att kunna fläta sitt hår (10 juli)
Jag saknar mitt långa hår. Jag saknar att kunna fläta det, långt ner på ryggen, att dra borsten igenom det. Jag saknar formen som det långa håret gav mitt ansikte.
Jag saknar inte att behöva plocka långa hårstrån från allt, tröjor, kuddar, mössor, men sånt är det lätt att glömma.
Mitt hår är så kort nu, det är skönt, visst, men det går så långsamt. Det blir ingen skillnad på fest och vardag och mitt ansikte är bart. Om jag lägger manken till kanske jag kan få tillbaka det där långa om en sisådär tre år, men tre år är lång tid. Mycket lång tid. För tre år sen skulle jag börja trean i gymnasiet, det är ett helt liv sen. Och alla andra utom jag verkar tycka att mitt korta hår passar mig bäst, Jonatan sa att jag inte får låta det växa.
Det är flätan jag saknar, tyngden mot ryggen.
vinterkängor
Det är hål i mina skor. Jag blir blöt om fötterna.
nattåg
Från och med nästa helg börjar tunnelbanan gå dygnet runt på helgerna. Inget sista tåget mot Skarpnäck från Gullmarsplan klockan halv fyra som alltid är knökfullt och där man alltid stöter på någon gammal glömd bekant/blir raggad på av en överförfriskad brat/någon har spytt mitt i gången. Folk kommer inte längre åka med sista tåget, för det kommer inte finnas något sista tåg. Jag har inte riktigt bestämt mig för ifall det är bra eller dåligt.
Inte för att det kommer att påverka mig nämnvärt. Om de hade kommit på det här för två år sen, kanske, men nu, nej. Nuförtiden blir jag svimfärdig av att vara uppe efter elva.
Inte för att det kommer att påverka mig nämnvärt. Om de hade kommit på det här för två år sen, kanske, men nu, nej. Nuförtiden blir jag svimfärdig av att vara uppe efter elva.
killtokigheter
I en eftermiddag och en förmiddag nu har jag googlat fotografier på vackra män. Det är till en sak jag håller på med, Natalia fyller tjugo idag (GRATTIS!) och det är ju lite vår grej. Att snacka snygga skådisar. Men alltså, jag säger bara. Det är så att man kan bli tokig. Helt killtokig. Eller vad sägs om ...
... Robert Downey Jr's bruna ögon ...
... eller Gaspard Ulliels kindknotor ...
... eller Ioan Gruffudds händer?
Det är i sånahär lägen man önskar att man var porträttfotograf, och saknar kameran som ligger hemma på kammaren och samlar damm allt oftare nuförtiden.
... eller Ioan Gruffudds händer?
Det är i sånahär lägen man önskar att man var porträttfotograf, och saknar kameran som ligger hemma på kammaren och samlar damm allt oftare nuförtiden.
Katja leker modeblogg
Jag köpte klänningen från Filippa K. Det var en utmaning. Jag har aldrig köpt ett så dyrt plagg. Efter min dator, är det den dyraste sak som jag någonsin köpt. Den, och mina ridstövlar i läder. De kostade lika mycket. Och jag som inte ridit på ett år. Ja, inte lär jag använda klänningen så extremt mycket heller. Men det var en grej. Jag var bara tvungen.
mina vinröda sneakers
Det har gått hål i mina fina vinröda sneakers som jag köpte i Greenwich Village för fyra år sen. Precis framme vid stortån, ett litet slitningshål där man kan ana färgen på min strumpa. Det gör mig lite ledsen, för jag tycker mycket om de här skorna. De har både ett sentimentalt värde och är snygga. Och det innebär också att jag måste köpa nya sneakers, gå runt i affärer och prata med expediter och prova sko efter sko, vilket aldrig är roligt.
- - -
Igår efter jobbet gick jag in på Filippa K i Götgatsbacken och förälskade mig i en klänning. Men den är dyr. Det är farligt med vackra kläder. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
skvaller
Å, vad jag älskar Bodil Malmstens ordsmiderier. Jag har med avsmak läst de små notiserna om kärlekshistorien mellan le Président de France och ex-modellen och sångerskan Carla Bruni. Om diverse (mer traditionella) länders bekymmer med stasbesöken från Frankrike just på grund av att de inte är gifta. Och jag har länge tänkt att jag borde kommentera det på något sätt, men jag har liksom inte kommit på hur.
Men så läser jag på Bodils blogg om det. Och det får mig att skratta.
Missförstå mig inte nu. I höstas började jag lyssna på Carla Bruni, och till skillnad från Bodil så tycker jag om hennes musik. Men första gången jag råkade se en bild av Sarkozy och Bruni på dn.se, föll min respekt för henne som person pladask. Jag vet egentligen inte varför, om man blir kär blir man kär och det har jag absolut inget emot. Men det känns som om det bara var igår som det var så mycket snack om presidentens skilsmässa. Jag vet inte, jag kanske är präktig och överdrivet krävande, men nu har hon för mig blivit en av alla de där artister som gör schysst musik men som personligen inte kräver mer respekt än någon annan.
Och så känner jag ju igen den där kvinnan Bodil beskriver. Kvinnan som anspelar på sin skirhet och kvinnlighet för att komma på god fot med männen. Jag har alltid fascinerats och försträckts av henne. Själv har jag aldrig klarat av att vara sån, jag är varken skir eller road av att vara kvinnlig. Men ändå har jag avundats dem som kan stiga in i rollen, de verkar ha det så lätt, och det är ju såna som killar vill ha. Har jag fått för mig.
Så jag skänker mitt ord i Bruni-Sarkozy-debatten åt kära Bodil. Hon skriver det bättre än vad jag kunnat.
Men så läser jag på Bodils blogg om det. Och det får mig att skratta.
Missförstå mig inte nu. I höstas började jag lyssna på Carla Bruni, och till skillnad från Bodil så tycker jag om hennes musik. Men första gången jag råkade se en bild av Sarkozy och Bruni på dn.se, föll min respekt för henne som person pladask. Jag vet egentligen inte varför, om man blir kär blir man kär och det har jag absolut inget emot. Men det känns som om det bara var igår som det var så mycket snack om presidentens skilsmässa. Jag vet inte, jag kanske är präktig och överdrivet krävande, men nu har hon för mig blivit en av alla de där artister som gör schysst musik men som personligen inte kräver mer respekt än någon annan.
Och så känner jag ju igen den där kvinnan Bodil beskriver. Kvinnan som anspelar på sin skirhet och kvinnlighet för att komma på god fot med männen. Jag har alltid fascinerats och försträckts av henne. Själv har jag aldrig klarat av att vara sån, jag är varken skir eller road av att vara kvinnlig. Men ändå har jag avundats dem som kan stiga in i rollen, de verkar ha det så lätt, och det är ju såna som killar vill ha. Har jag fått för mig.
Så jag skänker mitt ord i Bruni-Sarkozy-debatten åt kära Bodil. Hon skriver det bättre än vad jag kunnat.
like someone in love
Saffransglass är det godaste som finns. Det bara är så.
vintermodet
Det är modet nu, tajta jeans och höga åtsittande stövlar, jag tycker att det är så skojigt, det ser ut som att folk går runt i ridkläder.
Men det får mig att sakna hästarna ännu mer.
Men det får mig att sakna hästarna ännu mer.
OCD
Nu har jag rensat klart bland mina fotografier. En sisådär sex gigabyte hamnade i papperskorgen. Det är en hel del. 2133 foton för att vara exakt.
ett glas vatten
Är det ändå inte fantastiskt, hur kroppen fungerar. Att musklerna i strupen är så konstruerade att man kan dricka ett glas vatten utan problem trots att man hänger uppochner med huvudet i golvet.
(Jag hade hicka, det var därför jag testade denna väl beprövade hickelimineringsmetod. Annars hänger jag inte uppochner och dricker såvärst ofta. Fast nu när jag provat det tror jag faktiskt att jag ska göra det lite oftare. För att göra vattendrickandet en aning mer spännande, så att säga.)
(Jag hade hicka, det var därför jag testade denna väl beprövade hickelimineringsmetod. Annars hänger jag inte uppochner och dricker såvärst ofta. Fast nu när jag provat det tror jag faktiskt att jag ska göra det lite oftare. För att göra vattendrickandet en aning mer spännande, så att säga.)
det är dags för mig att vara stolt över mina långa fötter
När hösten smyger sig kring ens strupe
och det är så mörkt och genommulet om dagarna
att solen inte ens orkar sig igenom ens persienner,
då kan man köpa sig ett par nya skor
och plötsligt blir livet en aning mer spännande.
och det är så mörkt och genommulet om dagarna
att solen inte ens orkar sig igenom ens persienner,
då kan man köpa sig ett par nya skor
och plötsligt blir livet en aning mer spännande.
vidskepelse
Det sägs att man inte får lägga nycklar på bord, att det betyder otur. Gäller samma sak för nycklar på bäddade sängar som man använder som en allt-i-allo-möbel?
Inte för att jag är vidskeplig. Jag har bara alldeles för mycket tid.
Inte för att jag är vidskeplig. Jag har bara alldeles för mycket tid.
så då börjar det
God söndagmorgon och DN på dörrmattan. Och där på första sidan ser Armand överlägset på mig. Så nu sätter det igång...
Det är något jag sagt ända sen jag började på Södra Latin. När man gått på en så elitistisk prettoskola kan man slå sig i backen på att en hel drös bekanta ansikten kommer att synas lite varstans i framtiden. Precis som med pappa och hans skolkamrater från Adolf Fredrik. Titt som tätt utbrister han, när vi ser på TV, att "hon gick i min parallellklass". Läkare, journalister och kändisar, det är vad de blev. Och jag hade räknat med att råka ut för samma sak. Men att nu, redan? Jag tog studenten för tre månader sen och listan är redan lång:
teatrare i filmer och i serier på TV
teatrare och samare i reklam på TV
musikare i kompband på TV
Cissi, trummisen i Those Dancing Days
Danny Saucedo, rösten bakom bland annat radioplågan "Tokyo"
Och nu Armand. Aktuell med en roll i en serie som ska sändas i TV4 i höst och snart kommer hans debutplatta släppas också. Han intervjuas i söndagsbilagan som ett talande exempel för den så kallade generation smart. 90-talisterna. (Fastän han är född 1988, antar jag, eftersom han är nitton och tog studenten i våras.) Hans svar på journalistens frågor är precis så pretentiösa som man kan förvänta sig från någon som tagit studenten från Södra Latins teaterlinje.
Och jag får prestationsångest.
Annars så är artikeln rätt intressant. Jag känner igen min generation, och i ganska mycket även mig själv. Fast hur positivt det är vet jag inte riktigt. Jag sitter på sängen i min indiska tunika, är sådär lagom dageneftermosig och dricker vatten med sugrör. Det blir lite festligare så.
Det är något jag sagt ända sen jag började på Södra Latin. När man gått på en så elitistisk prettoskola kan man slå sig i backen på att en hel drös bekanta ansikten kommer att synas lite varstans i framtiden. Precis som med pappa och hans skolkamrater från Adolf Fredrik. Titt som tätt utbrister han, när vi ser på TV, att "hon gick i min parallellklass". Läkare, journalister och kändisar, det är vad de blev. Och jag hade räknat med att råka ut för samma sak. Men att nu, redan? Jag tog studenten för tre månader sen och listan är redan lång:
teatrare i filmer och i serier på TV
teatrare och samare i reklam på TV
musikare i kompband på TV
Cissi, trummisen i Those Dancing Days
Danny Saucedo, rösten bakom bland annat radioplågan "Tokyo"
Och nu Armand. Aktuell med en roll i en serie som ska sändas i TV4 i höst och snart kommer hans debutplatta släppas också. Han intervjuas i söndagsbilagan som ett talande exempel för den så kallade generation smart. 90-talisterna. (Fastän han är född 1988, antar jag, eftersom han är nitton och tog studenten i våras.) Hans svar på journalistens frågor är precis så pretentiösa som man kan förvänta sig från någon som tagit studenten från Södra Latins teaterlinje.
Och jag får prestationsångest.
Annars så är artikeln rätt intressant. Jag känner igen min generation, och i ganska mycket även mig själv. Fast hur positivt det är vet jag inte riktigt. Jag sitter på sängen i min indiska tunika, är sådär lagom dageneftermosig och dricker vatten med sugrör. Det blir lite festligare så.
03:50 - No sleep
I min hytt, på finlandsfärjan, var det en kvinna som låg och hostade hela natten. Nu har jag så ont i halsen att jag inte kan sova och jag vill att någon ska tycka synd om mig. Men ingen är här. Mamma är i Finland. Pappa är i Hundby. In the wee small hours är det lätt att känna sig ensam.
beslutsångest
Jag ska köpa dator. Jag ångrar att jag någonsin gav mig in i det. Jag har fått ett enormt återfall av beslutsångesten jag kunde drabbas av som sexåring vid glasskiosken. Enda skillnaden är väl att det handlar om ganska mycket mer pengar. Ungefär tusen gånger mer. Om jag som sexåring köpte fel glass, kunde jag köpa rätt nästa dag, det kom många fler soldagar att köpa glass på. Men, förstår ni, en dator går inte riktigt att köpa om. Nog för att jag har ett rätt välmående sparkonto, jag har ändå inte råd att köpa fler än en dator. Så det måste bli RÄTT.
Ganska länge var jag inne på en MacBook, alla säger ju att Mac ska vara så mycket bättre för mediahantering och det är ju det jag håller på med - PhotoShop, iTunes, Firefox och Word är i princip de enda programmen jag använder. Men så insåg jag att MacBooken har en skärm på 13 tum. Pyttelitet! Det kommer jag inte kunna redigera bilder på. Så vi hittade en annan, HP, stort minne och stor hårddisk, verkade mycket prisvärd. 15,4 tum. Jag åkte in till stan för att kolla på den, men herregud, den var ju ENORM! Bra att redigera bilder på kanske, men inget att ha i väskan när jag är ute på stan. Och det är ju liksom det jag vill ha den till, inte bara bildredigering, jag vill kunna sitta på stan och skriva, det är så mycket lättare, inte lika prestationsångestframkallande som att Sätta Mig Vid Datorn hemma och Skriva.
Det slutade med att jag kom fram till (med Jonatans hjälp) att 14 tum är lagom för mig. Mittemellan. Inte för litet. Inte för stort. Men ja, nu kan jag typ inte hitta några datorer som är 14 tum, inga som passar mig i alla fall och JAG BLIR GALEN! Jag vill inte ha någon dator. Jag ska fortsätta att bara skriva för hand. Jag ska sälja min EOS 400D, börja använda min analoga systemkamera istället, och typ ... börja lyssna på kassetter!
Ganska länge var jag inne på en MacBook, alla säger ju att Mac ska vara så mycket bättre för mediahantering och det är ju det jag håller på med - PhotoShop, iTunes, Firefox och Word är i princip de enda programmen jag använder. Men så insåg jag att MacBooken har en skärm på 13 tum. Pyttelitet! Det kommer jag inte kunna redigera bilder på. Så vi hittade en annan, HP, stort minne och stor hårddisk, verkade mycket prisvärd. 15,4 tum. Jag åkte in till stan för att kolla på den, men herregud, den var ju ENORM! Bra att redigera bilder på kanske, men inget att ha i väskan när jag är ute på stan. Och det är ju liksom det jag vill ha den till, inte bara bildredigering, jag vill kunna sitta på stan och skriva, det är så mycket lättare, inte lika prestationsångestframkallande som att Sätta Mig Vid Datorn hemma och Skriva.
Det slutade med att jag kom fram till (med Jonatans hjälp) att 14 tum är lagom för mig. Mittemellan. Inte för litet. Inte för stort. Men ja, nu kan jag typ inte hitta några datorer som är 14 tum, inga som passar mig i alla fall och JAG BLIR GALEN! Jag vill inte ha någon dator. Jag ska fortsätta att bara skriva för hand. Jag ska sälja min EOS 400D, börja använda min analoga systemkamera istället, och typ ... börja lyssna på kassetter!
STUDENTDAGEN
Jag hade gett upp på att få sova över huvud taget. Jag vet hur jag är. Jag kan inte somna. Så märk min förvåning när jag knappt låg alls och såg upp i taket. Jag somnade. Bara för att drömma en mardröm - jag vaknar och har omänskligt ont i halsen, jag mådde pyton och det var min studentdag, jag kom försent, jag ... vaknade med ett ryck och kunde inte somna om. Tjugo i sex gav jag upp. Jag åt två portioner havregrynsgröt och begav mig inåt stan.
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Redan på champagnefrukosten gick det vilt till. Niklas skvätte ner min klänning med champagne det första han gjorde och jag fick knappt smaka på mina jordgubbar. Jag hade skippat vit klänning, jag tycker inte att jag passar i vitt, och jag tänkte att folk är väl inte så låsta. Men det visade sig att i min klass, var det bara jag, Siri H och Malin som hade annan färg på klänningarna. Konstigt, tycker jag, vi går (gick!!) ju ändå på Södra Latin, vi ska ju alltid vara så alternativa och radikala. Nu visade de sina rätta, konservativa jag.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skuggan stod farfar och kusin Ellen och det skulle fotas och det var så varmt och sen hittade jag Kirke och det var dags att byta om inför flaket.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Slutskiva. Jag hade kunnat lägga mig ner, på marken, slockna på sekunden, men studenten tar man bara en gång. Så jag målade på lite läppstift och åkte in till Teaterskeppet. Redan i entrén möttes jag av glada rop och leenden och ömma ord. Alla älskade varandra och när jag kom ut på däck möttes jag av Edips Fan vad du är vacker och det var liksom redan där värt det, tröttheten och huvudvärken som smög sig på var inte riktigt en del av mig. Jag gav ut mitt nummer till klasskamrater, efter tre år tar vi varandras nummer, först på avslutningsdagen, och jag vet inte hur många gånger jag lovade att hålla kontakten. Hur det blir med det vet jag inte, MSN finns ju och de flesta hänger på Söder, det lär jag också fortsätta göra, av gammal vana, men hur kommer det att vara? Att stöta på folk, om någon månad, kommer vi vara lika kärleksfulla mot varandra då? Men på slutskivan tänker man inte på sånt, på slutskivan älskar alla varandra och det hånglades och det dracks alldeles för mycket och det dansades, svettades, kramades. Min studentmössa blev helt fullklottrad, saker som att jag är sjukt hardcore, innerlig och skön, litterärgestaltningsflum och tacksamheter, sånt som värmer. När jag i framtiden tvivlar på mig själv, behöver jag bara plocka fram studentmössan och minnas att i gymnasiet tyckte mina klasskamrater att jag var en riktig höjdare, och så blir det nog lite lättare att bära på mig själv igen.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
investering
Något jag insett under helgens festivaleskapader är vikten av bra skor. Mina skor visade sig inte vara bra. De är snygga och sköna att gå i till en början, men tolv timmars konsertstående står de inte pall för. Jag fick inte bara ont i fötterna, jag fick ont i vaderna och ryggen också.
Alltså ska jag investera i ett par ergonomiska skor. Skor att gå och springa i som är schyssta mot fötter, knän och rygg. Kosta vad de kosta vill. Jag har ett förhoppningsvis långt liv framför mig och jag vill inte att det ska sluta med onödiga rygg- och knäproblem. När jag blir av med klasskassöruggifterna och får ha mitt konto helt för mig själv igen, bär det alltså av till närmaste sportaffär!
Alltså ska jag investera i ett par ergonomiska skor. Skor att gå och springa i som är schyssta mot fötter, knän och rygg. Kosta vad de kosta vill. Jag har ett förhoppningsvis långt liv framför mig och jag vill inte att det ska sluta med onödiga rygg- och knäproblem. När jag blir av med klasskassöruggifterna och får ha mitt konto helt för mig själv igen, bär det alltså av till närmaste sportaffär!
jeansen
Jag har ett par jeans. Jag har använt dem mycket och de åtskilliga tvättarna har gjort dem mjuka och alldeles lösa. De är så utnötta att de inte är blå längre - de har någon sorts mittemellanfärg som inte går att definiera. De har fläckar som inte går bort, hur mycket jag än dränker dem i fläckborttagningsmedel. De är för långa, så jag har trampat dem alldeles fransiga i hälen. Och jag har gått ner i vikt sen jag köpte dem - jag kan dra av dem utan att knäppa upp i midjan.
Jag köpte dessa jeans samma dag som jag träffade Robin för första gången. Det var sommaren jag var femton. Robin är en historia i sig. En historia som jag nog inte borde berätta. Men jag tycker fortfarande om Robin, trots alla turer - till månen och tillbaka, minst. Det var Robin som lärde mig att stänga av mobilen innan jag går och lägger mig, jag vaknar mycket lätt och Robin sover inte alls.
Den speciella historien dessa jeans bär på gör dem bara ännu mer laddade. Jag tycker mycket om mina jeans. Jag har börjat begränsa mig så att jag bara använder dem när jag inte behöver vara så representativ, men jag kan bara inte slänga dem. Jag kommer antagligen ha dem i min garderob och plocka fram dem ibland till och med när hålen i dem är större än tygbitarna som finns kvar.
Jag köpte dessa jeans samma dag som jag träffade Robin för första gången. Det var sommaren jag var femton. Robin är en historia i sig. En historia som jag nog inte borde berätta. Men jag tycker fortfarande om Robin, trots alla turer - till månen och tillbaka, minst. Det var Robin som lärde mig att stänga av mobilen innan jag går och lägger mig, jag vaknar mycket lätt och Robin sover inte alls.
Den speciella historien dessa jeans bär på gör dem bara ännu mer laddade. Jag tycker mycket om mina jeans. Jag har börjat begränsa mig så att jag bara använder dem när jag inte behöver vara så representativ, men jag kan bara inte slänga dem. Jag kommer antagligen ha dem i min garderob och plocka fram dem ibland till och med när hålen i dem är större än tygbitarna som finns kvar.