lördag den 13:e juni 2009 kl. 12:26 på Loki Limas takterrass
Nu är jag äntligen i Lima. Min fem månader långa resa börjar lida mot sitt ####.
Men inte ens nu undkommer jag dramatiken.
Det började i förrigår när jag och Natalia åkte till San Miguel för att hämta jackan som jag låtit sy upp. Men det hade designern Fátima glömt bort när vi bestämde tiden, att det var Corpus Cristi, fet helgdag och gallerian där hennes lilla affär ligger var stängd. Jag hade haft två missade samtal från ett okänt nummer dagen innan, men min spanska räcker ännu inte tilltäckligt långt för telefonsamtal, jag behöver se hur munnen rör sig för att riktigt kunna urskilja orden. Jag tänkte att om det var något viktigt, så hade ringaren lämnat ett meddelande på telefonsvararen.
Inte då.
Så vi stod där, jag och Natalia, och kände oss dumma. Mest jag. Jag höll på att bryta samman, där och då. Jag blir inte sådär hemskt ofta stressad, men resor är en av de där sakerna som gör det lite extra svårt för mig att tänka klart, speciellt långa flygresor. Speciellt nu, när ett annat plan som skulle korsa Atlanten kraschade mitt i istället. Jag är flygrädd och inte speciellt stresstålig. Kombinationen blir så schitzofren att jag helst undviker människor innan jag ska någonstans. Men här stod jag med Natalia och kunde bara inte hindra katastrofscenariorna från att välla ur min mun. Men Natala var så bra, hon hjälpte mig att ringa Fátima och ordna ett möte vid gallerian halv åtta igår innan min buss gick istället och sen åt vi mörk chokladglass från trailern på hörnet - kanske den godaste chokladglass jag ätit.
Och jag fick mina kära Ecco-vandringsskor putsade av en enbent skoputsare på gatan, så nu ser de nästan nya ut och ingen kommer att tro att jag har vandrat runt på världens födelseplats (enligt inkorna - Isla del Sol) med dem, klättrat halvvägs upp på Huayna Potosí (andra halvan hade jag speciella bergsklättringspjäxor, obekväma som fan), cyklat ner för Världens Farligaste Väg, tagit mig igenom en tredagars inkaledstrek helt torrskodd, blivit uppäten av sandflugor och mygg i den bolivianska delen av Amazonas-regnskogen, överlevt världens längsta lastbilsfärd (fyra dagar) på världens lerigaste väg (vägen mellan Rurrenabaque och Trinidad under regnperioden), vandrat runt bland de gamla inkornas gamla stenar tillsammans med en massa tjocka amerikaner och fotograferande japaner på Machu Picchu och gått runt och luktat apa tillsammans med aporna i Parque Machías karantän i dessa skor. De ser helt enkelt inte tillräckligt belevade ut, mina fina skor. Alldeles svarta är de. Den enbenta skoputsaren visste verkligen vad han gjorde.
Sen åkte Natalia hem med mig och vi åt sjuka mängder frukt och såg på Scrubs. Det finns ingen som kan få mig att slappna av så som JD, Dr. Cox och Elliot. Så är det bara.
Igår morse, morgonen av min avfärd från La Paz, gick vi upp före solen, åt frukost, sa hejdå till alla (hemskt), hämtade min jacka (jättefin) och hann ändå i tid till bussterminalen. Men det gjorde däremot inte bussen. Vi fick sitta där och vänta i nästan en timme innan bussen till #### lyckats ta sig ner från El Alto. Medan vi satt och väntade hörde vi rykten om att det var problem på den peruanska sidan av gränsen, att det kanske inte skulle gå att komma över, men jag lyssnade inte.
Att säga hejdå till Natalia var inte roligt. Det var en såndär grej som känns överflödig att beskriva. Fem månader, nästan dagligen. Natalia kommer tillbaka till Stockholm som tidigast till jul. Ni kan tänka er själva.
Och när jag precis satt mig tillrätta i bussen och såg ner på La Paz som långsamt krympte och krympte i kitteln nedanför mig medan jag åkte upp till El Alto och bort, så ringde pappa. Han berättade att det var protester i Peru. Igen. Att regeringen beslutat om att börja exploatera Amazonas och att ursprungsbefolkningen nu uttryckte sitt missnöje. Att en protestant tillochmed blivit dödad i Amazonas-området. Mardröm. Tänk om jag skulle bli fast i Peru igen - att jag lyckats ###### in hela två massiva protester under de totala två veckorna som jag tillbringat i Peru under min resa. Alldeles fantastisk otur, det kan inte vara något annat.
Men över gränsen kom jag, och dramatiken som uppstod kan jag bara skylla på mig själv. Det var nämligen så att jag skulle byta buss. Jag skulle stiga av den bussen som jag åkt med från La Paz, stämpla mig igenom gränsen medan den gamla bussen dumpade av mitt "incheckade" bagage vid det bussbolagets kontor som skulle ta mig till Lima. Där skulle jag hämta dem och byta min bolivianska bussbiljett till en peruansk. Så mycket förstod jag, trots att det förklarades på snabbt framrabblad spanska. Problemet var bara att jag inte kunde hitta kontoret. Jag gick och gick och tittade och tittade och allt vid gränsen är ju kaotiskt, det är det vid de flesta gränser, men till #### kom jag fram till en bussterminal. Och där stod en buss av rätt bolag som skulle åka till Lima. Men där stod också människor som jag kände igen från min gamla buss och höll precis på att lämna in sina väskor för att packas in i bagageutrymmet. Jag frågade en av dem, och med min nästan av stress oexisterande spanska lyckades jag förstå att jag helt missat kontoret, att jag måste tillbaka till gränsen för att hämta mina väskor och att bussen gick om tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter som jag hade gått från gränsen.
Lyckligtvis hittade jag en cykeltaxicyklist som visste var busskontoret låg, han cyklade mig dit väntade på mig medan jag bytte mina biljetter och hämtade mina väskor (de stod där helt ensamma och obevakade mitt på golvet), hjälpte mig att baxa upp dem på cykeltaxin och sen cyklade han mig tillbaka till bussterminalen igen. Och jag hann. Med hjärtat i halsgropen och helt genomsvettig kunde jag sjunka ner i det mjuka bussätet och andas ut.
Jag hade tjugofyra timmar att sitta av där innan jag i praktiken skulle behöva ta ställning för något igen.
Det var ingen bus cama (med säten som går att fälla ner i nästan horisontellt läge) som de hade sagt när jag köpte biljetterna i La Paz, men ändå måste jag säga att det var den flashigaste bussen som jag åkt med på hela resan. Sätena var läderklädda (kanske inte så bekvämt egentligen, men fint som snus) och mjuka som kuddar, bussen var värmereglerad på riktigt (och inte bara som biljettförsäljarna brukar påstå) - både luftkonditioneringen och elementen fungerade. Även de små lamporna över varje säte gick att tända och en kostymklädd, flygvärdinnelik man serverade lunch, middag och frukost i små flygplansmatsförpackningar - och hör och häpna, maten var faktiskt ätbar.
De dubbade filmerna har jag lärt mig att stänga av (sex totalt under resans gång), bara att de visade en av dem, en med Alan Rickman och Mos Def som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att se, dubbad till portugisiska och textad på spanska störde mig lite.
I Julianaca, ungefär fyra timmar från gränsen, steg en mamma med sin kanske fyra år gamla son på och satte sig på platsen bredvid mig med pojken i sitt knä. Resten av resan blev ganska trång, men det var väl det enda riktiga irritationsmomentet (förutom att min låda med matsäcksfruktsallad hade läckt ut i min gröna matsäcks- och extrakläderskasse och gjort allting rosaklibbigt med tunajos, men det är såbt man får ta).
På morgonen efter frukost visade de Ice Age, för ovanlighetens skull inte dubbad utan på engelska, och i den är det ju en liten människopojke som blir räddad och omhändertagen av en mammut, en sengåbgare och en sabeltandad tiger. Jag vet inte om det bara var jag som såg vad jag ville se, men jag tyckte att pojken var så lik Santiago, speciellt hans sätt att luta sitt huvud mot en som för att mysa.
Där började jag gråta.
Inte när jag sa hejdå till Santiago i person, inte på bussterminalen med Natalia, utan till en barnfilm på en buss mer än ett dygn försent. Jag har då aldrig lyckats tajma mina känslor någevidare bra.
Taxichaffören bokstavligen fångade upp mig sekunden efter att jag stigit av bussen och han körde mig till Loki, Miraflores, Lima, där jag nu sitter på takterrassen under den genommulna himlen och överväger ifall jag ska ta mig ut på Miraflores lugnt trafikerade gator (i jämförelse med La Paz i alla fall) eller om jag helt enkelt ska utnyttja Lokis gemensamma utrymmen fullt ut tills sju imorgon kväll då samma trevliga taxichafför plockar upp mig och kör mig till flygplatsen.
Men inte ens nu undkommer jag dramatiken.
Det började i förrigår när jag och Natalia åkte till San Miguel för att hämta jackan som jag låtit sy upp. Men det hade designern Fátima glömt bort när vi bestämde tiden, att det var Corpus Cristi, fet helgdag och gallerian där hennes lilla affär ligger var stängd. Jag hade haft två missade samtal från ett okänt nummer dagen innan, men min spanska räcker ännu inte tilltäckligt långt för telefonsamtal, jag behöver se hur munnen rör sig för att riktigt kunna urskilja orden. Jag tänkte att om det var något viktigt, så hade ringaren lämnat ett meddelande på telefonsvararen.
Inte då.
Så vi stod där, jag och Natalia, och kände oss dumma. Mest jag. Jag höll på att bryta samman, där och då. Jag blir inte sådär hemskt ofta stressad, men resor är en av de där sakerna som gör det lite extra svårt för mig att tänka klart, speciellt långa flygresor. Speciellt nu, när ett annat plan som skulle korsa Atlanten kraschade mitt i istället. Jag är flygrädd och inte speciellt stresstålig. Kombinationen blir så schitzofren att jag helst undviker människor innan jag ska någonstans. Men här stod jag med Natalia och kunde bara inte hindra katastrofscenariorna från att välla ur min mun. Men Natala var så bra, hon hjälpte mig att ringa Fátima och ordna ett möte vid gallerian halv åtta igår innan min buss gick istället och sen åt vi mörk chokladglass från trailern på hörnet - kanske den godaste chokladglass jag ätit.
Och jag fick mina kära Ecco-vandringsskor putsade av en enbent skoputsare på gatan, så nu ser de nästan nya ut och ingen kommer att tro att jag har vandrat runt på världens födelseplats (enligt inkorna - Isla del Sol) med dem, klättrat halvvägs upp på Huayna Potosí (andra halvan hade jag speciella bergsklättringspjäxor, obekväma som fan), cyklat ner för Världens Farligaste Väg, tagit mig igenom en tredagars inkaledstrek helt torrskodd, blivit uppäten av sandflugor och mygg i den bolivianska delen av Amazonas-regnskogen, överlevt världens längsta lastbilsfärd (fyra dagar) på världens lerigaste väg (vägen mellan Rurrenabaque och Trinidad under regnperioden), vandrat runt bland de gamla inkornas gamla stenar tillsammans med en massa tjocka amerikaner och fotograferande japaner på Machu Picchu och gått runt och luktat apa tillsammans med aporna i Parque Machías karantän i dessa skor. De ser helt enkelt inte tillräckligt belevade ut, mina fina skor. Alldeles svarta är de. Den enbenta skoputsaren visste verkligen vad han gjorde.
Sen åkte Natalia hem med mig och vi åt sjuka mängder frukt och såg på Scrubs. Det finns ingen som kan få mig att slappna av så som JD, Dr. Cox och Elliot. Så är det bara.
Igår morse, morgonen av min avfärd från La Paz, gick vi upp före solen, åt frukost, sa hejdå till alla (hemskt), hämtade min jacka (jättefin) och hann ändå i tid till bussterminalen. Men det gjorde däremot inte bussen. Vi fick sitta där och vänta i nästan en timme innan bussen till #### lyckats ta sig ner från El Alto. Medan vi satt och väntade hörde vi rykten om att det var problem på den peruanska sidan av gränsen, att det kanske inte skulle gå att komma över, men jag lyssnade inte.
Att säga hejdå till Natalia var inte roligt. Det var en såndär grej som känns överflödig att beskriva. Fem månader, nästan dagligen. Natalia kommer tillbaka till Stockholm som tidigast till jul. Ni kan tänka er själva.
Och när jag precis satt mig tillrätta i bussen och såg ner på La Paz som långsamt krympte och krympte i kitteln nedanför mig medan jag åkte upp till El Alto och bort, så ringde pappa. Han berättade att det var protester i Peru. Igen. Att regeringen beslutat om att börja exploatera Amazonas och att ursprungsbefolkningen nu uttryckte sitt missnöje. Att en protestant tillochmed blivit dödad i Amazonas-området. Mardröm. Tänk om jag skulle bli fast i Peru igen - att jag lyckats ###### in hela två massiva protester under de totala två veckorna som jag tillbringat i Peru under min resa. Alldeles fantastisk otur, det kan inte vara något annat.
Men över gränsen kom jag, och dramatiken som uppstod kan jag bara skylla på mig själv. Det var nämligen så att jag skulle byta buss. Jag skulle stiga av den bussen som jag åkt med från La Paz, stämpla mig igenom gränsen medan den gamla bussen dumpade av mitt "incheckade" bagage vid det bussbolagets kontor som skulle ta mig till Lima. Där skulle jag hämta dem och byta min bolivianska bussbiljett till en peruansk. Så mycket förstod jag, trots att det förklarades på snabbt framrabblad spanska. Problemet var bara att jag inte kunde hitta kontoret. Jag gick och gick och tittade och tittade och allt vid gränsen är ju kaotiskt, det är det vid de flesta gränser, men till #### kom jag fram till en bussterminal. Och där stod en buss av rätt bolag som skulle åka till Lima. Men där stod också människor som jag kände igen från min gamla buss och höll precis på att lämna in sina väskor för att packas in i bagageutrymmet. Jag frågade en av dem, och med min nästan av stress oexisterande spanska lyckades jag förstå att jag helt missat kontoret, att jag måste tillbaka till gränsen för att hämta mina väskor och att bussen gick om tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter. Det var ungefär tjugo minuter som jag hade gått från gränsen.
Lyckligtvis hittade jag en cykeltaxicyklist som visste var busskontoret låg, han cyklade mig dit väntade på mig medan jag bytte mina biljetter och hämtade mina väskor (de stod där helt ensamma och obevakade mitt på golvet), hjälpte mig att baxa upp dem på cykeltaxin och sen cyklade han mig tillbaka till bussterminalen igen. Och jag hann. Med hjärtat i halsgropen och helt genomsvettig kunde jag sjunka ner i det mjuka bussätet och andas ut.
Jag hade tjugofyra timmar att sitta av där innan jag i praktiken skulle behöva ta ställning för något igen.
Det var ingen bus cama (med säten som går att fälla ner i nästan horisontellt läge) som de hade sagt när jag köpte biljetterna i La Paz, men ändå måste jag säga att det var den flashigaste bussen som jag åkt med på hela resan. Sätena var läderklädda (kanske inte så bekvämt egentligen, men fint som snus) och mjuka som kuddar, bussen var värmereglerad på riktigt (och inte bara som biljettförsäljarna brukar påstå) - både luftkonditioneringen och elementen fungerade. Även de små lamporna över varje säte gick att tända och en kostymklädd, flygvärdinnelik man serverade lunch, middag och frukost i små flygplansmatsförpackningar - och hör och häpna, maten var faktiskt ätbar.
De dubbade filmerna har jag lärt mig att stänga av (sex totalt under resans gång), bara att de visade en av dem, en med Alan Rickman och Mos Def som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att se, dubbad till portugisiska och textad på spanska störde mig lite.
I Julianaca, ungefär fyra timmar från gränsen, steg en mamma med sin kanske fyra år gamla son på och satte sig på platsen bredvid mig med pojken i sitt knä. Resten av resan blev ganska trång, men det var väl det enda riktiga irritationsmomentet (förutom att min låda med matsäcksfruktsallad hade läckt ut i min gröna matsäcks- och extrakläderskasse och gjort allting rosaklibbigt med tunajos, men det är såbt man får ta).
På morgonen efter frukost visade de Ice Age, för ovanlighetens skull inte dubbad utan på engelska, och i den är det ju en liten människopojke som blir räddad och omhändertagen av en mammut, en sengåbgare och en sabeltandad tiger. Jag vet inte om det bara var jag som såg vad jag ville se, men jag tyckte att pojken var så lik Santiago, speciellt hans sätt att luta sitt huvud mot en som för att mysa.
Där började jag gråta.
Inte när jag sa hejdå till Santiago i person, inte på bussterminalen med Natalia, utan till en barnfilm på en buss mer än ett dygn försent. Jag har då aldrig lyckats tajma mina känslor någevidare bra.
Taxichaffören bokstavligen fångade upp mig sekunden efter att jag stigit av bussen och han körde mig till Loki, Miraflores, Lima, där jag nu sitter på takterrassen under den genommulna himlen och överväger ifall jag ska ta mig ut på Miraflores lugnt trafikerade gator (i jämförelse med La Paz i alla fall) eller om jag helt enkelt ska utnyttja Lokis gemensamma utrymmen fullt ut tills sju imorgon kväll då samma trevliga taxichafför plockar upp mig och kör mig till flygplatsen.
Kommentarer
Trackback