[under uppförande]

Igår åkte jag med två vänner till Uppsala för att hälsa på två andra vänner som alldeles nyligen börjat plugga där. Jag hade aldrig varit i Uppsala förr, jag hade bara hört galna historier om studentfester och nationer och könssjukdomar. Kanske inte de allra mest positiva fördomarna.
Men jag störtförälskade mig. De underbara höstfärgerna kan ha bidragit, men det är något speciellt med små, gamla städer. Domkyrkan. Det var mulet största delen av dagen, men ungefär lagom till att vi gick in på den stora kyrkogården, tittade solen fram och sken mellan alla gula fallande löv och det var alldeles magiskt. Med gravarna från förrförra seklet var det som att vi stigit in i en tidsmaskin. Jag ångrade så bittert att jag inte haft kameran med mig, men samtidigt kändes det bra att vilja ha den där. Det var så länge sen jag hade lust. Nu fick jag sakna. Som de säger, distance makes the heart go fonder. Jag och kameran behöver en nytändning.
Likaså med studierna. Nu vill jag verkligen flytta till Uppsala och börja plugga, jag vill vill vill. Men det kommer jag inte kunna förrän tidigast nästa höst. Fatta vad mör jag kommer att vara då, första månaderna kommer att gå på ren lust. Det är så det ska vara. Ibland ska man låta bli att göra det man vill göra, för att bygga upp lite saknad så att uppskattningen blir större när man väl får göra det.
Vi åt lunch på Snärkes nation och på kvällen gick vi på korridorsfest. Och trots att jag var gäst, kändes det verkligen som att jag hörde dit.

Jag hade ett möte på Skeppsholmen idag. Det är så vackert på Skeppsholmen, speciellt såhär års. Marken är gul av alla löv. Och jag hade låtit min skrivarlärare Alva läsa mitt gamla manus, det som jag skrev på förra hösten, första människan någonsin som fick läsa det och jag var jättenervös och självhatisk innan. Men hon tyckte om det. Och egentligen ska det väl inte göra någon skillnad, huvudsaken är att jag själv är nöjd med vad jag skriver, men det är något så fascinerande över att lyssna på någon som analyserar ens egen text - att man presterat något som går att analysera. Det är en historia, den finns, karaktärerna pratar med läsaren och jag behöver inte förklara för här sitter en proffsläsare och berättar om hela den värld som mina ord byggde upp i henne. Det ger energi att fortsätta. Min gamla svensklärare Magdalenas ord är fortfarande fastetsade i mitt huvud, hon sa att "det är lätt att vara en begåvad nybörjare. Det är när man skriver om och bearbetar som man skriver på allvar".
Och det är det jag tror att den här höstens skrivarkurs hjälper mig med - att finna energin att gå tillbaka och bearbeta, gnugga och slipa. Det är enda sättet för mig att själv bli nöjd med det jag skrivit.

För övrigt är fredagar mina nya favoritdagar. På torsdagar går nämligen både Grey's Anatomy och Bones i USA, vilket gör dem tillgängliga för resten av världen på fredagar svensk tid. Och sen är det ju alltid trevligt med en helg att se fram emot.

Jag har varit sjuk i ett par dagar nu. Feber och ont i halsen. Men trots att den inte var helt borta idag, febern, så var jag bara tvungen. När något dåligt händer, sånt som får en att inte kunna sova på hela natten, då måste man få kompensera. Göra något som är så bra att det inte går att vara bara ledsen. Så jag åkte in till stan, med muskler skakiga av oanvändning, redan på vägen till tunnelbanan började jag le.

Det är så underbart väder. Och visst, sommaren är underbar och vinterhimlar chockblå och våren pirrar i hela kroppen, men hösten. Höstljuset. Så klart, så försiktigt, så ömt. Det är som att solen vet att hon inte har så mycket tid kvar och att hon kommer att bli saknad och att hon är ledsen, så ledsen. Det är som slutet på en bitterljuv saga. Som Jane Eyre eller Wuthering Heights. Det är inte svulstit som sommarljuset eller som vinterljuset som aldrig tycks räcka till. Höstljuset är som en pianonocturne av Frédéric Chopin.
Och resan över Skanstullsbron - jag tappade andan. Det gör jag varje år. Träden på både Årsta- och Södersidan har börjat skifta färg och det är verkligen som ett såntdär utställningsfotografi taget ur ett litet privatplan, grönt blandat med rött, orange och gult, bara det att det blir en så mycket starkare 3D-upplevelse att se det på riktigt, och inte bara på en vägg i ett kalt galleri. Den blå himlen speglade sig i Mälaren och så höstljuset över det hela. Jag tror på gud.

På Katarina Bangatan kom jag ihåg att jag fått mejl från Magdalena, min gamla högstadiementor och idol, om att hon efter fyra år i Barcelona ska flytta hem till Stockholm igen. Vi brukade fika på Blå Lotus. Det fick mig att le bara ännu mer.
Och sen behövde jag knappt gå in på Pet Sounds för att hitta Hello Saferides nya skiva More short stories from.... Den släpptes idag och jag vet att jag är alldeles för töntig för mitt eget bästa - men  vad ska man göra? Det är alltid trevligare att vara glad.
Och det blir jag. Första låten, första raderna: People are like songs, it's true
some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
anoying at times but I make you wanna dance
And you're the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows
De säger att verklighetsflykt är dåligt och knark bara leder till dåliga saker i slutändan. Men jag är bara inte beredd att vänja mig av med mitt musikmissbruk. 'Cause I've found the cure for a broken heart och jag vet att jag inte har någon annan att skylla på än mig själv för for all the hearts you break you pay the price och jag antar att tror på karma också, men en gång var det en mycket god, men numera nästan glömd vän som sa att Björks It's oh so quiet var lite som jag och det är nog något av det vackraste någon sagt om mig. Lugn och trumpeter och jazztrummor och kaos och skönsång och skrik i en enda salig, dynamisk blandning och det får mig att tänka att det nog ska bli något av mig också.

Jag har inget intressant att skriva om nu. Det är som att tankarna går åt helt andra håll. Jag pluggar spanska, försöker prestera text till skrivarkursen och jobbar som receptionist. Jag har idétorka. Och att krysta fram saker bara för att det känns som att jag borde är ju i slutändan bara tråkigt. Så jag tar en paus. Igen. Så kanske lusten kommer tillbaka. Någon gång.

Idag gick jag på säsongens första friskis&svettis-pass. Jag har inte tränat sen den hemska förkylningen jag hade som ledde till ansiktsförlamning i november. Promenerat och cyklat en aning, visst, simmat och sprungit tre gånger kanske, men det räknas inte. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Jag hoppade runt till ABBA, Justin Timberlake och Afro-Dite. (Kommer någon ens ihåg Afro-Dite? Jag, uppenbarligen, och gympaledaren. Men knappast någon annan.) Medan jag tappade bort mig i stegen lyckades jag till och med ha sinnesnärvaro att försöka memorera bibelversen som sitter på salsväggen - vi tränar nämligen i Skarpnäckskyrkans gympasal. Så mycket älskade Gud människorna att ha gav dem sin ende son, för att de som tror på honom inte ska dö utan få evigt liv. Ungefär så tror jag att det står. Och det är ju fint.
Och jag överlevde! Fy vad jag svettades, och fy vad jag kommer att ha träningsvärk imorgon, men jag överlevde, och nu känner jag mig helt oövervinnerlig. Min kondition kan inte vara så kass som jag trodde. Min kropp har väl inte gett upp på mig riktigt än. Och tur är väl det...

Igår gick jag och la mig vid nio. Jag somnade med en gång och sov hela natten igenom. Jag vaknade nu, runt halv tolv. Det blir drygt fjorton timmar. Lika mycket som jag sov efter att ha kommit hem från Arvikafestivalen för ett par år sen. Kanske hade jag en liten skuld att ta igen ändå.
Nu känner jag mig i alla fall underbart utvilad. Jag ska nog till och med lyckas plugga lite spanska idag.