[under uppförande]

Hjärtat slår. Hårt. Jag har precis sett Storm.
Jag har haft den liggande sen tidigt i höstas, men jag har aldrig kommit mig för att se den. Jag ville se den på bio. Jag tycker om Eva Röse och Jonas Karlsson. Men jag lyckades inte hitta någon att gå med och det var mycket i skolan. Så jag såg den inte. Och i höst har det mesta jag sett kunnat kategoriseras under romantisk komedi. För att jag liksom ska orka överhuvudtaget.

Men nu har jag sett den. Hjärtat slog slog slog hårt hårt hårt så som det inte gjort på riktigt länge, jag hanterar spänning illa, för mycket åt gången kan stiga mig åt huvudet. Men nu var det lite sånt jag behövde. Och den är ju inte helt vanlig heller. Vilket fantastisk foto. Fantastiskt. Kristallklar, som glasfigurerna. Och inkräktarna i mitt huvud, filmer som får hjärtat att slå flyttar in i huvudet och får mig att känna mig besatt.
Prata inte med mig, för jag förstår inte. Än har jag inte landat. Det lär jag inte göra på ett bra tag.

Jag sätter mig med den varma koppen mellan båda händerna och känner hur glöggdoften sprider sig i hela kroppen. Jag för koppen till läpparna och bränner mig på tungan. Känner hur tänderna riktigt ryser för att det är så sött. Men det är bara jul en gång om året. Det gäller att ta vara på det. Nu när jag verkligen känner för det. Jag plockar upp julklappsstickningen och sätter mig tillrätta i hallens solstol.

Alldeles nyss blev jag klar med ett excelprojekt - en lista på alla dikter jag skrivit in i min egna lilla favoritdiktantologi Om det ändå varit jag... med författare och sidnummer (som jag självklart fått skriva in för hand i boken). Jag gjorde det med argumentet att jag ju måste hålla reda på vilka dikter jag skrivit in, så att jag inte råkar skriva in en dikt två gånger. Det hände med den förra antologin (som jag kastat). Men det är ju rätt larvigt egentligen, jag vet innerst inne att det handlar om att jag älskar att skriva listor. Jag tar varje chans jag får att skapa ett nytt exceldokument.

Och jag kom att tänka på. Just nu läser jag Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez. Han har fått nobelpriset. Och det slog mig att jag någon gång i högstadiet fick för mig att jag skulle börja läsa nobelprisatagare, men sen blev det aldrig av. Trots att mitt största behov, efter luft, föda och kärlek, är att läsa, så har nobelpristagarna inte blivit så många. Tillåt mig göra en lista (jag har läst):
Selma Lagerlöf
Hermann Hesse
Pär Lagerkvist
Gabriel García Márquez
Wislawa Szymborska

Jag får ta tag i det där. Fast inte nu. Nu ska jag dricka min glögg och sticka.

Min pappa gick igenom lite gamla lådor häromdagen och råkade hitta en tjock bunt gulnat papper, som det skrivits på med en tät, prydlig handstil. Det visade sig vara skrivet av hans mormor Sonja, alltså min farmors mor. Hon skrev det åt honom för ett skolarbete han skulle göra i gymnasiet. Hennes livshistoria. I slutändan hade pappa valt att ändå inte göra skolarbetet om sin mormor, och denna pappersbunt hade blivit liggande oläst och med årens lopp blivit gulare och gulare.
Men nu ligger den framför mig. Jag har ett svag minne av den, med mina mått mätt, enorma våningen på Östermalm som hon bodde i när jag var liten. Sen blev hon senil och fick flytta in på ett hem och hon dog när jag var nio. Nittiotvå år gammal. Nu är det exakt tio och ett halvt år sen hon dog och jag kan inte påstå att jag någonsin haft någon relation till henne. Hon har bara varit ett namn och ett ansikte för mig.
Fram tills nu. För jag har fått en uppgift - att tyda och skriva av denna noggrant nedtecknade livshistoria så att andra kan få läsa den. Det är rörigt berättat och många gånger är texten svårtydd, men det är något väldigt mänskligt över den. Jag älskar att läsa historiska romaner, att tänka mig in i andra tider. Och den här texten är precis en sån, bortsett från att den är sann, och inte bara det, den handlar om min farmorsmor. Det där namnet - Sonja - och ansiktet får plötsligt en personlighet, en historia. Hon föddes i Gävle 1905. Hon växte upp på en herrgård. Hon har humor, är klarsynt och har en känsla för detaljer. Ett fantastiskt minne, precis som jag, som dessvärre förintades av sjukdomen som kom strax efter den här texten skrevs.
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det jag känner när jag läser dessa anekdoter. Jag är mållös.

Sonja berättar: "Jag vet inte vad mitt första minne var. Vi var uppe vid hällarna och plockade maskrosor, delade på stjälkarna så att de lockade sig och förstörde våra sommarklänningar. En gång när Pappa badade i Lilla Lervik, stod en kossa och mumsade på hans byxor. Så tog kossan byxorna och gav sig iväg och Pappa sprang efter."
Det är de små sakerna i livet som gör det så underbart. De små minnena. Det hade nog Sonja hållit med mig om.

Jag har gjort ett samtal. Jag skötte det utan några skrupler. Jag ska inte behöva betala för förbandsartiklar som kom två veckor försent, när akupunkturen redan tagit bort min ansiktsförlamning. Jag ska åka till Södersjukhuset och skänka dem till ögonakuten. Jag uppförde mig exemplariskt. Det var första gången sen jättelänge som jag klarade av att göra något ansvarsfullt, och inte bara gömma mig.
Det går uppåt. Långsamt, men likväl uppåt.

Häromdagen trillade jag in på Lava - Kulturhusets ungdomsgård där jag tillbringade hundratals timmar när jag var fjorton, femton, men som jag sen dess besökt högst tre gånger. Det har renoverats i flera omgångar sen jag var fjorton. Nu är det riktigt snyggt. Och de har en välorganiserad, proffsig verkstad. Till skillnad från när jag var fjorton, då det mesta kunde hittas lite varstans och verkstadens motto tycktes vara Kreativt Kaos.
Jag blev inspirerad. Jag satte mig i en fåtölj och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar: att skriva listor. Och vad listade jag den här gången? Jo, vad jag ska ge folk i julklapp. Vad jag ska göra åt folk i julklapp. Det var riktigt spännande.

Och idag när jag gick bland de frysande pölarna som låg utspridda på asfalten, och Simon & Garfunkel började sjunga 7 o'clock news, Silent night, översköljdes jag av en sån plötslig jullust. Den har kommit smygande, stjärnor som kommit upp i fönster, ljusgirlanger på balkonger, ett plötsligt sug efter glögglukten, föströdda tankar om att få baka pepparkakor och lussekatter. Och där, på en mörk väg mittemellan Skarpnäck och Bagarmossen nästan exakt en månad innan jul, översköljdes jag av den enorma lusten till ALLT. Hela julen. För första gången sen ... sen ... sen jag var tretton.
Under senare år har den bara kommit, det har varit höst och enrom skolpress och plötsligt var det bara jullov och det enda jag hinner uppbåda är ett sorts vapenstillestånd mellan slagen. Men nu har jag tid, nu är det som att jag gått och väntat på det. Julen. Jag ryser av adventssångerna vi sjunger på kören. Jag ser fram emot att få hitta på vad jag ska ge alla.
Sen frågade pappa vad jag önskade mig, jo för farfar hade undrat. Och då mattades lusten lite. Saker att få har jag inte kunnat komma på sen jag var tretton heller. Jag har fått komma med nödlösningar i flera år, jag vill liksom inte ha. Och den lusten hade uppenbarligen inte kommit tillbaka, tillsammans med de andra julkänslorna som återuppstått. Men det är ett faktum nu. Julen är påväg.

Och idag är det tydligen min namnsdag.

Det finns en busshållplats som heter Kokoskakan. Den ligger på 181:ans rutt. Det är ett så gulligt namn att jag flera gånger tänkt att jag skulle gå av där, bara för att. Men det är inte en så gullig plats. Det ligger i ett mittemellanläge vid en tanig liten dunge. På andra sidan dungen korsas Nynäsvägen och Tyresövägen - två tungt trafikerade vägar. Och det är sällan någon som går på eller av där, det ligger ju liksom mitt emellan två bostadsområden.
Kokoskakan ligger i Sköndal. Det är också ett ganska lustigt namn. Sköndal. Skön dal.

Sen finns det ett annat område. Det heter Pungpinan. Det ligger mittemellan Kärrtorp och Skarpnäck. Och Skarpnäck går ju inte heller av för hackor. Skarp näck.

Jag har sagt det förut. Frihet är att ha ett SL-kort. Nu vet jag att det verkligen stämmer.

För länge sen, på den tiden då jag nyss fyllt arton, hade jag en liten följetong i min Helgon-dagbok som hette myndiga handlingar. Den handlade om mina myndiga handlingar. Det sista avsnittet hade numret tjugofyra och handlade om att jag nyss varit och röstat, och min ångest över att jag till slut känslomässigt förstått det som jag med förståndet vetat i ett halvår redan - att högern skulle vinna valet. Datumet var sjuttonde september 2006.

Jag har fått halva ansiktet förlamat. Jag får ögonkontakt med en het karl på tunnelbanan och ler, men kommer försent på att jag inte kan och vill hoppa ut genom fönstret.
Så jag går hos en akupunktör. För att öka blodcirkulationen i ansiktet. Nålar i ögonvrårna och tinningarna, under näsan, genom kinderna, på magen och i fingertopparna. Och jag undrar hur man kom på det från början. Hur fick man idén att stoppa nålar i folk för att göra dem friska? Det måste ha varit en tortyrmetod, men istället för att känna smärta blev offren friskare. Inte för att akupunkturen gör speciellt ont egentligen, inte i jämförelse. Jag har nyss tagit ett ryggmärgsprov, en flera decimeter lång spruta rakt in i ryggmärgen, då blir perspektiven ganska stora. Men det är ändå en väldigt konstig sak att göra, att stoppa nålar i folk för att göra dem friska. För det är ju svårt att göra det av misstag också, så som de flesta andra medicinska upptäckter blivit gjorda. Antingen stoppar man in en nål i någon, eller så gör man det inte. Här kan man inte av misstag pastörisera något.
Än har det inte hänt så mycket, mer än att jag blivit öm på de ställen där nålar nu suttit en och en halv timme fem dagar i rad. Men jag tycker att det ändå är en myndig handling. Att frivilligt låta någon stoppa en full med nålar, att moststå impulsen att dra ut dem alla redan efter tio minuter och springa därifrån, att svälja klaustrofobin och försöka slappna av. Att efter fem gånger verkligen lyckas slappna av så mycket att man till och med slumrar till.

Akupunkturen blir min tjugofemte myndiga handling.

Jag har läst en författare. Hans två böcker. Gunnar Ardelius heter han. Jag måste älska honom bara för titlarna på hans böcker. Titlar kan vara väldigt viktiga, i vissa fall är det titeln som gör hela boken. En bra titel kan förlåta mycket. Gunnar Ardelius böcker heter så att jag älskade dem redan när jag såg dem stå där i bibliotekets hylla.

Hans debutbok heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Det är en kärlekshistoria. Den är inte alls originell. Den är helt vanlig. Och just därför är den så fantastisk. (Och vad jag hatar såna ord - fantastisk, underbar, grotesk, fruktansvärd, magnifik. De ger inget utrymme, de pöser över sina egna kanter som om de hade alldeles för mycket jäst i sig. Men vad ska man göra såhär dags, jag orkar inte leta reda på bättre synonymer.) Den har en början (mötet), en mitt (förälskelsen) och ett slut (uppbrottet) - det är en helhet. Och den är på riktigt.

Hans andra bok heter När du blundar tittar jag och är mer av en lägesrapport. Först förstod jag mig inte på den, jag letade efter en utveckling som inte fanns där, men idag när jag satt på tvärbanan och läste de sista kapitlena insåg jag det är ju mig den handlar om. En bok behöver inte följa Aristoteles dramaturgiska kurva för att skapa en förändring. Den kan vara som När du blundar tittar jag. En bok kan faktiskt handla om någon som jag, just nu, i all min självföraktande apati och förvirrade ensamhet och ändå vara bra. Den kan:

Han hade tänkt på kärleken som en stor grön sommaräng där han skulle springa runt och skratta. Hur kunde han vara så dum i huvudet? Det är svårt med det som finns inuti huvudet och inte har någonting med verkligheten att göra. Och ännu svårare är det som finns i verkligheten.


***

Bodil har fått konkurrens på tronen.

Det är modet nu, tajta jeans och höga åtsittande stövlar, jag tycker att det är så skojigt, det ser ut som att folk går runt i ridkläder.
Men det får mig att sakna hästarna ännu mer.

Jag var sjuk och såg hela Sagan om ringen-triologin. Jag saknar hästarna.

Jag saknar mitt ansikte. Jag har ju nämligen fått halva ansiktet förlamat och musklerna på höger sida kan inte röra på sig en millimeter. Jag måste droppa artificiell tårvätska i höger öga. Jag saknar att kunna vissla.

När jag jobbade på stallet brukade jag vissla. Jag hade så många idéer när jag var fjorton, femton, en var att jag skulle lära mig att vissla snyggt. Så jag övade. Mina måndagkvällar då jag skulle mocka hela stallet helt själv, då visslade jag. Olika sånger, beroende på årstiden. Om det var höst tränade jag på sångerna till luciashowen. På våren blev det ofta Pippi-sången. Eller The rose.
Nu har jag inte sett en häst på nästan hela hösten, och jag har inte visslat på flera år känns det som. Nu skulle jag vilja vissla. Men jag kan inte. Läpparna kan inte hålla tätt.

Ute snöar det. Stora, tunga, blöta snöflingor. Det får mig att tänka på sånt jag varit med om när det snöat.

Snö för mig är en bra grund för funderingar. När jag tänker på mina minnen som innehåller snöfall, så utgår nästan alla från ett klassrum. Eilas växthusliknande NO-sal under högstadietiden. Psykologilektionerna under tvåan, när jag satt vid fönstret och andades på rutan utan att bry mig det minsta om Jung och betingade hundar. Lektionerna i litterär gestaltning, Sandra som säger: "Det snöar".
Och jag skrev dikter. Snöfallsdikter. Jag har många snöfallsdikter. Snöfall får mig att samla tankarna. Snöfall får orden att ställa sig på rad och vänta på sin tur, att komma ut i ordning nästan precis så som jag vill ha dem. Inte som regnrusningen eller mulendagsstockningen eller soltomheten. Snöfallet får orden att långsamt singla genom huvudet tills de försiktigt lägger sig tillrätta på pappret.
Snöfallsdagar är bra dagar. Jag hoppas de blir många den här vintern. Gud vet att jag kommer att behöva dem.

Jag ser dubbelt med höger öga. Så att läsa är jobbigt, jag kan bara göra det i kortare perioder. Jag får ont i huvudet av att sitta/stå/gå upprätt. Hela världen blir blasé när man förpassas till att betrakta den liggande från sin säng.

Häromdagen fick jag frågan om vad ensamhet är. Då skämtade jag bort svaret, för jag kände obehag av tanken att verkligen behöva fundera över det. Men nu tror jag att jag kanske har ett svar. Eller åtminstone en liten gissning.

Jag sitter i väntrummet på Södersjukhusets akutmottagning. Jag är omgiven av sjuka människor, vissa med sällskap, andra utan. Framför mig ligger en gammal kvinna med skrynklig pappersaktig hy, alldeles stel som om minsta lilla rörelse skulle göra alldeles för ont. Hon får mig att gråta för hon påminner mig om min mormor den sista tiden, hudtonen och den där rörelselösheten. Men med den skillnaden att hon inte har sex barn och tio barnbarn som springer runt henne som yra höns och bråkar om hur hon bäst ska omvårdas. Hon ligger där helt ensam, får knappt ens någon uppmärksamhet av sjuksköterskorna.
Jag är också själv. Nu. Men inte ensam. För jag togs hit av en uppjagad pappa som sen skyndade vidare till Norge för att intervjua världens ledande forskare inom permafrost. Och nu väntar jag. Inte bara på en läkare, utan även på en moster och på en vän.

Ibland tänker jag att jag är ensam. Jag är en sån som trivs med mig själv och ibland kan det gå dagar utan att jag hör av mig till någon av mina vänner. Inte för att jag inte skulle bry mig, utan för att jag bara inte har något behov. Jag inbillar mig att jag har andra kvalitéer som kompenserar för mina tystnader.
Men så ibland, i svaga stunder, när jag varit själv lite för länge, tänker jag att jag är ensam, för att ingen hör av sig till mig.

Men det är jag inte. För jag sitter på akuten och väntar inte bara på en läkare. Man kan inte ringa vem som helst för att hålla en sällskap på akuten. På akuten är man svag, ömtålig, beroende av andra, full med nålar och ibland helt panikslagen. På akuten vill man bara vara med någon man verkligen litar på. Och verkligen litar gör man inte på vemsomhelst. De flesta namnen gick bort i min telefonbok. Men när mina tre förstahandsval är bortresta och det ändå är två personer påväg hit så kan man inte påstå att jag är ensam.

Jag är inte ensam. Ensamhet är att inte ha någon att ringa när man ligger på akuten.

Imorse fick vi Svenska Dagbladet igen. Jag tycker verkligen inte om vårt tidningsbud.

Mörkret kommer alltid som en chock. Varje år står jag vid fönstret och förundras över att det redan är kolsvart trots att klockan bara är halv fem. På samma sätt som den första blåsippan varje år får mig att gå på moln. Den första snön får mig att släppa allt och bara titta på den. Som om jag hade ett minne som en guldfisk.
Men det kanske är bra att vi glömmer. Livet blir så fullt av överraskningar då.

Jag åkte till min moster för att fira Jonatans födelsedag. Jag kom hem med drygt två decimeter kortare hår. Det känns konstigt.

Och nu har jag feber.

Tomas Kindenberg skriver i Kan du inte bara vara pinsamt tyst:

"INNAN MAN KAN ÄLSKA NÅGON ANNAN.
Innan man kan älska någon annan så måste man älska sig själv. Det gör jag. Jag älskar mig så mycket att det gör ont. Jag älskar att höra min röst, jag älskar att jag lägger huvudet på sned när jag skrattar, och jag älskar hur det rycker i min underläpp när jag blir upprörd över något.
Ibland kan det vara jobbigt att älska någon så mycket som jag gör. Jag blir så ledse när jag kollar efter snygga tjejer på stan. Jag vet att jag bara gör det för att göra mig själv svartsjuk, men samtidigt kan jag inte låta bli att bli sårad. Då blir jag irriterad på mig själv, men när jag ser min spegelbild i skyltfönstret och underläppen som rycker så där ilsket kan jag inte vara arg längre. Så då lägger jag huvudet på sned och skrattar, på det där sättet som jag älskar."

Inatt snöade det.

Och jag gömde mig i garderoben när halloweenutklädda barn ringde på min dörr. Sen åkte jag till Björkhagen och Markuskyrkan för att sjunga med i Duruflés Requiem. Det gick bra.

Nu har jag rensat klart bland mina fotografier. En sisådär sex gigabyte hamnade i papperskorgen. Det är en hel del. 2133 foton för att vara exakt.