[under uppförande]

När jag vaknade till precis innan gryningen igår på bussen och såg ut genom fönstret, var havet där. Den karga peruanska ökenkustlinjen, och det oändliga grå havet.
Och inte förrän få kom jag på att jag inte hade sett havet på fem månader.
I fem månader har jag varit i Bolivia, ett kustlöst land, för att inte skämma ut den blivande geografen i mig - så kallat landlocked. Jag har badat i världens högsta navigerbara sjö, Titikaka, och jag har åkt båt på amazonasfloder och simmat med rosa delfiner i pampan. Men igår var det första gången på fem månader som jag såg havet.
Så länge har jag aldrig varit borta från havet förr. Född och uppvuxen som jag är i Stockholm, staden som är byggd på öarna i Östersjön. Och även året jag bodde i Tanzania så hade jag hela Indiska oceanen bara ett kvarter bort från vårt hus.

Det kändes bra att se de stora stillahavsvågorna igen. Och snart får jag simma i vårt bräckta stockholmsvatten igen. det känns ännu bättre.