plötsligt händer det
På lervägen mellan Potosí och Uyuni utförs det för tillfället mycket vägarbete. Den ska nämligen asfalteras. Det innebar att Don Jaime på vissa ställen helt enkelt fick stanna och vänta på att vägarbetarna skulle släppa förbi oss. På ett av dessa ställen gick vi passagerare ur bilen, mitt emellan två berg och höga kaktusar. Natalia, Jonna och Cecilia började klättra på stenbumlingar, och jag satte mig i skuggan under ett träd. Jag vet inte om det finns akacior i Bolivia, men den var åtminstone förvillande lik träden som växer på den tanzanska savannen. För historien, säger vi att det var en akacia.
Jag satt där, under en akacia, i detta dramatiska, torra bolivianska landskap, och visste plötsligt vad jag ska göra av mitt liv. Med kameran i knät fanns det plötsligt bara där, i huvudet.
Jag ska ta kandidatexamen i geografi, sen mastern i något liknande, och sen ska jag bege mig ut i världen och skriva reportageböcker med egna fotografier om sånt som jag tycker att allmänheten borde känna till. Viktiga saker, som regnskogsskövling och sjunkande grundvattennivåer. Kanske lyckas åstadkomma några uppvaknanden samtidigt som jag ägnar mig åt mina tre största intressen, kombinerat. Alltså, det låter ju som en plan för bra för att vara sann.
Det känns bra. Nu vet jag vad jag ska sträva efter. Sen så vet jag ju att såna här idéer sällan når ända fram. Nya idéer kommer och byter av de gamla. När jag var elva satt jag på en tennisplan i Onnela, Dar es Salaam, Tanzania tillsammans med Maija och skissade på planritningar över stuteriet där vi skulle föda upp shettlandsponnyer och fälttävlanshästar. Vi var helt seriösa, skrev kontrakt och allt, men nu vet jag knappt ens varnågonstans i världen Maija befinner sig.
Men bara det här att ha en plan, en rikting, det är det som är det viktiga.