, men som samtidigt får den lilla fukt som finns i luften att strömma ut över havet istället för att återvända till marken.
Men det är en helt annan grej att se det på riktigt. Alla de där kretsloppen och naturfenomenen som vi fick plugga in i geografin blir så otroligt konkreta i ett land som Peru.
Och människans roll i allt detta. Hur överlever de? Hur hanterar de torkan? Jordbävningarna? Städerna som rinner över på alla håll och kanter ut i öknen?

Nej, en av mina tankar med denna resa var ju lite att försöka ta reda på ifall min plan att börja plugga geografi i Stockholm till hösten bara är en fix idé, eller om den verkligen grundar sig på ett genuint intresse.
Peru har bara gjort mig ännu mer tvärsäker.

Företaget där jag lunchvickar som receptionist är franskägt. Alltså är många som jobbar här fransmän eller fransyskor, och även de som inte är det pratar franska mer eller mindre. De som pratar det mindre får hit privatlärare från franska institutet över lunchen.
Alltså hör jag en hel del franska runtomkring mig medan jag svarar i telefonen och frankerar post. Och jag pluggade ju ändå franska i sex år, lite har fastnat, jag förstår ett par ord här och där. Men ändå, sex år, man tycker ju att jag borde vara lite bättre än så. Jag var faktiskt ambitiös, i högstadiet var franska ett av mina favoritämnen. Men ändå. Franska är ett svårt språk.
Till skillnad från spanskan. För tre månader sen kunde jag knappt tio ord. Idag sitter jag på tunnelbanan och kan snappa upp hela meningar och förstå sammanhang när två unga män sitter bakom mig och samspråkar på spanska. Sen tappar jag självklart bort mig igen, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur det ska gå när jag, i egenskap av att vara den med störst spanskakunskaper, ska ansvara för vår transportering från Lima till La Paz (Natalia, den äkta bolivianen i ressällskapet, åker före oss och kommer att möta oss på busstationen i La Paz). Men i alla fall, jag känner mig mer säker på spanskan än vad jag någonsin gjorde på franskan. Efter tre månader, jämfört med franskans sex år. (Nu läser jag iförsej en intensivkurs som motsvarar två års gymnasiestudier på en termin. Men språk är sånt som nöts in, det kan inte bara vara intensiteten på kursen som räknas.)

Franska är ett omständigt språk. Se bara på hur de formulerar den användbara meningen Jag vet inte:
Je ne sais pas.
På spanska heter det:
No sé.
Och för att blanda in de andra språken jag kan, finska:
En tiedä och engelska:
I don't know.
Man kan göra det lätt för sig, och man kan göra det svårt för sig. Spanskan gör det lätt för sig. Franskan gör det mycket svårt för sig.

Det här med språken. Varför studerar jag spanska egentligen? Jag har fått för mig att det är coolt att vara mångspråkig. Att det skulle kunna bli mitt typ partytrick. Femspråkig skulle jag vilja vara.
Men egentligen, i denna internationella värld, allting sker ändå på engelska, risken är att det är bortkastade ansträngningar. För det är så jävla jobbigt. Hur blir världen bättre av att jag vet vad kelsjuk är på spanska? (Det fonetiskt vackra ordet cariñoso råkar ha denna vemodigt vackra innebörd.) Hur kan jag, rent filosofiskt, rättfärdiga mina språkstudier? Jag känner att mina slutledningar börjar bli oförlåtligt ovälgrundade. Jag borde läsa filosofi istället. (Bara för att inse att det är ännu mindre rättfärdigat i ett globalt perspektiv. Skit!)

Men idag över middagen pratade jag spanska med min mamma i en halvtimme minst. Och det var inte bara för själva konversationens skull, jag berättade saker för mamma som hon inte visste, ni vet, ett såntdär vanligt middagssamtal - vad ska du göra i helgen? jag vill testa ett nytt recept på söndag, har du några önskemål? maten är klar! Trots bristen på logik, kändes det som att åtminstone min värld blev lite bättre av att jag fick testa mina spanskaben, och höll mig upprätt, om än lite vingligt.

Jag satt på spanskalektionen och insåg att jag har det så jävla lätt för mig. Inte för att det skulle vara någon nyhet för mig, inte egentligen, men det hade aldrig slagit mig såhär konkret förr.
I högstadiet hade jag en klasskompis som hade lika ambitiösa framtidsplaner som mig och strävade efter att få komma in på samma prestigefyllda gymnasier. Vi var lika högljudda på lektionerna med våra frågor och sa alltid vad vi tyckte och tänkte i diskussioner. Men jag hade alltid lite bättre betyg. Jag minns att hon sa, någon gång i nian, att:
- Jag är taktisk. Jag gör bara så mycket jag behöver för att komma in på det gymnasium jag vill nu. Sen har jag energi kvar att lägga ner på gymnasiet, när det verkligen gäller. Du, Katja, kommer att vara helt slutkörd när du kommer till gymnasiet, du kommer ha använt upp alla dina krafter i högstadiet.
Jag minns att jag blev så irriterad på henne och avfärdade hennes logik. Men någonstans måste det ändå ha fastnat, eftersom jag fortfarande minns det.

Nu har jag beviset för att min gamla klasskompis teori inte stämmer. Det är nämligen så, att eftersom jag var så ambitiös och nitisk med mina franska- och finskastudier i högstadiet, sitter alla de där grammatiktermerna och systemen fortfarande kvar i huvudet som klister och nu när jag pluggar spanska är det bara för mig att byta ut de specifika franska eller finska orden med spanska. Lätt som en plätt. Principerna är desamma.
Medan mina nuvarande klasskamrater, med skiftande förkunskaper i grammatik, gnäller och ber om repetitioner.

Att ha varit en pluggis i grundskolan lönar sig alltså långt efter gymnasievalet. Det gör till exempel att man kan vara en slacker när man är tjugo istället.

Under halva lunchen idag pratade jag och mamma bara spanska. Jag berättade att jag skulle ta bussen till Natalia sen och mamma frågade var hon bodde och så fortsatte det så. Kanske inte det mest avancerade samtalet, men ändå, jag kunde sätta ihop meningar och svara på frågor som jag inte i förväg visste vad de skulle handla om (som när spanskläraren frågar ut oss om kapitlena i läroboken). Jag kände mig så duktig. Jag har nog lärt mig någonting ändå.

Nu inser jag att enda anledningen till att jag tog mig igenom fyra år av franskastudier i högstadiet var min alldeles fantastiska franskalärarinna Paulina. Herregud, ett tag var ju franskan ett av mina favoritämnen! Och det var inte språkets förtjänst. Jag är inte en språkpluggarperson. Det har jag förstått nu sen jag börjde plugga spanska. Jag finner det helt meningslöst att traggla glosor och verbböjningar. De fastnar inte. Det är jobbigt. Jag måste anstränga mig. Jag tycker inte om att anstränga mig. Jag skulle hellre läsa originaltexter av Platon och Aristoteles än larviga småintervjuer på spanska, any day. Det är mycket lättare. Ge mig lite Mackie och jag sammanfattar det åt dig. Men att lära mig att presentera mig på spanska... Det bara passar inte i mitt huvud, helt enkelt.
Så grejen med franskan, att jag lyckades bli så bra, var endast tack vare Paulina. Och Kirke, hennes alldeles fantastiska associationer som hon alltid skulle dela med sig till hela klassen ("brass är ju knark och knark tar man i armen ibland och på franska heter arm bras - lätt som en plätt!"). Inte för att jag skulle ha en dålig lärare nu, nej, han är rent ut sagt bra, men bättre än Paulina kan man inte bli. Och utan Kirkes bidrag till komiken under lektionerna blir det liksom ... så tråkigt.

Det är maj. Årets underbaraste tid. Så varför gör jag såhär med mig själv? Begraver mig i skolböckerna tills jag inte ens kan uppskatta solskenet utanför mitt fönster.
Någon borde lära mig att studera hälsosamt.

Min föreläsare har hängslen. Han är rolig på det där ironiska sättet som ger en aningar om att skämtaren besitter den dräpande kombinationen att ha ett knivskarpt intellekt och självdistans. Han får mig att tänka på Oskari hela tiden, Oskari som gick i min klass hela grundskolan igenom och som jag sen dessutom läste tre år modersmål med i gymnasiet. Jag vet inte riktigt varför. Gängligheten kanske. Eller skickligheten med vilken de döljer sin egg.

Förra veckan under föreläsningen om Platon sa han som i förbifarten (det gör han hela tiden, säger saker i förbifarten) att Platon är en riktigt rolig snubbe, att hans texter är fulla med skämt som inte riktigt kommer fram i sin engelska eller svenska översättning, han sa att på sextiotalet när han läste sina introduktionskurser hade hans studiekamrat Theodor Kallifatides suttit och skrattat rakt ut när han läste Platon i original.

Platon är en ganska central figur i filosofin. På sätt och vis kan man säga att han är hela vetenskapens början, åtminstone så som den västerländska ser ut idag. Han satte igång en kedjereaktion. Och för mig ter han sig inte riktigt som någon trevlig figur. Hans teorier tilltalar mig inte. Hans utopia ser nästan exakt ut som som George Orwells Nineteen eighty-four, och jag skulle helst slippa att ha storebror lutande sig över min axel. Säger jag bara. Nu vet jag att jag bara har läst om den praktiska delen av hans filosofi, moralen och politiken, han ska ha haft teorier om metafysik och kärlek också, men ändå. Nineteen eighty-four. Inte skojigt.

Men jag läser Theodor Kallifatides Kärleken just nu. Det är en skönlitterär bok, men det snackas mycket om filosofer. Han skriver: Jag tänker ofta på Platon. Inte bara därför att han är den enda stora tänkare som så mycket har ägnat sig åt att förstå kärleken. Men i första hand därför att hans blödande hjärna till den grad har misshandlats av eftervärlden. Vi har kastat oss på bitarna av hans söndersprängda huvud, vi har hållit upp dem i ljuset och skrikit oss hesa: han hade fel, han var auktoritär, han var konservativ, han var värre än Hitler.

Theodor Kallifatides har sett något med Platon som jag inte lyckats uppfatta och på sextiotalet läste han den kursen jag läser nu tillsammans med en ung man som nu är gammal och föreläser i samma kurs, och så går allting runt i cirklar. Och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur svårt, nej hur omöjligt det är att veta något med säkerhet.

Och jag fortsätter läsa Bertrand Russells A history of Western Philosophy. Man skulle tänka sig att en snubbe som bestämmer sig att skriva en komplett historik över den västerländska filosofins utveckling skulle vara en ganska extrem, och antagligen även nördigt tråkig person. Torr. För att ge sig in på en sån enorm uppgift, som kräver både vetenskaplig noggrannhet och ett extensivt intellekt, och speciellt som det handlar om filosofi tänker man sig väl att det är en mycket allvarlig och systematisk person.
Hur han var som person har jag ingen aning, men hans bok är inte i närheten av tråkig. Inte det minsta torr. Han är en berättare, han ger historisk bakgrund åt alla filosofer och de samhällen de levde i, han gör personliga kommentarer och han lyckas till och med vara rolig. Flera gånger har jag skrattat. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att en bok som heter A history of Western Philosophy skulle kunna få mig att skratta. Men det här är en bok som jag verkligen vill läsa. Det är inte bara för att jag måste för att kunna klara tentan. Det är en bok som jag ska läsa från pärm till pärm en dag. Som nöjesläsning! Det är en riktigt Bra Bok.

Mängden text i den här delkursen kom verkligen som en chock. I tisdags, igår och idag har jag sammanlagt läst tvåhundra sidor pytteliten, engelsk text. Om antika filosofer av Russell och originaltexter av Platon. Man kan bli galen för mindre.

Så därför har jag nu gjort en deg. Mina choklad- och havrecookies, dem som Sandra tycker så mycket om. Helt ekologisk, rättvisemärkt och laktosfri denhär gången. Men jag tycker inte så mycket om kakorna egentligen, det är degen jag har suktat efter hela dagen. Så ugnen lär ju inte bli använd ikväll.

Igår började den sista delkursen i praktisk filosofi I. Som kurslitteratur ska vi läsa ungefär halva Bertrand Russells A history of Wester Philosophy. Den behövde jag inte köpa, för mamma hade fortfarande kvar den sen hon läste filosofi på sjuttiotalet. Igår när jag läste igenom innehållsförteckningen för att markera alla kapitlen som vi ska läsa, märkte jag att det var helt onödigt. Mamma hade nämligen redan markerat exakt samma.
Den här delkursen i praktisk filosofi på Stockholms universitet har alltså sett likadan ut ända sen sjuttiotalet - samma kapitel i samma bok. Och föreläsaren vi har kan mycket väl vara samma som mamma hade, det skulle nästan kunna växa mossa på honom. Fast han är riktigt rolig, så det gör ingenting att han är gammal.

Det är väl en av filosofins både styrka att svaghet - att utvecklingen går så långsamt att man i princip kan använda samma kursböcker i trettio år (eller tvåtusen, vi ska läsa originaltexter av Platon och Aristoteles också). I vilket annat ämne skulle man kunna göra det? För de flesta andra ämnen var ju sjuttiotalet i princip på stenåldern.

Ni vet, min senaste tenta. Den som jag först satt i en timme och ifrågasatte hela idén med tentor på och sen satt i tre timmar och skrev oavbrutet och slutade med en total sidmängd på fjorton A4-ark. Ni vet, den tentan. Om värdeteori. Idag, efter att ha skrivit i tre timmar om viljans frihet, gick jag till filosofiska institutionens anslagstavla och kollade bland tentaresultaten. Och jag hade fått ett A! I värdeteori, typ världshistoriens svåraste ämne (eller åtminstone det svåraste ämne som jag läst hittills i mitt tjugoåriga liv)! Jag försöker låta bli att skryta om mina studieresultat, för folk har en tendens att bli sura på mig, men nu kan jag inte låta bli. Jag är så GLAD.