hemlängtan

Nu är det en vecka kvar tills jag är tillbaka i de ljusa skandinaviska nätterna och ibland slår hemlängtan till så att jag tappar andan. Jag har varit hemifrån i nästan fem månader nu, det är inte den längsta tid som jag varit utomlands, men det känns ändå. Allting därhemma höljs i ett sagolikt skimmer, allting är så fantastiskt att jag inte kan annat än att bli besviken när jag väl kommer fram. Det är min fulla övertygelse.

Jag saknar att inte ha ett hem. Inte så att jag inte skulle trivas hemma hos Natalias faster Lauri och hennes Frank, nejdå, de är så underbart trevliga och omhändertagande och deras ettåring Santiago är kanske den sötaste ungen jag mött. Men det är inte mitt hem. Jag kan inte fylla kylskåpet och sen veta att exakt allt däri får jag äta.

Jag saknar min dator. Jag tror att det kan vara lite samma sak där som med hemsaknaden, så många av mina intressen går genom datorn, timmarna jag tillbringat med Photoshop går inte att räkna och veckorna med musik som jag har i iTunes. Alla dokument i välorganiserade mappar med texter och anteckningar. Det finns datorer här som jag får använda, och internetcaféerna kostar nästan ingenting, men det är inte alls samma sak. Det är inte min lilla bärbara.

Jag saknar maten. Finskt rågbröd! Filmjölk! Tofu! Bregott och vispgrädde som inte smakar plast. Och, herregud, ost. Ost! Osten de har här är någon sorts fetaostsläkting, bara mycket segare, och de har också en ost som steks och blir ungefär som haloumi. Men ingen ost som går att hyvla, ingen ost som smälter på mackan, ingen parmesan att riva över pastan. Och tro det eller ej, men jag är min pappas dotter, jag älskar all sorts ost, på allting, jag ska äta flera kilo, MINST, när jag kommer hem.

Jag saknar tunnelbanan, jag saknar Östersjön och Mälaren och Sillen, jag saknar att kunna gå på gatorna och inte behöva anstränga mig till mitt allra yttersta för att förstå vad folk säger. Jag saknar P3 och DN och min bredbandsuppkoppling. Jag saknar biblioteken.

Men det behöver väl knappt nämnas, att det jag saknar allra mest är mamma, pappa och Aron, Kirke, Jonatan och alla andra människor som bygger upp mitt liv och gör det meningsfullt.

Så ja, det är nog dags att åka hem nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback