hemma igen
Nu har jag varit hemma i drygt tre dygn och har väl på sätt och vis hunnit vänja mig vid tanken. Men fortfarande får jag ryck, min hjärna slappnar av för ett ögonblick och sen tappar jag bort mig. Var befinner jag mig egentligen? Hemma, i Skarpäck. Jag blir en aning mindre förvånad för varje gång.
Mamma, pappa och Anna hämtade mig från flygplatsen. När jag kom hem drack jag ett glas vatten, åt en portion färskpotatis med sill, gräddfil och bregott, jag tog ett bad och sen sov jag i ett par timmar. Sen kom Jonatan (min storebrorkusin) upp för trätrappan medan jag fortfarande satt i nattlinnet framför min dator. Det skulle bli välkommen hem-middag för mig. Pappa, Morena och David, Vivi och Nisse (officiellt sett mammas vänner, men jag tycker nästan lika mycket om att umgås med dem som med mina egna kompisar) dök också upp, vi åt lax och jag kände mig så välkommen.
Den natten hade jag svårt att somna, så jag såg slut på fjärde säsongen av Bones (uh, det är bra, Natalia, jag tror att du kommer att tycka om det) och nästa dag var jag ganska rejält ur balans. Men igår tog jag mig in till Söder (TUNNELBANAN! MEDBORGARPLATSEN! Jag älskar att vara hemma igen) och redan i Bågen/Bofils/Fatbursparken stötte jag ihop med Laura, en gammal skolkamrat från högstadiet, vi läste franska ihop och åkte på en utbytesresa till Mynämäki, Finland, tillsammans. Jag har alltid tyckt om Laura. Och det kändes ännu mer att jag var hemma, att jag kan gå på gatan och stöta ihop med någon jag känner, bara sådär.
Och Kirke. Hemma hos Kirke. Hon lagade middag, jag hackade lök och berättade om den bolivianska sexismen och backpackers och apor och det kändes precis som förut. Som alltid. Jag och min Kirke. Sen gick vi på promenad, runt halva Söder, och på vägen tillbaka stötte vi ihop med CECILIA av alla människor. Kändes lite konstigt att träffa henne i Stockholm, hon ska ju vara i La Paz, men fint var det.
Och idag är det midsommarafton. Mellan regnskurarna har jag dansat små grodorna runt midsommarstången vid kolonilotterna med mamma, Nisse och Victor, och snart ska jag gå hem till Nisse och Vivi och laga midsommarmiddag. Ikväll ska jag försöka sammanstråla med Kirke, för lite mer jämnårigt sällskap också.
Jag är hemma. Det känns bra.
Mamma, pappa och Anna hämtade mig från flygplatsen. När jag kom hem drack jag ett glas vatten, åt en portion färskpotatis med sill, gräddfil och bregott, jag tog ett bad och sen sov jag i ett par timmar. Sen kom Jonatan (min storebrorkusin) upp för trätrappan medan jag fortfarande satt i nattlinnet framför min dator. Det skulle bli välkommen hem-middag för mig. Pappa, Morena och David, Vivi och Nisse (officiellt sett mammas vänner, men jag tycker nästan lika mycket om att umgås med dem som med mina egna kompisar) dök också upp, vi åt lax och jag kände mig så välkommen.
Den natten hade jag svårt att somna, så jag såg slut på fjärde säsongen av Bones (uh, det är bra, Natalia, jag tror att du kommer att tycka om det) och nästa dag var jag ganska rejält ur balans. Men igår tog jag mig in till Söder (TUNNELBANAN! MEDBORGARPLATSEN! Jag älskar att vara hemma igen) och redan i Bågen/Bofils/Fatbursparken stötte jag ihop med Laura, en gammal skolkamrat från högstadiet, vi läste franska ihop och åkte på en utbytesresa till Mynämäki, Finland, tillsammans. Jag har alltid tyckt om Laura. Och det kändes ännu mer att jag var hemma, att jag kan gå på gatan och stöta ihop med någon jag känner, bara sådär.
Och Kirke. Hemma hos Kirke. Hon lagade middag, jag hackade lök och berättade om den bolivianska sexismen och backpackers och apor och det kändes precis som förut. Som alltid. Jag och min Kirke. Sen gick vi på promenad, runt halva Söder, och på vägen tillbaka stötte vi ihop med CECILIA av alla människor. Kändes lite konstigt att träffa henne i Stockholm, hon ska ju vara i La Paz, men fint var det.
Och idag är det midsommarafton. Mellan regnskurarna har jag dansat små grodorna runt midsommarstången vid kolonilotterna med mamma, Nisse och Victor, och snart ska jag gå hem till Nisse och Vivi och laga midsommarmiddag. Ikväll ska jag försöka sammanstråla med Kirke, för lite mer jämnårigt sällskap också.
Jag är hemma. Det känns bra.
Kommentarer
Trackback