[under uppförande]

Jag har ett par jeans. Jag har använt dem mycket och de åtskilliga tvättarna har gjort dem mjuka och alldeles lösa. De är så utnötta att de inte är blå längre - de har någon sorts mittemellanfärg som inte går att definiera. De har fläckar som inte går bort, hur mycket jag än dränker dem i fläckborttagningsmedel. De är för långa, så jag har trampat dem alldeles fransiga i hälen. Och jag har gått ner i vikt sen jag köpte dem - jag kan dra av dem utan att knäppa upp i midjan.
Jag köpte dessa jeans samma dag som jag träffade Robin för första gången. Det var sommaren jag var femton. Robin är en historia i sig. En historia som jag nog inte borde berätta. Men jag tycker fortfarande om Robin, trots alla turer - till månen och tillbaka, minst. Det var Robin som lärde mig att stänga av mobilen innan jag går och lägger mig, jag vaknar mycket lätt och Robin sover inte alls.
Den speciella historien dessa jeans bär på gör dem bara ännu mer laddade. Jag tycker mycket om mina jeans. Jag har börjat begränsa mig så att jag bara använder dem när jag inte behöver vara så representativ, men jag kan bara inte slänga dem. Jag kommer antagligen ha dem i min garderob och plocka fram dem ibland till och med när hålen i dem är större än tygbitarna som finns kvar.