[under uppförande]

Jag tycker om maskiner. På mina konsultjobb har jag fått lära mig att använda diverse maskiner. Förra sommaren jobbade jag i ett tvätteri och stod i åtta timmar vid den stora mangeln. Det var en riktig monstermangel, den var enorm, den var som ett helt litet hus, kanske fem meter lång och genom den skulle lakanen manglas och komma ut på andra sidan, perfekt färdigvikta. Det var ett tungt jobb, att lyfta upp, skaka ut och haka fast lakanen i mangelkrokarna, men själva maskinen var fascinerande.
Förra sommaren jobbade jag också som vaktmästare på ett kontor i Haninge. Där hade jag bland annat hand om återvinningsstationen och kompressorn - den stora containern på bakgården där allting brännbart slängdes och sen pressades samman med en ohygglig kraft. Träflisor flög och cd-skivor skrasade. Den där kraften. Vad det sög i mig.
Sen, under hösten, jobbade jag lite som receptionist på ett annat ställe, och där hade jag ansvar för att den utgående posten skulle frankeras. Frankeringsmaskinen, denna härliga makapär. Jag skapade ett helt system för hur jag frankerade - väga breven, mata in dem under stämpeln och sen fånga upp dem när de kom ut på andra sidan. Roligt. Samma, meditativa rörelse, om och om igen. Jag hade inte pallat det om jag varit tvungen att göra det varje dag, hela dagen, men nu jobbade jag bara över lunchen ett par dagar i veckan. Frankeringsmaskinen var toppen!

Och nu, vaktmästare igen och jag jobbar mest med posthanteringen. Bland annat ska jag öppna och sortera återsänd post. Men jag behöver inte öppna alla brev för hand, nej, det finns en sprättningsmaskin. SPRÄTTNINGSMASKIN. Underbara uppfinning. Man matar in kuverten på ett band och de far iväg i en hisnande fart och kommer ut på andra sidan, uppsprättade. Skärbladen i den torde vara ohyggligt vassa, att fastna där med fingrarna vill man inte. Men det är skyddskärmar över skärmojängen där bara kuverttjocka saker kommer igenom, så några avskurna fingrar kommer jag inte få den här sommaren i alla fall. Men att stå där och mata in kuverten är så spännande, jag kan inte få nog. Hej vad det far!
Ja, gud, jag och maskinerna.

Jag läser en bok som jag fick låna från Jonatan för evigheter sen, Practising the Power of Now av Eckhart Tolle, den handlar om att sluta tänka. Och att leva i nuet. Och att sluta vara rädd. Att man inte är sina tankar, att det varken finns något förflutet eller någon framtid. Allting som finns är nu. Allting som någonsin har hänt hände i nuet. Det förflutna och framtiden gör oss olyckliga. Nuet är det mest värdefulla vi har, nuet är det enda som finns.

Och jag tycker att det är så komiskt, på något sätt, med tanke på att jag precis avslutat en bok som handlar om en man som reser i tiden. The Time Traveler's Wife grundar sig ju helt på tanken att tiden inte är en linje, kronologisk, utan att allting händer samtidigt. Att tiden skulle vara som en ... ärtsoppa kan vi säga, för att använda en analogi från en av mina favoritböcker från tonåren. Inte ett pärlhalsband, där varje händelse följer på en annan, utan en ärtsoppa där allting är sammantrasslat och parallellt, även om vi för det mesta inte har sinnen nog att uppfatta det.

Och jag känner bara så ohyggligt starkt att jag vill fortsätta med filosofistudierna, att jag älskar de här tankarna, vi pratade om tidsresor och kausalitet och fria viljor och jag saknar det. Att sitta själv på altanen och tänka på dessa saker är liksom aldrig samma grej, jag tappar alltid tråden någonstans mellan svartvinbärsbuskarna och de dykande svalorna.

Nu har jag sett sista avsnittet av sista säsongen av Scrubs. Det är sorgligt. Inte bara för att det var sista avsnittet, aldrig mer några nya Scrubs, aldrig fler galna fantasier av JD eller hemska jävelstyg från the Janitor, långa arga utläggningar från Dr. Cox eller panikattacker à la Elliot. Sorligt också för att sista säsongen var så sorgligt dålig jämfört med allt annat fantastiskt som de tidigare sju säsongerna kommit med. Skrattet liksom fastnade i halsen, hade skådisarna plötsligt glömt hur de skulle spela karaktärerna som de axlat med sån perfektion i sju tidigare säsonger?

Jag vet inte. Kanske var jag bara bitter för att det var den sista. Scrubs är serien som aldrig svikit mig. Hur pissig min dag än varit, har Scrubs alltid kunnat få mig att skratta, samtidigt som den aldrig blivit så korkad och platt som många amerikanska sitcoms tenderar att bli. Den har precis rätt blandning av satir, slapsticks, elakheter och galenskaper. Jag har älskat Scrubs. Vad ska jag göra nu när det är slut?

Men kanske är det bra att det är över. Jag måste dra ner på sjukhusserierna jag följer. Det kanske inte märks nu, men jag har hypokondri i familjen. Jag vill inte ge mig själv griller.

Jag saknar mitt långa hår. Jag saknar att kunna fläta det, långt ner på ryggen, att dra borsten igenom det. Jag saknar formen som det långa håret gav mitt ansikte.

Jag saknar inte att behöva plocka långa hårstrån från allt, tröjor, kuddar, mössor, men sånt är det lätt att glömma.

Mitt hår är så kort nu, det är skönt, visst, men det går så långsamt. Det blir ingen skillnad på fest och vardag och mitt ansikte är bart. Om jag lägger manken till kanske jag kan få tillbaka det där långa om en sisådär tre år, men tre år är lång tid. Mycket lång tid. För tre år sen skulle jag börja trean i gymnasiet, det är ett helt liv sen. Och alla andra utom jag verkar tycka att mitt korta hår passar mig bäst, Jonatan sa att jag inte får låta det växa.

Det är flätan jag saknar, tyngden mot ryggen.

Jag har en så slutgiltig känsla över mig. Som att här tar någonting slut, inga omtagningar, punkt. Härifrån kan det hända att något nytt börjar, men det kan också hända att det här är slutet. Tiden som en linje, eller cirkel.

The Time Traveler's Wife är slut. Jag gråter inte. Jag ligger inte på golvet och värker. Men jag känner, så påtagligt, att jag är.

Jag såg precis klart på Stranger Than Fiction. En film som jag har haft på min dator i minst ett och ett halvt år, som jag börjat se på minst tio gånger men sen gett upp på, jag har liksom aldrig pallat mig igenom mer än en kvart, sen har någon lättsmält tv-serie fångat mitt intresse istället.  Jag ser sällan på film nuförtiden. Jag har blivit tv-serienarkoman.

Men jag förstår egentligen inte varför jag aldrig kommit längre med Stranger Than Fiction. Den börjar bra. Riktigt snyggt faktiskt. Och ändå var det i självdiciplinträningens namn som jag bestämde mig och faktiskt såg den från början till slut.

Ingen sådär stort extraordinär film. Men ändå har den någonting. Den handlar om en författare med skrivkramp, Emma Thompson, och hennes nya huvudkaraktär. Den känns aktuell, för mig, som går runt med mina egna karaktärer i huvudet, vissa av dem skriker och andra säger ingenting alls och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få ner något intelligent och sammanhållet om dem.

Författaren och huvudkaraktärens liv börjar snärjas samman och processen växer i mig. Tänk om någon kunde berätta mitt liv för mig. Vad mycket lättare det skulle vara att skilja de viktiga sakerna från de triviala då. Istället går jag runt och formulerar meningarna i huvudet, utifrån mig själv, jag använder aldrig allvetande berättare när jag skriver. Men vad skönt det skulle vara.

I slutet av filmen snörs den samman med Emma Thompsons vackra berättarröst och hon är en fantastisk skådespelare, är hon inte det? Och nu sitter den liksom där, filmen, och gror någonstans mellan mina lungor och kanske kommer jag att vakna imorgon och ha glömt hela grejen. Eller så har där växt fram någonting, en byggsten, ett språkrör för de stumma karaktärerna i mitt huvud.

Mamma köpte jordgubbar till mig, många jordgubbar, inte fem kilo igen men nästan. Två kanske. Min kusin Rasmus, som är här med sin kompis David och mamma Sinikka, sa alldeles nyss:

"Men du vet mamma, vår generation gillar att multitaska."

Och en av mina andra kusiner, Mikael, la tak idag och nu har han ett hål i sitt huvud. Han ramlade och landade på trappan, bröt ett par revben och skallbenet och nu ligger han nedsövd på intensiven. Han är ett år äldre än mig.

Vad som hinner hända under en dag.

To be lonely is a habit, like smoking or taking drugs, and I've quit them both but man was it rough.

Jenny Lewis igen. Acid tongue. Den kvinnnan.

Det är någonting med det här stället. Det gör mig lat. Ohyggligt lat. Det passiviserar mig, jag kan inte få mig själv till att komma ur sängen före två och efter det gör jag ändå ingen nytta så jag skulle lika gärna bara kunna bli kvar i sängen. Igår lyckades jag i alla fall ta mig in till Borgå och köpa ett par tajts, så att jag kunde ge mig ut på min joggingrunda. Gick inte bra, såklart, jag har svårt att motivera mig själv att fortsätta springa när jag blivit trött. Idag regnar det, och jag bara pallar inte. Jag behöver en överdrivet hurtig friskis&svettis-gympaledare eller en skrikande ridlärare för att kunna motivera mig själv. Men äta kan jag, utan problem, jag håller långsamt på att förfalla.

Har jag nämnt att jag älskar Jenny Lewis? Och Regina Spektor, jag älskar Regina Spektor. Och som Nina Simone sjunger, Nobody knows you when you're down and out, när jag blivit tjock och inte vågar visa mig bland folk längre, så har jag alltid Jenny, Nina och Regina.

Jag läser The Time Traveler's Wife. Jag fylls av hemska föraningar. Det här kommer att gå åt helvete, som med Rosen på Tistelön, ligga på golvet och skaka av gråt. Var det inte det Sasha sa när hon tipsade om den? "It has been known to make grown men cry." Kanske är jag lite väl masochistisk, kanske borde jag börja resonera lite mer som Natalia, hon sa att hon nog inte kommer att läsa Rosen på Tistelön när jag lämnade den i La Paz, jag hade ju sagt att den var hemsk. Att läsa böcker som får en att gråta är helt enkelt inte bra ur överlevnadssynpunkt.

Jag kanske helt enkelt inte har någon speciellt välutvecklad överlevnadsinstinkt.

Men i början av boken är en dikt citerad, dikten:

Love after love

The time will come

when, with elation,

you will greet yourself arriving

at your own door, in your own mirror,

and each will smile at the other's welcome,

and say, sit here. Eat.

You will love again the stranger who was your self.

Give wine. Give bread. Give back your heart

to itself, to the stranger who has loved you

all your life, whom you ignored

for another, who knows you by heart.

Take down the love letters from the bookshelf,

the photographs, the desperate notes,

peel your own image from the mirror.

Sit. Feast on your life.

- Derek Walcott

När jag läste den första gången, innan jag dykt in i själva boken, tyckte jag att den var otroligt vacker. Och i vilken annan kontext skulle den fortfarande vara det, fantastisk, jag älskar den. Men här, som förord till den här boken, dukar den upp för katastrof.