[under uppförande]

Nu har jag läst klart Allt. Det kändes som att det var dags. Jag började i mellandagarna, i slutet av december ett år som inte är samma som det vi är inne i nu. Ja. Så det kändes som att det skulle vara alldeles för mycket om jag sköt fram slutläsningen in i februari. Så det blev sista dagen i januari och de sista sextio sidorna. Och som Feldman skriver att man får i min kursbok i argumentationsanalys - jag suspenderar mitt judgement. 628 sidor och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Jag har blivit ovanligt ambivalent på sista tiden, till och med för att vara jag.
Men nu i alla fall, ska jag börja läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Fast jag märkte just att den utgåvan jag hittade i pappas bokhylla innehåller den fullständiga texten ... [och] avviker från denna endast genom att verben genomgående har singularform. Och det är ju helt värdelöst, det är ju verbens pluralform som gör halva nöjet i de gamla böckerna. Så det blir till att gå till biblioteket imorgon. Efter filosofiföreläsningen.

obstinat adj. neutr.  = mycket trotsig, särsk. om ung person <SYN. gensträvig, halsstarrig, tredskande>, äv. om handling

Jag tycker att det låter så roligt, själva ordet, fonetiken.

Jag saknar mitt långa hår. Jag känner för att klippa av mig det helt, det är så mittemellan och harmlöst nu. Snart är Martina Lowdens Allt slut. Det är bra.

Och nu har jag till slut skrivit in allt på datorn. Jag har nämligen inte varit helt sysslolös i höst. När någon frågat har jag sagt att jag inte gjort någonting. Och på sätt och vis är det väl sant. Ur alla andras utom min egen vinkel har jag inte gjort någon nytta. Kanske till och med onytta. Men för mig själv har jag skrivit. Något odefinierat, ett manuskript kanske, jag vill inte sätta namn för då kanske jag blir besviken. Fyrtionio sidor har jag skrivit. Tjugoåttatusenniohundrasextiosju ord sammanlagt. Och om det är så som Marcus Birro sa en gång i P3, att man vet om något är bra om det har gjort ont att skriva det, då är det här bra. Men nu pluggar jag. Nu har jag börjat spinna nya nät. Så jag lägger orden på hyllan. Jag vet inte om jag tänker återvända till dem. Jag tror inte att smärtan är så konstruktiv. Jag låter dem gå.

Idag hade filosofiska föreningen inspark åt oss nya filosofistudenter. Där var det en teoretiker som sa att jag var lik Jodie Foster. Och det kan väl ses som en komplimang, kanske, jag vet inte, hon anses väl vara snygg? Jag glömde fråga honom.
Vi hamnade senare i samma diskussionsgrupp, och han visade sig vara en extremrelativist och mycket högljudd. En typisk filosofistudent, kan tänkas. Men helt plöstligt, mitt i diskussionen, ställde han sig upp och sa att han fått en uppenbarelse. Han sa att vad gör det för nytta egentligen att plugga filosofi? Hur sprider det lycka i världen? Nej, han tyckte att det skulle vara mycket bättre att göra något annat. Så han skulle hoppa av filosofistudierna, sa han. Och nu skulle han åka hem och googla på volontärorganisationer så att han skulle kunna åka till Indien och sprida lycka. Så att hans nyttokonto blev så stort som möjligt. Det var hans uppenbarelse. Sen gick han.
Och det kan man ju fråga sig. Vad det egentligen gör för nytta, det här med filosofistudier. I detta nyttoinriktade samhälle. Själv låter jag bli att fråga, för jag tycker att det är kul. Det räcker för mig.
Senare under kvällen började jag prata med en annan teoretiker om huruvida våra filosofistudier skulle kunna minska vår existensiella ångest. Vi kom överens om att sammanstråla efter att vi läst klart våra respektive kurser och avge rapport. Om hans existensiella ångest minskat ska jag läsa teoretisk filosofi och vice versa. Det var ett givande samtal.

Överlag var det en trevlig kväll.

Två skator står och badar i lerpölen mitt på min gård. Jag kan se det där jag står vid köksfönstret. Dessa fågelvärldens pandapoppare. Det är något tilltalande med dem. Där de står och badar, ruskar upp sig till stora fjädertussar och skvätter lervatten omkring sig. Det är en vacker bild.

Jag ska sluta gå. Åtminstone när jag är hemma. Jag har läst någonstans att hjärnan blir lycklig av att hoppa, och nu när jag inte ägnar mig åt att skakas blå i rumpan av en stel, travande ridskolehäst en gång i veckan, så måste jag åstadkomma hoppen på något annat sätt. Så jag ska sluta gå. Jag ska hoppa jämnfota.

Nu ska jag ta och hoppa mig till köket för att länsa kylskåpet på tranbärsjos.

Nästan hela dagen igår satt jag och stickade, bara för att runt midnatt märka att virknålen jag använder för att virka ihop olika stycken försvunnit spårlöst. Jag gick och la mig högst irriterad, jag tycker inte om att få sluta dagen utan den nöjda känslan som infinner sig efter ett lyckligen avslutat projekt.
Så, imorse, vände jag upp och ner på mitt rum, tills jag hittade virknålen under sängen. Hur den hamnat där har jag ingen aning om. Så, till slut kunde jag klä in min dator i det färdiga fodralet. Jag känner mig mycket nöjd med resultatet.

(Sen kommer ju säkert någon komma och komma med att elektronik inte mår bra i ull, men låt mig vara glad med min uppklädda dator tills dess.)

Nu pluggar jag. På riktigt. På universitet. Det är ett heltidsjobb. Läroboken är på engelska och det tar så lång tid att läsa att jag inte hinner göra mycket mer än att gå på föreläsningarna, läsa och sen vara så mosig i skallen att jag inte orkar göra något mer intellektuellt krävande än att sitta framför TV:n eller på sin höjd prata larvigheter med en vän. Jag kommer inte att ha tid att skriva något i vår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Vi lär oss att dela upp argument och räkna matte med dem, för att se ifall de håller eller inte. Det är inte speciellt spännande. Men min grupp har en väldigt bra lärare och jag känner att jag redan har lärt mig minst dubbelt så mycket som det filosofiläraren i gymnasiet lyckades lära mig. Jämför: gymnasiets två och en halv timme i veckan i nästan fem månader, och universitetets sammanlagda sju föreläsningstimmar hittills. Säger det något om min gymnasielärare, eller universitetets undervisningshastighet?

Lisa Ekdahl:
Du är aldrig starkare än din svagaste punkt.

När jag satt på tunnelbanan idag påväg till universitetet, steg skådisen som spelade Ture Sventon, Helge Skoog, på vid T-Centralen och satte sig mittemot mig. Och plötsligt mindes jag när jag var i Zimbabwe som femåring och kvällen då vi var på middag hos en av mammas kollegor, som råkade vara Helge Skoogs fru. Han var inte där själv, men jag minns att själva tanken tjusade mig något förskräckligt när jag var fem. Jag älskade den lustiga, temmelätande detektiven.
En replik formades i mitt huvud: "Herr Ture Sventon, när jag var fem åt jag middag hos din fru i Zimbabwe."
Det är en sån kommentar som skulle kunna ge mig rykte om att vara lite tossig. Självklart yttrade jag den inte. Men å andra sidan så kan väl bieffekten - nämligen att jag satt och skrattade för mig själv - vara grund nog för att kalla mig tossig ändå. Så det kanske gick på ett ut.

Det snöar!

Inatt är det ett år sen min mormor dog. Enligt traditionen är sorgetiden över då.
Imorgon är det upprop på universitetet.
Jag vänder officiellt blad i boken om mitt liv.

Jag gick på bio. Jag vaknade ett imorse och mådde illa och sen satt jag i tre timmar och laddade upp bilder på fuji, bara för att webbläsaren skulle låsa sig när jag hade åtta bilder kvar (av en sådär drygt fyra hundra) och jag kände att något måste jag göra. Jag kan inte sitta här hela dagen och låta hjärnan degenerera en aning för varje ytterligare minut som gick. Så jag köpte en biobiljett för checken jag fick av mamma i julklapp, och så åkte jag in till Saga salong 1 för att se Försoning. Eller Atonement, som den heter på originalspråk.

Jag har alltid tyckt om kostymfilmer. Jag skulle tro att det är en kombination av mitt intresse för historia och en sorts verklighetsflykt som alla de vackra kläderna, hästarna, vyerna skänker, att reglerna är helt andra från dem i min värld.
Atonement hade det mesta som jag söker i en kostymfilm - och utöver det även flera saker som kom som överraskningar. Positiva sådana. Ett egensinnigt sätt att hoppa fram och tillbaka i tiden, för att visa skeenden ur olika synvinklar, och ett foto som bitvis förstärkte känslan av subjektivitet. Skönhet, i både skådespelare och miljöer, även det som vid en första anblick såg fult åt fick ett vackert skimmer. Och själva greppet - det psykologiska, filosofiska. Slutet.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag kan skriva. Det är en stor historia. Den är svår. Den tilltalade mig, personligen, tanken kring skuld. Jag ska vårda minnet av den ömt, den där känslan av överjordiskhet som en riktigt bra film sedd på bio ger. Jag har inte riktigt landat än. Så låt mig minnas:

- Kiera Knightleys svepande, gräsgröna aftonklänning, den där ödesdigra, heta dagen 1935. Jag vet att hon inte har så gott anseende hos vissa, hennes putande läppar har jag hört förlöjligas många gånger. Men här, i denna långa gröna klänning som drömskt slöt sig kring hennes slanka kropp var hon något av det vackraste, sensuellaste jag sett

- James McAvoy som sliten soldat, gående över en äng med vallmo. Och innan någonting hänt än, på sin kammare med sin skrivmaskin, i ett vitt linne skrivandes ett brev till sin kärlek, fortfarande lätt, fortfarande ovetandes av det öde som låg för hans fötter. Det är sällan en skådespelare endast genom sin uppenbarelse kan tilltala mig, men Robert Downey Jr. kan och James McAvoy är ännu värre, det är inte rollerna han gör, det är han. I The Last King of Scotland, jag borde ha valt den till årets film 2007, jag förstår inte hur jag kunde glömma att jag sett den. Och så här, framför skrivmaskinen, närbilderna och orden han skrev. Jag ville bara flyta in i duken och vara en del av filmen

- och skrivmaskinerna i sig. Ljudet från dem. Musiken, som inte bara bestod av piano och stråkar, utan även ljud från själva filmen, som sen fick fortplanta sig i takt till musiken. Skrivmaskinsknäppningarna, en boll mot en vägg, skott och ekot av steg i en ödslig korridor

- scenen, kanske det vackraste jag sett på film, när Kiera Knightleys karaktär och James McAvoys alldeles i början har ett litet gräl, det är det första som händer, innan någon vet, inte ens de själva. Den där spänningen i luften, det gick nästan att känna lukten. Han råkar ha sönder en vas, så att en bit faller ner i fontänen de står vid. Ilsket klär hon av sig i bara underklänningen och hoppar i fontänen och fiskar upp den förlorade biten. Stiger upp ur fontänen drypande av vatten, det vita sidenlinnet hade lika gärna kunnat vara obefintligt. Han som generat ser bort och hon klär på sig igen, rycker ifrån honom den andra trasiga vasbiten och går med arga steg därifrån. Deras instängdhet, allt de bär på men inte vågar visa. Hur han, när hon gått, böjer sig ner över fontänkanten, kameran i nivå med vattenytan, och försiktigt bryter ytspänningen. Handen mot vattnet som för bara ett ögonblick sen omslöt hennes kropp



Jag stickade under hela föreställningen. När eftertexterna började rulla och ljuset i salongen tändes, blev jag sittande helt uppfylld, med stickningen i knät. Mannen som satt bredvid mig såg på mina stickor och garner och frågade, skrattande: "Kan du sticka i mörkret?"
Och som en av de få gångerna i mitt liv kom rätt ord till mig precis i det ögonblicket jag behövde dem, och inte tre minuter senare. Jag svarade: "Det sitter i fingrarna, inte i ögonen."

Finska är vackert. I morse skrev jag en lapp åt mamma där jag bad om ursäkt för att jag glömde köpa fil igår och lappen blev liggande på bordet och alldeles nyss föll min blick på den och det slog mig:
unohdin är ett otroligt vackert ord. Både i text och i munnen. Det betyder jag glömde.

Någon gång, när jag är ännu äldre och har fått ännu mer perspektiv, ska jag skriva en bok om livet på en ridskola. En hästtjejs memoarer, om du så vill. För att det varit en så stor del av min uppväxt, för att jag inte är ensam om den. Och jag ska tillägna boken min gamla fritidsledare Malin, en av de få rakt igenom bra vuxna jag mött i ridskolevärlden. Och kanske överhuvudtaget också. Hon flyttade när jag var femton och fick barn och hon minns nog inte ens mig längre.
Det finns många vuxna som kanske funnits mer i mitt liv, men Malin är fortfarande en av dem som jag minns med störst värme. Hon visste hur det var att vara tonåring och hästtjej. Därför ska jag tillägna henne min första hästbok.

Nu har jag läst ut Känns det fint att finnas en dag till?. Och det känns bra. Det känns fint. Den är uppbyggd av så många, vitt skilda saker, jag skrattade och blev arg och rörd och kände igen mig och förvånades. Och så knyts den ihop på ett så vackert sätt. Utan att jag ens märker det, förrän på sista sidan. Och det gör mig så glad. Så lätt.
Så ja, det känns fint att finnas en dag till. Och idag var det din förtjänst, Lena Sundström.

Mamma skrek på mig igår och fick mig att ägna halva dagen idag åt att städa. Skåptvättning och omorganisering av sypylarna. Sen satte jag mig vid datorn och hade fått en friend request på Facebook från Magdalena. Magdalena. Magdalena. En av de bästa människorna jag vet. Min svensklärarinna i högstadiet, numera bosatt i Barcelona. Men den varma känslan fick jag inte behålla länge. Datorn gjorde inte vad jag ville. Den sa att jag inte hade behörighet att göra saker och jag satt till slut och skrek rakt ut på den. Panik.
Det var inte bra. Jag kände hur världen höll på att falla samman, efter att jag känt mig så stabil och nöjd. Så enda sättet för mig att lugna ner mig blev att sätta mig på min säng med trasselsuddet säcken garn som jag hittade på vinden igår.

Och medan jag att där med mina garnhögar och nystade, så slog det mig. Inspirerad av minnet av Magdalena. Att människor inte är onda eller dåliga i sig. Tankar som kretsat i mitt huvud länge nu, ett försök att förstå varför vissa gör som de gör. Men det handlar ju inte om att människor är onda. Det är kombinationen som blir dålig. En person i kombination med en annan kan resultera i både bra eller dåliga saker, men det är först i kontakt med medmänniskor som någon kan få ett värde i den bemärkelsen. En person som för mig ter sig ond, är det för att hennes egenskaper i kombination med mina åstadkommer något destruktivt. På samma sätt som att någon jag älskar och beundrar inte behöver ha så gott anseende hos alla andra.
Ondskan sitter inte i människan. Den uppstår i brytningspunkten mellan sig själv och någon annan. Där jag satt med mina nystan var det som en uppenbarelse.

Jag läser Lena Sundström och skrattar:

En gång gled en ung tjej fram till min brorsa och frågade om autograf.
- Vem vill du att jag skall vara, sa brorsan.
- Moneybrother, sa tjejen.
Och då skrev han det.
Tjejen blev glad.
Och brorsan blev glad han med.

Och sen slår det mig att jag kanske tar allting ur sitt sammanhang. Alla dessa citeringar som jag gör, att det bara är jag som fattar vad som är så bra eller roligt med dem eftersom jag läst resten av boken. Nyanser som är inövade under läsandets gång och att det är just de som gör citaten så bra. Och ni, som inte har samma bakgrundskunskap, ni fattar ingenting. Jag citerar ju verkligen jättemycket, kanske är det helt i onödan.
Som stycket i början av Hello Love av Charlotta Cederlöf. Hon citerar Kärlek i kolerans tid, där står:

Kaptenen såg på Fermina Daza och fann i hennes ögonfransar de första blänken av vinterns rimfrost. Sedan såg han på Florentino Ariza, hans oövervinnliga självsäkerhet, hans orädda kärlek, och blev skrämd av den senkomna misstanken att det är livet, snarare än döden, som inte har några gränser.
- Och hur länge tror ni att vi kan fortsätta på det här djävla sättet och åka upp och nerför floden? frågade han.
Florentino Ariza hade svaret färdigt sedan femtiotre år, sju månader och elva dygn.
- Hela livet, svarade han.

När jag läste Hello Love hade jag inte läst Kärlek i kolerans tid. Då förstod jag inte vad hon menade med det där citatet, det kändes helt slumpmässigt uttaget och helt utan innebörd. När jag själv satt med Hundra år av ensamhet och läste dessa meningar, som är bokens sista, kände jag mig helt uppfylld och skrev själv av dem i min citatbok. Nu ser jag storheten i dem. Men det är efter 364 sidors bakgrundskunskaper.
Men jag tycker om citeringar. Jag tycker om att trycka på kursivknappen. Så jag fortsätter nog skriva av saker från böcker ändå, trots risken att ingen förstår vad jag menar.

Jag vet inte vad jag ska göra idag. Vad ska jag göra idag? Jag skulle kunna göra vadsomhelst. Åka till Ikea. Bosätta mig i deras sovrumsavdelning. Skulle jag kunna göra. Men det är lördag, jävligt mycket folk alltså. Jag får göra det i veckan istället.
Så vad ska jag göra idag? Jag har ingen aning.

pekoral subst. -et (litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet, varvid t.ex. stilen är alltför högtravande i förh. till ämnet (el. vice versa).

Kan vara bra att veta. Jag som skriver och sådär. För om jag blir medveten om det, komiken, är det ingen pekoral längre. Ju.

Igår bjöd Natalia mig på bio. Juno hette den. Hon bara skickade ett meddelande i början av veckan och berättade att på torsdag ska hon julklappsbjuda mig på den.
Jag hade aldrig hört talas om den förr. Så jag googlade. Jag hann läsa den första meningen i den första sidträffen - en sextonårig tjej som blir gravid. Tjena, tänkte jag och stängde ner sidan. Självmant hade jag aldrig gått på den, den sortens filmer, jag är övermätt på tonårsproblemen, jag har läst alldeles för många böcker om graviditeter och anorexia och droger, sånt som någorlunda seriösa ungdomar förväntas vara intresserade av. Dessa jävla gripande historier. Nej tack, säger jag bara. Jag fick nog när jag var femton. Men eftersom Natalia bjöd mig så var jag ju liksom tvungen att gå.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Något avskalat, grått, tragiskt, gråt och splittrade framtidsdrömmar, ungefär. Men redan i första scenen - första repliken, fick mina fördomar dra sig tillbaka och ge plats åt skrattet. Klockrenare huvudrollskaraktär går inte att tänkas, så ironisk och rå och klarsynt och roligt, allt det där man själv vill vara, sägandes alla de där sakerna som man själv bara vågar tänka. Men samtidigt blev det aldrig lättsinnigt, humorn hade alltid en allvarlig underton. Precis som det ska vara. Ingen larvig pajkastarhumor. Och musiken! Tänk dig Garden State möter Monty Python, fast utan de surrealistiska inslagen, så har du nåt åt rätt håll. Hela biosalongen skrattade och jag har inte känt mig så uppsluppen på månader.
Juno är en film som lämnar en varm klump i magen. Säga vad man vill om USA, men amerikansk independentfilm kan vara bra. Riktigt jävla Juno-bra.

Förövrigt har jag börjat parallellästa igen. Jag blir inte klok på Martina Lowden, men nu när jag ändå läst mer än halva kan jag ju inte sluta, och det gör jag för övrigt aldrig, oavsett om jag läst fem sidor eller femhundra. Det handlar om tålamod och stolthet. Det är under min värdighet att sluta läsa en bok mitt i. Men eftersom Allt bara gör mig förvirrad, har jag börjat läsa Lena Sundströms Känns det fint att finnas en dag till? vid sidan om, för att få något att njuta av också. För njuter gör jag. Jag läste henne aldrig i Metro, jag läser inte Metro, jag läser bara DN, det har med patriotism att göra, men jag har förstått att hon blivit lite av en kändis. Så när hennes andra bok stod i tipshyllan på biblioteket, kunde jag bara inte låta bli. Det var en så söt guldfisk på omslaget. Och det är roligt, det är ironiskt, det är klarsynt och jävligt smart. Precis som jag vill ha det.

Det är Juno och Lena som gäller, mänskor!

Jag ska ju, som sagt, börja studera i vår. Praktisk filosofi på Stockholms universitet. Upprop 21 januari på Frescati. Jag har redan börjat noja. Om allt möjligt. Om att jag inte kommer att palla trycket. Precis som inför gymnasiet tänker jag att det jag gjort innan, det är bara lek, nu är det på allvar och jag kommer inte att klara av det. Men med gymnasiet gick det ju rätt bra till slut, jag överlevde ju. Jag kanske har en någorlunda bra förmåga att anpassa mig efter vad som krävs av mig. Försöker jag intala mig själv. Men hittills har det inte gått så bra. Intalningen, alltså.

En sak som mina nojor fått mig att göra är att låna den första av kursböckerna på biblioteket och läsa den från pärm till pärm. En sån bedrift är det inte, den är knappt hundra sidor lång, men ändå. Jag känner mig som en överambitiös plugghäst.
Den är skriven av en Thomas Nagel. Jag kollade upp honom på Wikipedia. Han är född i forna Jugoslavien, men har under hela sitt vuxna liv verkat i anglosaxiska länder. Han har jobbat på en rad olika universitet i USA, men är nu professor i filosofi på New York University. Hans specialiteter är politisk filosofi och etik.
Boken jag läste heter Vad är meningen med alltihop? och är en introduktionsbok i filosofi. Den behandlar med några enkla infallsvinklar de stora filosofiska frågorna. Två kapitel ägnas åt moral och rättvisa. Nagel skriver att två stora orsaker till ojämlikhet inom ett land är dels den sociala samhällsklass en person föds in i, och dels de genetiskt betingade talanger som en person föds med. Han skriver också att staten i ett land kan ha som uppgift att jämna ut den här sortens ojämlikheter, eftersom det är orättvist. Att staten genom beskattning av de rikare och bidrag av olika slag åt de fattigare kan göra landet lite rättvisare.
Han skriver att vissa menar att staten inte har några sådana skylldigheter, att det bara är så som världen är beskaffad. Andra menar att staten med rätt kan jämna ut skillnader som uppstått på grund av klasstillhörighet, men inte talanger.
Själv anser Nagel att staten har en skylldighet att skapa ett så rättvist samhälle som möjligt, där alla får samma möjligheter att leva ett så drägligt liv som möjligt. Och det kräver att staten beskattar befolkningen så att de rika måste dela med sig till de fattiga, det kräver att även de vars föräldrar inte kan betala dyrt för sina barns skolgång får möjlighet till en utbildning. Och det kräver många andra såna, utjämnande åtgärder. Det kräver ett välfärdssamhälle. Skriver professor i filosofi, Thomas Nagel. För att ett samhälle ska bli rättvist.

Borde inte det betyda något? Det här är ingen svenssonunge som indoktrinerats med folkhemsidéns storhet med bröstmjölken. Det är en amerikansk professor som jobbar med att fundera på vad som är rätt och fel, ur ett stort, allmänmänskligt perspektiv, dagarna i ända. Han kan nog, enligt min ringa bedömning, anses vara expert på sitt område och alltså veta vad han snackar om. Och när han ska beskriva ett rättvist samhälle, så är det nästan Sverige han beskriver.
Och han är inte ensam om det. Jag har hört och läst många människor, av alla olika slag och nationaliteter, berömma vårt välfärdssystem. Att det är just det som gör Sverige så bra, så beundransvärt.

Men vad gör vi? Vi svenskar, som borde vara stolta över det som människor världen över beundrar? Vi röstar på politiker som vill avfärda välfärden illa kvickt. Som osäkra tonåringar ser vi oss omrking och vill förändras för att bli som alla andra.
Nu senast Apoteket. Inte för att Apotekets vara är någon hjärtefråga för mig precis, inte för att det statliga monopolet i just det här fallet bidrar så mycket till ett rättvisare samhälle, men att ännu ett statligt företag ska säljas ut? Många bäckar små, som man säger. Vad är det vi försöker åstadkomma?
Jag och filosoferna skakar på huvudet. Vi tycker att Sverige borde växa upp, sluta bete oss som en osäker tonåring och börja vara stolt över det samhälle som vi varit på god väg att skapa.

+ Kirke har kommit hem från London
+ min nya lilla almanacka och hur fin och prydlig min handstil blir när jag skriver i den
+ att jag läst ut den första boken på litteraturlistan till kursen i praktisk filosofi. Och den slutade med meningen Livet kanske inte bara är meningslöst, utan också absurt. Är det inte fantastiskt?

- jag tror att jag håller på att bli sjuk igen ... eller så har jag bara ont i huvudet i allmänhet
- att kurslitteraturen är så dyr
- snön smälte bort och nu duggar det och de helt konturlösa molnen är så tjocka att det inte känns som att det varit dag över huvud taget

? Martina Lowdens Allt. Jag har läst 247 sidor och vet fortfarande inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte om den är bra eller dålig eller bara konstig och jag vet inte om jag ska glädjas eller irriteras över de ständiga nya likheterna jag upptäcker mellan mig och henne (läsmanin, ordintresset, skrivningen, stickningen, det hästtjejsförflutna, fransklängtan, listskrivandet). Jag vet varken bak eller fram

!+! Jag åt årets första semla igår. Den var mycket god

Idag känner jag mig som en katt. En lat innekatt. Jag ligger på sängen och läser och får med jämna mellanrum en enorm lust att tänja på mig. Och då gör jag det. Sträcker på kroppen så att det knakar i lederna.
Det är nästan så att jag känner för att slicka mig själv på händerna. Men bara nästan.

När jag gick i högstadiet var fysik ett av mina favoritämnen. Det allra minsta och allra största, energi och ljus och materia, så svårt att greppa och just därför så underbert. Sen hamnade jag på samhällsprogrammet på gymnasiet och fysiken försvann.

Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.

Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.

Jag använder aldrig ansiktskrämer. På sin höjd kan jag smörja in händerna med idominslava såhär års, för de blir så satans nariga, och ibland använder jag lypsyl, men aldrig att jag smetar in krämer i ansiktet. Det får vara som det är.
Men häromdagen fick jag för mig att vafan, om nu alla andra gör det, varför kan inte jag testa. Någon skada kan det väl inte göra. Så jag gnodde in lite från någon av alla de där burkar som människor envisas med att ge mig i present (eftersom jag är tjej, såklart, då är ju skönhetsprodukter en gicen succé).
Nu har jag någon sorts allergisk reaktion i ansiktet. Jag är rödflammig och alldeles knottrig. Ingen vacker syn, må jag säga. Och det kliar. Till och med ögonen kliar! Så mycket för skönheten.

Inte för att det skulle vara intressant. Men det är åtminstone obehagligt för mig. Och den största upphetsning jag fått idag, av både positiva och negativa slag.

Jag skulle så gärna vilja skriva om något intressant. Något engagerande. Vara engagerad. Det känns som att det var väldigt länge sen.
Men jag kan inte komma på något.

Idag har jag ätit två mackor. Bara. En med pesto och en med apelsinmarmelad på. Och druckit vatten. Jag har druckit vatten.
Jag skulle så gärna vilja vara hungrig. Det känns som att det var väldigt länge sen sist.

Det luktar så gott hemma nu, hyacinter.

Efter en dryga timmen lång snöpromenad i skogen och tidig indisk middag på Söder med mamma, åkte jag vidare till Akademibokhandeln för att kolla in priser på kurslitteratur. Det är dyrt. Det säger jag er. Dyrt att ha skolböcker att läsa i.

Sen tittade jag runt bland almanackorna. Ett nytt år innebär en ny tideräkning och alltså behov av ett nytt sätt att rama in den. Tiden.
Jag drogs mot den fina hyllan allra längst bort i pappersavdelningen. Jag tror att det är tid för mig att köpa en filofax. Jag bläddrade i dem - jag vill ha en såndär liten som man måste skriva med pyttebokstäver i, med både almanacka, adressbok och anteckningssidor, plats för plastkort och kvitton och en ficka för tillexempel fotografier. Vissa hade tillochmed myntfickor. En sån vill jag ha. Kaotisk överambitiös ordningsmaniker som jag är. Det är dags för en filofax.
Men de är dyra. Jag köpte en sketen liten ficksak till almanacka att ha tillsvidare. Tills jag har fått första studiebidraget. Eller jobb. Eller lyckats hjärntvätta någon av mina närmaste till att köpa mig en filofax i tjugoårspresent.

Det är mysigt att sitta vid skrivbordet och se ut på snön utanför fönstret. Och att himlen inte var genomgrå idag, utan snarare blålila. Nästan åskmoln.

Jag hade precis stigit på tunnelbanan, påväg till mitt möte med öronspecialisten för att kanske få reda på varför jag envisas med att få halva ansiktet förlamat. Jag sitter på tunnelbanan, har precis kommit upp ur tunneln mellan Bagarmossen och Kärrtorp, och av någon anledning får jag för mig att plocka upp kuvertet med kallelsen ur min sönderfallande fjällrävenväska. Jag vet inte varför, det är ett mysterium. På kuvertet står det, med feta bokstäver: KAROLINSKA. Högst upp på kallelsen står det, med feta bokstäver: KAROLINSKA. I kallelsen står det, med små bokstäver: Öron-, näs- och halsmottagningen, Huddinge.
Jag får panik.

(Var var jag när alla andra allmänbildade människor fick lära sig att Karolinska inte bara är Karolinska sjukhuset, att det ligger i Huddinge också och nu höll jag på att missa min specialisttid.)

Det slutade ändå med att jag kom fram till öron-, näs- och halsmottagningen en kvart före på kallelsen angiven tid och fick sitta i en halvtimme i väntrummet och filosofera om hur sannolikt det är att, eller kanske snarare osannolikt att inte, gå vilse i en sjukhusbyggnad, innan Malmborg blev inkallad.

Men ja. Det var inget jag behövde oroa mig över, sa doktorn. Kanske har jag ett virus latent i kroppen hela tiden som tycker om att sätta sig på ansiktsnerverna ibland, man vet inte riktigt, huvudsaken var i alla fall att det inte finns någonting att göra åt. Jag får helt enkelt stå ut med att få ansiktsförlamning med ojämna mellanrum.
För säkerhets skull fick jag ändå gå till provtagningscentralen för ett litet blodprov. Så efter lite oskyldigt flörtande med den söta sjukskötaren som tappade mig på blod kunde jag ändå lämna rätt sjukhus, en knapp timme efter att jag kom dit, på gott humör. Denna andra dag av året tvåtusenåtta.

Jag har aldrig sett hela Ivanhoe. Jag vet inte ens riktigt vad den handlar om. Riddare och sköna jungfrur. Låter som något jag skulle gilla, men Ivanhoe har aldrig fallit mig i smaken. Jag har aldrig lyckats se mer en fem minuter åt gången. Trots att den går på TV vartenda jävla år.

Men Ronja Rövardotter, däremot. Det är en film jag tycker om. De visade den på fyran. Perfekt en sånhär dag då inget känns mensingsfullt och inte ens snön som faller orkar hålla hoppet uppe om en framtid.