for all the hearts you break you pay the price
Jag har varit sjuk i ett par dagar nu. Feber och ont i halsen. Men trots att den inte var helt borta idag, febern, så var jag bara tvungen. När något dåligt händer, sånt som får en att inte kunna sova på hela natten, då måste man få kompensera. Göra något som är så bra att det inte går att vara bara ledsen. Så jag åkte in till stan, med muskler skakiga av oanvändning, redan på vägen till tunnelbanan började jag le.
Det är så underbart väder. Och visst, sommaren är underbar och vinterhimlar chockblå och våren pirrar i hela kroppen, men hösten. Höstljuset. Så klart, så försiktigt, så ömt. Det är som att solen vet att hon inte har så mycket tid kvar och att hon kommer att bli saknad och att hon är ledsen, så ledsen. Det är som slutet på en bitterljuv saga. Som Jane Eyre eller Wuthering Heights. Det är inte svulstit som sommarljuset eller som vinterljuset som aldrig tycks räcka till. Höstljuset är som en pianonocturne av Frédéric Chopin.
Och resan över Skanstullsbron - jag tappade andan. Det gör jag varje år. Träden på både Årsta- och Södersidan har börjat skifta färg och det är verkligen som ett såntdär utställningsfotografi taget ur ett litet privatplan, grönt blandat med rött, orange och gult, bara det att det blir en så mycket starkare 3D-upplevelse att se det på riktigt, och inte bara på en vägg i ett kalt galleri. Den blå himlen speglade sig i Mälaren och så höstljuset över det hela. Jag tror på gud.
På Katarina Bangatan kom jag ihåg att jag fått mejl från Magdalena, min gamla högstadiementor och idol, om att hon efter fyra år i Barcelona ska flytta hem till Stockholm igen. Vi brukade fika på Blå Lotus. Det fick mig att le bara ännu mer.
Och sen behövde jag knappt gå in på Pet Sounds för att hitta Hello Saferides nya skiva More short stories from.... Den släpptes idag och jag vet att jag är alldeles för töntig för mitt eget bästa - men vad ska man göra? Det är alltid trevligare att vara glad.
Och det blir jag. Första låten, första raderna: People are like songs, it's true
some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
anoying at times but I make you wanna dance
And you're the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows
De säger att verklighetsflykt är dåligt och knark bara leder till dåliga saker i slutändan. Men jag är bara inte beredd att vänja mig av med mitt musikmissbruk. 'Cause I've found the cure for a broken heart och jag vet att jag inte har någon annan att skylla på än mig själv för for all the hearts you break you pay the price och jag antar att tror på karma också, men en gång var det en mycket god, men numera nästan glömd vän som sa att Björks It's oh so quiet var lite som jag och det är nog något av det vackraste någon sagt om mig. Lugn och trumpeter och jazztrummor och kaos och skönsång och skrik i en enda salig, dynamisk blandning och det får mig att tänka att det nog ska bli något av mig också.
Det är så underbart väder. Och visst, sommaren är underbar och vinterhimlar chockblå och våren pirrar i hela kroppen, men hösten. Höstljuset. Så klart, så försiktigt, så ömt. Det är som att solen vet att hon inte har så mycket tid kvar och att hon kommer att bli saknad och att hon är ledsen, så ledsen. Det är som slutet på en bitterljuv saga. Som Jane Eyre eller Wuthering Heights. Det är inte svulstit som sommarljuset eller som vinterljuset som aldrig tycks räcka till. Höstljuset är som en pianonocturne av Frédéric Chopin.
Och resan över Skanstullsbron - jag tappade andan. Det gör jag varje år. Träden på både Årsta- och Södersidan har börjat skifta färg och det är verkligen som ett såntdär utställningsfotografi taget ur ett litet privatplan, grönt blandat med rött, orange och gult, bara det att det blir en så mycket starkare 3D-upplevelse att se det på riktigt, och inte bara på en vägg i ett kalt galleri. Den blå himlen speglade sig i Mälaren och så höstljuset över det hela. Jag tror på gud.
På Katarina Bangatan kom jag ihåg att jag fått mejl från Magdalena, min gamla högstadiementor och idol, om att hon efter fyra år i Barcelona ska flytta hem till Stockholm igen. Vi brukade fika på Blå Lotus. Det fick mig att le bara ännu mer.
Och sen behövde jag knappt gå in på Pet Sounds för att hitta Hello Saferides nya skiva More short stories from.... Den släpptes idag och jag vet att jag är alldeles för töntig för mitt eget bästa - men vad ska man göra? Det är alltid trevligare att vara glad.
Och det blir jag. Första låten, första raderna: People are like songs, it's true
some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
anoying at times but I make you wanna dance
And you're the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows
De säger att verklighetsflykt är dåligt och knark bara leder till dåliga saker i slutändan. Men jag är bara inte beredd att vänja mig av med mitt musikmissbruk. 'Cause I've found the cure for a broken heart och jag vet att jag inte har någon annan att skylla på än mig själv för for all the hearts you break you pay the price och jag antar att tror på karma också, men en gång var det en mycket god, men numera nästan glömd vän som sa att Björks It's oh so quiet var lite som jag och det är nog något av det vackraste någon sagt om mig. Lugn och trumpeter och jazztrummor och kaos och skönsång och skrik i en enda salig, dynamisk blandning och det får mig att tänka att det nog ska bli något av mig också.
Kommentarer
Trackback