[under uppförande]

Det blev en längre paus än vad jag trott. Jag gick och väntade på att lusten skulle komma tillbaka, och när den väl kom väntade jag lite till. Men nu sitter jag här igen, med stearinljus och kamomillte, och skriver en lite sammanfattning av de gångna två veckorna:

- jag har läst många böcker, jag har läst: "Winnie-the-Pooh" och "The House at the Pooh Corner" av A. A. Milne, "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" av Lena Sundström, "Alanna - det första äventyret" och "I gudinnans hand" av Tamora Pierce (för gamla tiders skull), "The Sweet Far Thing" av Libba Bray, "Alice's Adventures in Wonderland" av Lewis Carroll och halva "Wuthering Heights" av Emily Brontë

- jag har sett många filmer, lite för många tillochmed. Jag fick I'm not there på bio av Kirke i födelsedagspresent, och den var så snygg. Jag såg My Blueberry Nights och den var så vacker. Andra bra filmer: Wonderboys, Miss Potter, Stardust (för andra gången), Fever Pitch, A Guide to Recognizing Your Saints och Across the Universe (Beatles är fortfarande grejen, liksom). Med Aron såg jag Wallace, Gromit och varulvskaninen och Familjen Robinson. Och så några mindre bra filmer: The Perfect Man, The Jane Austen Book Club, Music and Lyrics, American Dreamz, Enchanted, Miss Secret Agent, 27 Dresses och Förortsungar

- ingen påskkärring ringde på min dörr på skärtorsdagen - och jag kunde inte ha missat någon för jag var hemma hela dagen. Vad har det blivit av barnen?

- mamma kom hem från Tanzania och hon hade tio mogna mangos med sig. Hela lägenheten doftade mango i flera dagar

- jag har skrivit en uppsats, mitt livs första för universitetet. En pissdålig sak om djurförsök

- och sist, och absolut allra jättestörst, har jag skrivit klart det första utkastet av mitt manus. 55 sidor / 32 740 ord blev det till slut. Nu behöver jag inte skriva något mer, någonsin, om jag inte har lust. För jag har skrivit en bok

På sista tiden har det inte känts som att jag haft något vettigt att skriva om. Det har känts så under en ganska lång tid faktiskt. Men jag har skrivit ändå. För att jag känt det som att jag måste. Men nu har jag bestämt mig för att jag ska låta bli. Jag tar en liten paus. Ger mig själv tid att komma på något värt att skriva om. Och låter det vara tyst från mig tills dess.

På återseende.

Iövergår recenserades den svenska översättningen av första boken i Libba Brays triologi - och recensenten tyckte om den! Hon skrev att det var en läsvärd symbolsaga. Jag är inte dum i huvudet! (Bara en sådär sex år efter i utvecklingen.) Så vad kan passa bättre än att avsluta den lilla följetongen kopierad från Libba Brays hemsida: tjugoen grejer du kanske inte vet om mig:

15. Läslus som jag är, är det ju fullkomligt omöjligt för mig att utse en alla tiders favorit. Men denna torsdag, fullkomligt övermättad med normativa etikteorier, känner jag för att rekommendera Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen, Joyce Carol Oates Blonde, Tillbaks av Åsa Ericsdotter och Douglas Adams Liftarens guide till galaxen.

16. Här skrev fru Bray att hon tycker om att bli skrämd och skrämmas, men eftersom jag inte tycker något speciellt om det och skräckfilm är en genre som jag inte alls förstår mig på, så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som punkt sexton. Så jag går vidare till sjutton...

17. Som hyllning till en bok som Fru Bray hade läst som hette Five men who broke my heart, skrev hon om fem män som krossat hennes hjärta. Boktiteln fick mig att tänka på början på High fidelity. Nick Hornby är ju rolig. Men alltså, själv har jag lite svårt att skriva en lista på fem män som krossat mitt hjärta, jag har svårt att komma på en enda som i riktig mening krossat mitt hjärta. För som Feist sjunger, I'll be the one to break my heart. Man skulle nog kunna säga att jag har närhetsfobi. Jag är svårflörtad och klipper av innan någon kommit så nära att han kunnat krossa mitt hjärta. Följaktligen skulle jag nog kunna skriva motsatsen till en sån lista - fem killar vars hjärtan jag krossat. Men, jag menar, det skulle ju vara lite väl narcissisistiskt, så jag låter bli.

18. Jag är en av de där människorna som måste skriva. Ni anar inte hur många gånger jag har försökt sluta. Men det går inte! Det är värre en heroin (inte för att jag varit heroinberoende, men man kan ju tänka sig).

19. För ett par somrar sen åkte min mamma runt på den finska sydkusten, där min morfars släkt kommer ifrån, och släktforskade. Hon fick reda på att vi tillexempel har en anmoder från artonhundratalet någon gång som var ett medium. Hon höll predikningar i sömnen. Men eftersom det var just predikningar blev hon inte anklagad för att vara häxa, utan istället sades hon ha direktkontakt med gud. Folk kom och lyssnade på henne när hon pratade i sömnen!

20. Om jag skulle strandsättas på en öde ö och bara fick ha med mig fem oumbärliga skivor, skulle de vara: Joni Mitchells Blue, The Cardigans Super Extra Gravity, Chet Bakers My Funny Valentine, Regina Spektors Begin to Hope och Beatles Greatest hits 1967-1970.

21. Jag står inte ut med deckare. I bokform. På TV är det helt okej, och mysterierna och spänningsuppbyggandet är ju det som får mig att älska fantasyromaner. Men med deckare står jag inte ut. Jag hatar deckare!


Så, det var allt. Nu har jag egocentrerat mig nog för tre år, typ.

Jag lyssnade på Ekot medan jag lagade mat. De rapporterade från demokraternas primärval i Texas. De intervjuade en universitetsstudent som sa att det bästa med Obamas kampanj är att det fått unga människor att prata politik. Att det är alldeles för få som utnyttjar sin rösträtt i USA idag. Att om fler röstade så skulle det vara mycket svårare för politikerna att köra över befolkningen. Hans ord satte ett tryck över mina lungor. Jag blev gråtfärdig. När jag lyssnade på radionyheterna, när de pratade om demokrati!
Jag menar, jag förstår om man börjar gråta av en sorglig film - eller snarare, det gör jag också, hela tiden. Men av prat om bristande demokrati, medvetenhet och valdeltagande i USA?

Istället för att plugga i förmiddags har jag sett på den gamla BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom. Jag har ändå läst allt vi ska ha läst inför tentan, jag pallar inte vara ambitiös idag.
Jag tänkte att vad kul det skulle varit om Elizabeth ändå hade gift sig med Mr. Collins och sen inlett en kärleksaffär med Mr. Darcy. DET hade varit en spännande historia. Att det kunde ha varit ett mer modernt sätt att gestalta den rebelliska karaktären hos Austens mest kända hjältinna. Men, det är ju inget fel på historien som den är nu heller. Jag har säkert sett BBC-filmatiseringen tio gånger, minst. Och boken står högt på min lista över böcker jag ska läsa.