[under uppförande]

Och jag vill pussa folk på kinden. Det är inget jag gör medvetet, det är en impuls, innan kramen vill pussen bara landa där på kinden och jag förstår inte hur det kan ha gått såhär. I Bolivia tyckte jag aldrig att det var en speciellt trevlig grej, detta ständiga kindpussande, människor som jag aldrig träffat förr skakade inte hand med mig utan pussade mig på kinden och jag är nog ganska svensk. Jag vill göra skillnad på människor jag känner och människor som jag inte känner.
Men nu sitter det alltså i. Ännu en sak som jag måste vänja mig av med.

Om tio minuter tar jag tunnelbanan till pendeltåget till Gnesta. Jag ska fira helg i Hundby.

Paniken när jag inser att jag inte har något extra toapapper med mig. Impulsen att sno några extra servetter att ha i fickorna så fort jag kommer åt. I Bolivia finns det inte papper på toaletterna. Toapappershamstrandet har satt sig i ryggmärgen.

Eller växeln. Jag har fortfarande inte kommit mig för att ta ut pengar. Alltså har jag inga kronir i kontanter. Men när jag gick hemifrån igår för att åka ocg dansa lite, så slog det mig att jag inte hade några småpengar på mig, bara ett Visa-kort, och jag tänkte att det inte är någon idé att gå ut över huvud taget. Jag kommer ju ändå inte att kunna betala för någonting. Ur bankomaten kommer bara hundringar.
Tills det slog mig att jag var i Sverige. I Bolivia är det bara jämna pengar som gäller, ingen har växel, allt detta samlande på mynt och skitiga småsedlar är inte alls nödvändigt här. I Sverige införskaffar affärerna rör med mynt, och till och med femhundringar brukar de flesta ställen ha växel till, hur lite man än handlar för.
I Bolivia har de inte ens femhundrasedlar.

Ord skrivna på bloggen: 49 862
Fotografier tagna: 10 294
Anteckningsblock fullskrivna: 3
Böcker lästa: 10
Nya frisyrer: 4
Tatueringar: 1
Nya örhängen införskaffade: 15
Alpackagarn införskaffat: 2 650g

Men vissa saker kommer det att ta ett rätt bra tag att vänja mig av med. Jag måste programmera om mig, på samma sätt som La Paz-programmeringen tog tid. Jag har gått runt och varit lite yr, jag tror att det är för att det är så mycket syre i luften här nere, men jag har två dagar i rad nu sprungit runt Skarpnäck, och gud var snabbt och länge jag kan springa, trots att jag egentligen, konditionsmässigt, inte borde kunna springa alls.
Att slänga papper i toaletten, rörelsen mot papperskorgen sitter i armen, jag måste tänka till varje gång jag går på toa.
Å, Ä och Ö, svårt att åstadkomma, kortkommandona jag har använt i fem månader sitter i fingrarna och jag vill fortsätta med dem, kopiera in mina å:n och mina ä:n och ö:n kommer förmodligen bli öo och äa ett tag framöver. Bara så ni vet. Jag har inte blivit dyslektisk plötsligt.
Hela den här trafiksmartheten - i La Paz finns det knappt några trafikljus alls, och där det finns är de inte för fotgängare utan för bilarna, som ändå inte lyder dem. Så man går över gatan varsomhelst, när det blir en lucka i trafiken. Så funkar det inte här. Här letar man reda på Herr Gårman. Och lokaltrafiken, tidtabeller, SL-kort, i La Paz kommer microna, minina och trufina när de kommer (micro = buss, mini = minibuss, trufi = personbil som överfylls) och man vinkar in dem när de kör förbi, busshållplatser finns med används inte. Resan från huset i Bolognia in till Sagárnaga, centrum, i trufi kostade tre spänn. Det är en resa på tjugo minuter, en halvtimme, beroende på trafiken. I en mini kostade det två. Priserna kommer det att ta tid att vänja mig vid.

Och språket. Här kan jag inte prata svenska längre utan att någon förstår. Men idag träffade mamma en gammal vän från Venezuela vid midsommarstången och jag började prata spanska med honom och det kändes så bra, på något sätt, något har jag lärt mig medan jag varit borta, kanske har min spanska rent grammatiskt och ordförrådsmässigt inte blivit mycket bättre men det har blivit ett språk för mig. Inte bara en massa glosor och listor över verbböjningar, utan något jag kan använda för att kommunicera. Jag förstår och kan till och med prata, som en stenåldersmänniska förvisso, men ändå. Det är min största souvenir från Bolivia.

Nu har jag varit hemma i drygt tre dygn och har väl på sätt och vis hunnit vänja mig vid tanken. Men fortfarande får jag ryck, min hjärna slappnar av för ett ögonblick och sen tappar jag bort mig. Var befinner jag mig egentligen? Hemma, i Skarpäck. Jag blir en aning mindre förvånad för varje gång.

Mamma, pappa och Anna hämtade mig från flygplatsen. När jag kom hem drack jag ett glas vatten, åt en portion färskpotatis med sill, gräddfil och bregott, jag tog ett bad och sen sov jag i ett par timmar. Sen kom Jonatan (min storebrorkusin) upp för trätrappan medan jag fortfarande satt i nattlinnet framför min dator. Det skulle bli välkommen hem-middag för mig. Pappa, Morena och David, Vivi och Nisse (officiellt sett mammas vänner, men jag tycker nästan lika mycket om att umgås med dem som med mina egna kompisar) dök också upp, vi åt lax och jag kände mig så välkommen.
Den natten hade jag svårt att somna, så jag såg slut på fjärde säsongen av Bones (uh, det är bra, Natalia, jag tror att du kommer att tycka om det) och nästa dag var jag ganska rejält ur balans. Men igår tog jag mig in till Söder (TUNNELBANAN! MEDBORGARPLATSEN! Jag älskar att vara hemma igen) och redan i Bågen/Bofils/Fatbursparken stötte jag ihop med Laura, en gammal skolkamrat från högstadiet, vi läste franska ihop och åkte på en utbytesresa till Mynämäki, Finland, tillsammans. Jag har alltid tyckt om Laura. Och det kändes ännu mer att jag var hemma, att jag kan gå på gatan och stöta ihop med någon jag känner, bara sådär.
Och Kirke. Hemma hos Kirke. Hon lagade middag, jag hackade lök och berättade om den bolivianska sexismen och backpackers och apor och det kändes precis som förut. Som alltid. Jag och min Kirke. Sen gick vi på promenad, runt halva Söder, och på vägen tillbaka stötte vi ihop med CECILIA av alla människor. Kändes lite konstigt att träffa henne i Stockholm, hon ska ju vara i La Paz, men fint var det.

Och idag är det midsommarafton. Mellan regnskurarna har jag dansat små grodorna runt midsommarstången vid kolonilotterna med mamma, Nisse och Victor, och snart ska jag gå hem till Nisse och Vivi och laga midsommarmiddag. Ikväll ska jag försöka sammanstråla med Kirke, för lite mer jämnårigt sällskap också.
Jag är hemma. Det känns bra.

14 juni 22:41 - Jag sitter på flygplanet. Vi har en lång, blond, otroligt ironisk flygvärdinna som springer här fram och tillbaka och servar passagerarna. Hon säger så trevliga saker, trots att folk uppenbart är ganska stora idioter, men för mig är det uppenbart att hon skriker långa fula, döskallefyllda ransor åt dem i huvudet. Kanske är det bara jag som hör vad jag vill höra. Jag skulle aldrig klara av att vara flygvärdinna. Att springa fram och tillbaka i den där smaka, heltäckningsmattsklädda gången i högklackat och flygplanspassagerare verkar bara helt enkelt vara den mest korkade kategorin människor. Hur smarta de än är annars. Det är något med den tryckutjämnande kabinen. Den försätter hjärnsceller i tillfällig sömn.
Det slog mig att jag glömde att sätta fast namnlappar på mina väskor. Så om de skulle försvinna nu, skulle de inte hitta hem och det skulle inte förvåna mig. Den här resan har gått alldeles för problemfritt. Nu är det bråttom, det är bara åtta plus tio plus åtta timmar kvar, något måste gå fett åt helvete för annars blir den universella balansen skev.
Ni ser, det är därför jag ska ha mamma med mig till flygplatsen. Hon ser till att jag kommer ihåg såna saker som namnlappar, när jag själv är för resfebrig för att hålla tankarna i styr.
Nu lyfter vi snart. Hejdå Sydamerika. Vi ses nog snart igen!

15 juni 11:18 - Vi kraschade inte på någon avsides ön i Karibien, men jag kunde för mitt liv inte somna. Jag såg en andravärldskrigetfilm med Kiera Knightley, Sienna Miller, Matthey Rhys och Cillian Murphy om poeten Dylan Thomas och de två kvinnorna som han älskade. The Edge of Love hette den. Inte sådär extremt gripande, poeter i allmänhet verkar ju vara en mycket osympatisk grupp skithögar, men Cillan Murphy i militäruniform satt inte fel.
Vi landade lite över sju, och jag pratade spanska med passkontrollanten som tog mina fingeravtryck och åkte inte fast i tullen för mina nötter och morötter. Båda mina incheckade väskor hade hittat hela vägen till New York och jag tejpade fast varsina provisoriska namnlappar på dem (jag visste väl att tejpen jag köpte på gatan i La Paz skulle komma väl till pass någonstans i världen). Nu kommer de förhoppningsvis inte att åka vilse på vägen till Stockholm heller.
Jag köpte en liter åtta år gammal taxfree-rom till pappa (som jag hade tänkt snylta på lite, om det är något som jag fått smak för under den här resan, så är det rom. Rom har ett oerhört högt nostalgiskt värde), en bok som Sasha rekommenderade för mig, The Time-Travelers Wife, som annars bara hade funnits på engelska på ett bibliotek i hela Stockholm, Spånga, det har jag kollat upp. Och jag köpte en I [hjärta] NY-t-tröja, dels för att jag ville ha en (jag gillar ju New York), dels för att den t-tröjan jag hade på mig verkligen stank - det här med att resa gör en inte speciellt fräsch. Sen gick jag in på toaletten, sköljde mig så gott jag kunde i armhålorna över handfatet och satte på mig min nya, fina NY-tröja.
Jag har sett världens tjockaste flygvärdinna också. Det var inte bara för att vara flygvärdinna som hon var tjock, hon var tjock på riktigt. Jag förstår inte hur hon får plats i flygplansgångarna. Jag har inte speciellt stor respekt för flygvärdinnor.
Överlag är det slående många som är tjocka eller plastikopererade här på flygplatsen. Mest tjocka.
Och en familj med mamma, pappa och tre barn i koppel gick precis förbi. Barn i koppel. Jag kan inte bestämma mig för ifall det är hemskt eller bara väldigt smart.
Nu ska jag äta lite morötter.

16:39 - På Limas flygplats gick alla anställda och en del resenärer också runt med ansiktsmasker. På grund av svininfluensan, antar jag, jag vet inte så mycket om den. Det är svårt att hålla sig uppdaterad om världshändelser när man är i ett land där språket är en lite främmande. Jag har ingen aning om vad som hänt i världen.
Här på Newark har jag bara sett en enda person med ansiktsmask. Under tio timmar, det blir ganska många människor, och ändå bara en mask. Innebär det att risken är mindre att bli smittad här?
Jag är övertrött, jag har svårt att koncentrera mig, jag blir sittande med blicken i intet. Och nu boardas det också. Jag återkommer.

17:41 - Jag sitter på planet, men än har vi inte lyft.
På flygplatsen kunde jag inte låta bli att köpa en bagel med cream cheese - jag var ju ändå på en flygplats utanför New York. Så en wholegrain bagel och en stor kopp varm choklad (sockret kanske skulle kunna hålla mig vaken) för en summa som jag inte lagt ut för NÅGONTING på fem månader. Men gott var det. Grymt gott. Nästa resa kanske blir till New York.
Sen vandrade jag runt på flygplatsen och lyssnade på Madicken. Det är något som inte märks så tydligt i filmerna, eller så var det bara jag som inte tänkte på det när jag var lite, men Madicken i original är gansla rejält politisk. Farbror Nilsson kallar tillexempel Madickens pappa för herrskapssocialisten, och själv säger han saker som bekräftar det hela tiden. Det diskuteras mycket klassfrågor och moral ur olika synvinklar, samtidigt som det faktiskt är en renodlad barnbok. Men den liksom innehåller politiska tjuvnyp som ett barn med största sannolikhet inte uppfattar. Jag gjorde ju inte det. Samtidigt innehåller böckerna mörka, realistiska drag, som farbror Nilssons alkoholism tillexempel, eller Mias faderlöshet och loppfyllda hårbotten.
Jag älskade verkligen Madicken, av alla Astrid Lindgren-figurer var det nog henne jag identifierade mig mest med som liten. Bara det att hennes pappa var redaktör för en tidning och att min pappa skrev i en annan, jättestor, gjorde ju oss nästan till syskon i min värld.
Och jag måste säga att denna nyupptäkt av Madicken som jag gjort under den här resan bara har förstärkt min förtjustning. Trots att jag väl egentligen är en sådär femton år för gammal.

18:13 - Det känns konstigt att vara påväg hem. Vi har inte lyft än, det regnade alldeles nyss och nu är det kö till startbanan, men jag sitter på planet och runt omkring mig pratas det svenska. Och att det skulle vara sommar i Stockholm känns ännu mer absurt. Jag kommer från den bolivianska vintern och någonstans förväntar jag mig att det ska vara lika kallt, grått och slaskigt i Stockholm som det var när jag åkte därifrån för fem månader sen.
Istället kommer jag landa i midsommar. Jag vet det, men jag kan inte förstå det.

18:27 - Vi väntar fortfarande på att få lyfta. Jag har räknat i min almanacka. Imorgon när jag landar kommer jag att ha varit borta hemifrån i 154 dygn. Det blir ganska många dagar och nätter, timmar och minuter det.

18:32 - Vi lyfter.

23:00 - Jag har inte sovit sen natten på Loki - vilket blir två dygn. Men jag bara kan inte, flygplanet skriker och ryggstödet är alldeles för lodrätt. Jag sitter och skrattar för mig själv, så övertrött är jag, och jag har sett på film. En dålig med Hugh Dancy, men han är ju i alla fall söt, och en annan med Renée Zellweger, dålig den också men Renée gillar jag. Och nu Baz Luhrmans Romeo + Juliet, när Leonardo DiCaprio fortfarande var ung och Claire Danes lika vacker som nu. Jag tänker i vers. Men kanske ska jag ändå försöka sova lite.

16 juni 08:24 (svensk tid) - Det blev inget sova. Det helt enkelt gick inte. Så det blev lite mer Madicken istället, och The Weddingsinger. Ingen bra film.
Nu står jag och väntar på mina väskor. Jag är så trött att det inte skulle förvåna mig ifall jag svimmade och föll ihop rakt på bagagebandet.
På Arlanda är bagagekärror gratis. Både i Lima och på Newark kostar de pengar. Det tycker jag faktiskt är väldigt snålt, att ta betalt för bagagekärror.

Plötsligt är jag rädd. Att komma hem, att träffa alla, jag som varit borta så länge. Hur ska det gå? Jag är nervös.

Hemma.

Nu sitter jag vid gate 14 pa Limas flygplats, jag lyckades checka in utan problem, mina vaskor vagde inte for mycket och jag fick visst checka in tva stycken och ingen skrek pa mig for att jag hade bolivianska russin i handbagaget, och flygplatsskatten gick att betala i soles, vilket gjorde att jag slapp vaxla nagra soles till dollar - alla dessa vaxlingsavgifter, det jobbigaste med att resa. Jag kopte den dyraste lasken jag inhandlat under den har resan, och nu sitter jag alltsa har, vid gate 14, dricker neongul Inca Kola och pratar resminnen med Allison fran London.
I mina katastrofscenarier om hemresan har allt hant innan denna punkt. Nu finns det inte mycket mer som skulle kunna ga fel (om inte den amerikanska tullen tror att mitt apipulver ar nagon sorts ny drog). Jag har tio timmar pa Newarks flygplats for att hitta min nya gate, och om planet skulle krascha sa finns det ju inte sa mycket som jag kan gora at saken. En kvinna sitter mitt emot mig och laser bibeln. Sjalv tanker jag sova pa planet, om det inte finns nagon bra film pa den personliga lilla tv-skarmen forstas.

Inte kan man påstå att jag sugit den sista musten ur Sydamerika nu, under min sista dag här. Jag har istället tagit det väldigt lugnt. Jag låg i soffan på Lokis takterrass hela morgonen och skrev dagbok och läste i Isabel Allendes Daughter of Fortune, och sen runt tre blev jag upplockad av Luis, en kille som jag lärde känna i Cusco. Han bor här, och han tog mig till en restaurang med stor paruansk buffé med stora panoramafönster ut mot havet och vi åt så att vi storknade och pratade om roliga backpackerminnen. Många av dem som vi umgåtts med i Cusco hade kommit till Lima efteråt och de hade gått ut tillsammans och festat och Luis hade många galna partyhistorier att berätta. Inga festar så som backpackers. Det var riktigt trevligt.
Och nu är jag på Loki igen, har fått på mig mina stödstrumpor och ska alldeles strax börja fixa de sista sakerna med min packning, för om en halvtimme kommer taxin och plockar upp mig.

Och sen, ungefär en sådär trettio senare, är jag framme på Arlanda. Vi hörs när jag är hemma igen!

När jag vaknade till precis innan gryningen igår på bussen och såg ut genom fönstret, var havet där. Den karga peruanska ökenkustlinjen, och det oändliga grå havet.
Och inte förrän få kom jag på att jag inte hade sett havet på fem månader.
I fem månader har jag varit i Bolivia, ett kustlöst land, för att inte skämma ut den blivande geografen i mig - så kallat landlocked. Jag har badat i världens högsta navigerbara sjö, Titikaka, och jag har åkt båt på amazonasfloder och simmat med rosa delfiner i pampan. Men igår var det första gången på fem månader som jag såg havet.
Så länge har jag aldrig varit borta från havet förr. Född och uppvuxen som jag är i Stockholm, staden som är byggd på öarna i Östersjön. Och även året jag bodde i Tanzania så hade jag hela Indiska oceanen bara ett kvarter bort från vårt hus.

Det kändes bra att se de stora stillahavsvågorna igen. Och snart får jag simma i vårt bräckta stockholmsvatten igen. det känns ännu bättre.

Det här med att världen skulle vara liten, det är ju egentligen bara dumt. Världen är enorm. Det är bara människor som har dålig fantasi.
Som här på Loki Lima tillexempel. Jag hade bara varit här i ett par minuter när jag såg en kille som bodde i samma dorm som mig på Liki i Cusco. Det tydligaste minnet jag har av honom är att han höll en lång och högljudd monolog om vilka villiga fotbollströjor som han köpt i La Paz och vilket lag som EGENTLIGEN var bäst i engelska ligan en kväll på vårt dorm för ett gäng andra engelska killar, medan han uppenbart inte spelat fotboll själv på flera år. Inte min typ, alltså. Ingen jag umgicks med där. Men roligt är det ändå. Att han är här. Två månader efter Cusco.
Och ett par timmar senare stötte jag ihop med en tjej från Parque Machía i trappen. Hon kom och började jobba i karantänen ett par dagar innan jag slutade, och nu hade hon precis kommit till Lima och ska flyga härifrån imorgon. Vi ska dela taxi till flygplatsen.

Annars så är det inte lika fräscht här som i Cusco eller i La Paz (inte för att jag har bott där, men baren har jag besökt, och huset det ligger i är grymt). Inte lika coolt heller. Men Loki är det, det går det inte att ta miste på.
Killen som visade mig var jag skulle hämta min middag (spagetti med köttfärssås) tyckte att min nyuppsydda jacka var snygg, och bartendern bjöd mig på ekologiska peruanska jordgubbar.
Loki kommer alltid att vara Loki.

Och nu förstår jag var alla dessa #-tecken kommer ifrån. Det är Net Nanny som censurerar dem, som på MTV! S'lut tillexempel är ju ett alldeles fruktansvärt ord, det får folk inte skriva sådär. Lägg ner, annars blir det skamvrån!
Helt hysteriskt roligt är det, tycker jag.

Jag sitter på ett internetkafé i Miraflores, Lima. Jag har precis skrivit in mitt senaste blogginlägg och försöker se hur resultatet ser ut på själva bloggsidan. Men när jag skrivit in adressen, ##### ett pop-upfönster upp.

"Net Nanny Violation! This area of the Internet is inappropriate for you to access."

Och vidare därifrån kommer jag inte. Inte visste jag att mina oskyldiga skriverier kunde anses vara så opassande.

(Sen försöker jag gå in på dn.se, men det går inte heller. medan svd.se går hur bra som helst. Vad är det för censur de sysslar med här?)

Nu är jag äntligen i Lima. Min fem månader långa resa börjar lida mot sitt ####.
Men inte ens nu undkommer jag dramatiken.

Det började i förrigår när jag och Natalia åkte till San Miguel för att hämta jackan som jag låtit sy upp. Men det hade designern Fátima glömt bort när vi bestämde tiden, att det var Corpus Cristi, fet helgdag och gallerian där hennes lilla affär ligger var stängd. Jag hade haft två missade samtal från ett okänt nummer dagen innan, men min spanska räcker ännu inte tilltäckligt långt för telefonsamtal, jag behöver se hur munnen rör sig för att riktigt kunna urskilja orden. Jag tänkte att om det var något viktigt, så hade ringaren lämnat ett meddelande på telefonsvararen.
Inte då.
Så vi stod där, jag och Natalia, och kände oss dumma. Mest jag. Jag höll på att bryta samman, där och då. Jag blir inte sådär hemskt ofta stressad, men resor är en av de där sakerna som gör det lite extra svårt för mig att tänka klart, speciellt långa flygresor. Speciellt nu, när ett annat plan som skulle korsa Atlanten kraschade mitt i istället. Jag är flygrädd och inte speciellt stresstålig. Kombinationen blir så schitzofren att jag helst undviker människor innan jag ska någonstans. Men här stod jag med Natalia och kunde bara inte hindra katastrofscenariorna från att välla ur min mun. Men Natala var så bra, hon hjälpte mig att ringa Fátima och ordna ett möte vid gallerian halv åtta igår innan min buss gick istället och sen åt vi mörk chokladglass från trailern på hörnet - kanske den godaste chokladglass jag ätit.
Och jag fick mina kära Ecco-vandringsskor putsade av en enbent skoputsare på gatan, så nu ser de nästan nya ut och ingen kommer att tro att jag har vandrat runt på världens födelseplats (enligt inkorna - Isla del Sol) med dem, klättrat halvvägs upp på Huayna Potosí (andra halvan hade jag speciella bergsklättringspjäxor, obekväma som fan), cyklat ner för Världens Farligaste Väg, tagit mig igenom en tredagars inkaledstrek helt torrskodd, blivit uppäten av sandflugor och mygg i den bolivianska delen av Amazonas-regnskogen, överlevt världens längsta lastbilsfärd (fyra dagar) på världens lerigaste väg (vägen mellan Rurrenabaque och Trinidad under regnperioden), vandrat runt bland de gamla inkornas gamla stenar tillsammans med en massa tjocka amerikaner och fotograferande japaner på Machu Picchu och gått runt och luktat apa tillsammans med aporna i Parque Machías karantän i dessa skor. De ser helt enkelt inte tillräckligt belevade ut, mina fina skor. Alldeles svarta är de. Den enbenta skoputsaren visste verkligen vad han gjorde.
Sen åkte Natalia hem med mig och vi åt sjuka mängder frukt och såg på Scrubs. Det finns ingen som kan få mig att slappna av så som JD, Dr. Cox och Elliot. Så är det bara.

Igår morse, morgonen av min avfärd från La Paz, gick vi upp före solen, åt frukost, sa hejdå till alla (hemskt), hämtade min jacka (jättefin) och hann ändå i tid till bussterminalen. Men det gjorde däremot inte bussen. Vi fick sitta där och vänta i nästan en timme innan bussen till #### lyckats ta sig ner från El Alto. Medan vi satt och väntade hörde vi rykten om att det var problem på den peruanska sidan av gränsen, att det kanske inte skulle gå att komma över, men jag lyssnade inte.

Att säga hejdå till Natalia var inte roligt. Det var en såndär grej som känns överflödig att beskriva. Fem månader, nästan dagligen. Natalia kommer tillbaka till Stockholm som tidigast till jul. Ni kan tänka er själva.

Och när jag precis satt mig tillrätta i bussen och såg ner på La Paz som långsamt krympte och krympte i kitteln nedanför mig medan jag åkte upp till El Alto och bort, så ringde pappa. Han berättade att det var protester i Peru. Igen. Att regeringen beslutat om att börja exploatera Amazonas och att ursprungsbefolkningen nu uttryckte sitt missnöje. Att en protestant tillochmed blivit dödad i Amazonas-området. Mardröm. Tänk om jag skulle bli fast i Peru igen - att jag lyckats ###### in hela två massiva protester under de totala två veckorna som jag tillbringat i Peru under min resa. Alldeles fantastisk otur, det kan inte vara något annat.
Men över gränsen kom jag, och dramatiken som uppstod kan jag bara skylla på mig själv. Det var nämligen så att jag skulle byta buss. Jag skulle stiga av den bussen som jag åkt med från La Paz, stämpla mig igenom gränsen medan den gamla bussen dumpade av mitt "incheckade" bagage vid det bussbolagets kontor som skulle ta mig till Lima. Där skulle jag hämta dem och byta min bolivianska bussbiljett till en peruansk. Så mycket förstod jag, trots att det förklarades på snabbt framrabblad spanska. Problemet var bara att jag inte kunde hitta kontoret. Jag gick och gick och tittade och tittade och allt vid gränsen är ju kaotiskt, det är det vid de flesta gränser, men till #### kom jag fram till en bussterminal. Och där stod en buss av rätt bolag som skulle åka till Lima. Men där stod också människor som jag kände igen från min gamla buss och höll precis på att lämna in sina väskor för att packas in i bagageutrymmet. Jag frågade en av dem, och med min nästan av stress oexisterande spanska lyckades jag förstå att jag helt missat kontoret, att jag måste tillbaka till gränsen för att hämta mina väskor och att bussen gick om tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter som jag hade gått från gränsen.
Lyckligtvis hittade jag en cykeltaxicyklist som visste var busskontoret låg, han cyklade mig dit väntade på mig medan jag bytte mina biljetter och hämtade mina väskor (de stod där helt ensamma och obevakade mitt på golvet), hjälpte mig att baxa upp dem på cykeltaxin och sen cyklade han mig tillbaka till bussterminalen igen. Och jag hann. Med hjärtat i halsgropen och helt genomsvettig kunde jag sjunka ner i det mjuka bussätet och andas ut.
Jag hade tjugofyra timmar att sitta av där innan jag i praktiken skulle behöva ta ställning för något igen.

Det var ingen bus cama (med säten som går att fälla ner i nästan horisontellt läge) som de hade sagt när jag köpte biljetterna i La Paz, men ändå måste jag säga att det var den flashigaste bussen som jag åkt med på hela resan. Sätena var läderklädda (kanske inte så bekvämt egentligen, men fint som snus) och mjuka som kuddar, bussen var värmereglerad på riktigt (och inte bara som biljettförsäljarna brukar påstå) - både luftkonditioneringen och elementen fungerade. Även de små lamporna över varje säte gick att tända och en kostymklädd, flygvärdinnelik man serverade lunch, middag och frukost i små flygplansmatsförpackningar - och hör och häpna, maten var faktiskt ätbar.
De dubbade filmerna har jag lärt mig att stänga av (sex totalt under resans gång), bara att de visade en av dem, en med Alan Rickman och Mos Def som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att se, dubbad till portugisiska och textad på spanska störde mig lite.
I Julianaca, ungefär fyra timmar från gränsen, steg en mamma med sin kanske fyra år gamla son på och satte sig på platsen bredvid mig med pojken i sitt knä. Resten av resan blev ganska trång, men det var väl det enda riktiga irritationsmomentet (förutom att min låda med matsäcksfruktsallad hade läckt ut i min gröna matsäcks- och extrakläderskasse och gjort allting rosaklibbigt med tunajos, men det är såbt man får ta).I min sovsäck lyckades jag till och med, hör och häpna, sova hela natten igenom. Inte i ett streck, jag vaknade varje gång någon kroppsdel tappat känseln, men varje gång lyckades jag somna om efter att jag funnit en ny ställning och nu känner jag mig faktiskt mer eller mindre utvilad.

På morgonen efter frukost visade de Ice Age, för ovanlighetens skull inte dubbad utan på engelska, och i den är det ju en liten människopojke som blir räddad och omhändertagen av en mammut, en sengåbgare och en sabeltandad tiger. Jag vet inte om det bara var jag som såg vad jag ville se, men jag tyckte att pojken var så lik Santiago, speciellt hans sätt att luta sitt huvud mot en som för att mysa.
Där började jag gråta.
Inte när jag sa hejdå till Santiago i person, inte på bussterminalen med Natalia, utan till en barnfilm på en buss mer än ett dygn försent. Jag har då aldrig lyckats tajma mina känslor någevidare bra.

Taxichaffören bokstavligen fångade upp mig sekunden efter att jag stigit av bussen och han körde mig till Loki, Miraflores, Lima, där jag nu sitter på takterrassen under den genommulna himlen och överväger ifall jag ska ta mig ut på Miraflores lugnt trafikerade gator (i jämförelse med La Paz i alla fall) eller om jag helt enkelt ska utnyttja Lokis gemensamma utrymmen fullt ut tills sju imorgon kväll då samma trevliga taxichafför plockar upp mig och kör mig till flygplatsen.

Ibland far man bara panik. Som nar den extra vaskan man kopt inte rikigt racker till. Eller nar flygbolagets free of charge-telefonnummer inte gar att na fran utlandet. Eller i allmanhet bara att sitta vid det stora middagsbordet med hela familjen som man bott med i fem manader, och tanka att det har ar sista gangen jag ater tillsammans med dem.
Stresstalig? Inte det minsta.

Och det slog mig, när jag satt och åt lunch tillsammans med Lauri, Meri, Frank och Santiago idag, att det är sista gången jag gör det tillsammans med dem. Imorgon ska jag följa med Natalia till jobbet och på torsdag är det helgdag, så jag och Natalia ska ta och åka upp till loppisen i El Alto, världens näst största, för att jag ska få en sista smak på det riktiga bolivianska kaoset. Och på fredag morgon tar jag bussen mot Lima.
Sista gången. Det känns tungt. Vill jag verkligen åka härifrån?

Men samtidigt som jag längtar hem, kan jag inte låta bli att tänka på allting som jag kommer att sakna med Bolivia när jag är hemma igen. Jag menar, man vet aldrig när jag kommer att se dessa dramatiska berg och andas denna tunna luft igen. Det kan dröja flera år.
Men tillbaka kommer jag. Det vet jag med säkerhet.

Bergen har jag ju redan nämnt, dramatiken som finns där rakt utanför fönstret. Utsikten från mitt fönster i Skarpnäck må vara fin, speciellt om våren när det är ett enda stort rosa moln av fejkkrsbärsträdets blommor, men de kan inte slå topparna som omsluter oss här i Bolognia, La Paz. Höga så att det hisnar i magen på mig.
Och jag kommer att sakna att man på klara dagar kan se Illimanis hela massiva snötäckta topp från korsningen El Prado (den stora huvudgata) och Avenida Camacho i centrala La Paz. Ibland kan man till och med se lite snötopp från huset här i Bolognia.
Jag kommer att sakna de branta smala gatorna och den kaotiska trafiken, att åka trufi (personbilar som körs i kommunaltrafiken) in till stan.

Jag kommer att sakna all frukten. Papayan, melonerna, kiwin, bananerna, pomelon, granadillan (eller moko moko som det även kallas), fikonen, mangon, vindruvorna, persikorna, chirimoyan, avokadon och, herregud, TUNAN. Jag kan bara inte sluta äta av all frukt och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den nu. Fem månader har gjort mig beroende. (Jag får väl ersätta det med något annat. Jordgubbar tillexempel.)

Jag kommer att sakna att man säger buen dia och buenas tardes till främlingar på gatan och alla gathundar och pratsamma taxichaffrer och den billiga restaurangmaten.
Det klara morgonljuset kommer jag att sakna och den blå himlen. Lauri och Frank och Santiago kommer jag att sakna, Cecilia och David, Gabriela och Valentina, Meri och Hoty och alla deras galna hundar och hela deras fina, hemtrevliga hus.

Allra mest kommer jag att sakna Natalia. Men det behöver väl knappt nämnas.

Nu är det en vecka kvar tills jag är tillbaka i de ljusa skandinaviska nätterna och ibland slår hemlängtan till så att jag tappar andan. Jag har varit hemifrån i nästan fem månader nu, det är inte den längsta tid som jag varit utomlands, men det känns ändå. Allting därhemma höljs i ett sagolikt skimmer, allting är så fantastiskt att jag inte kan annat än att bli besviken när jag väl kommer fram. Det är min fulla övertygelse.

Jag saknar att inte ha ett hem. Inte så att jag inte skulle trivas hemma hos Natalias faster Lauri och hennes Frank, nejdå, de är så underbart trevliga och omhändertagande och deras ettåring Santiago är kanske den sötaste ungen jag mött. Men det är inte mitt hem. Jag kan inte fylla kylskåpet och sen veta att exakt allt däri får jag äta.

Jag saknar min dator. Jag tror att det kan vara lite samma sak där som med hemsaknaden, så många av mina intressen går genom datorn, timmarna jag tillbringat med Photoshop går inte att räkna och veckorna med musik som jag har i iTunes. Alla dokument i välorganiserade mappar med texter och anteckningar. Det finns datorer här som jag får använda, och internetcaféerna kostar nästan ingenting, men det är inte alls samma sak. Det är inte min lilla bärbara.

Jag saknar maten. Finskt rågbröd! Filmjölk! Tofu! Bregott och vispgrädde som inte smakar plast. Och, herregud, ost. Ost! Osten de har här är någon sorts fetaostsläkting, bara mycket segare, och de har också en ost som steks och blir ungefär som haloumi. Men ingen ost som går att hyvla, ingen ost som smälter på mackan, ingen parmesan att riva över pastan. Och tro det eller ej, men jag är min pappas dotter, jag älskar all sorts ost, på allting, jag ska äta flera kilo, MINST, när jag kommer hem.

Jag saknar tunnelbanan, jag saknar Östersjön och Mälaren och Sillen, jag saknar att kunna gå på gatorna och inte behöva anstränga mig till mitt allra yttersta för att förstå vad folk säger. Jag saknar P3 och DN och min bredbandsuppkoppling. Jag saknar biblioteken.

Men det behöver väl knappt nämnas, att det jag saknar allra mest är mamma, pappa och Aron, Kirke, Jonatan och alla andra människor som bygger upp mitt liv och gör det meningsfullt.

Så ja, det är nog dags att åka hem nu.

Kaprifolen blommar i trädgården, men den doftar inte som i Sverige. Den doftar nästan ingenting alls. Och ändå ser den precis likadan ut som hemma.
Men bouganvillean blommar också. Den är vacker - och såna har vi inte hemma.

Men som för att kompensera för all den här skiten med EU-parlamentsvalet, så slipper jag nu i alla fall gå runt och vara bitter på att jag gjorde det helt idiotiska valet att inte ha med mig min kamera till karnevalen i Oruro i februari. Igår var jag nämligen på el Grand Poder här i La Paz.
Det är en karneval, mycket lik den i Oruro, bara mindre och utan både vattenballonger och skum. Dansarna i tåget har samma överdådiga dräkter och masker, med den skillnaden att det kanske är lite mindre paljetter och lite mer matta färger, lite mer andiskt, lite mer indígena som de skulle säga här (indígena betyder person ur ursprungsbefolkning på spanska, men kan även användas som ett adjektiv).
Och den här gången hade jag till och med systemkameran med mig. Dum som jag var hade jag bara lilla minneskortet i kameran, en gigabyte räcker inte långt när det är så skönt att känna slutaren öppnas och slutas i mina händer. I mellanrummen mellan de olika grupperna fick jag sitta och försökta skilja agnarna från vetet i motljuset, så att jag skulle ha plats med lite nya bilder, men det gjorde inte så mycket. Jag hade ju en kamera! Livet var underbart!

Men jag förstår verkligen inte var de får alla dessa blåsare ifrån, trumpetare och trombonister och bastubister. Jag vet inte hur många blåsorkestrar som vandrade förbi mig igår, och ändå är Bolivia ett lande med mycket få människor, och många av dessa människor är även väldigt fattiga. Hur lyckas de samla ihop alla dessa musiker?
Och jag har bränt mig på näsan. Den är alldeles röd. Jag ser ganska rolig ut, i min halvutväxta snagg och clownnäsa. Men det var det värt.