[under uppförande]

En humla flög mot mitt fönster. Den ville in. Vi hade kunnat byta plats.

Jag har plöstligt glömt allt jag har läst.

Jag tror att jag har tappat motivationen till att skriva tentor. Det känns rätt meningslöst. Vem blir glad av att jag tillbringar fyra timmar av min lördag åt att krysta fram ord som sen bara kommer att hamna på hög, bli halvhjärtat lästa en gång och betygsatta enligt kriterier som ingen ändå förstår? Jag lär mig för lärandets skull och hade pluggat ändå. Men det kan ju inte föreläsaren veta. Och inte kan han lita på det om jag lovar heller. It all boils down to trust. Världen skulle bli så mycket bättre om vi litade lite mer på varandra. Hade skäl att lita lite mer på varandra.

Får man minuspoäng för ordbajseri?

(Tillslut blev det fjorton handskrivna sidor, om fyra essäfrågor, på fyra timmar. Någon borde slå mig.)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva det här, men det är mer krävande att plugga på universitet än i gymnasiet. För en del låter det kanske uppenbart, att det måste vara en kunskapsstegring, annars sker det ju ingen utveckling. Men det är inte så jag menar.
Jag tänkte alltid att gymnasiestudierna måste vara de jobbigaste, eftersom man då måste bolla mellan en sådär tio olika ämnen samtidigt. Och det måste ju ändå på ett sätt vara jobbigare än sen på universitetet, när man bara läser en sak i taget.

Men alltså, jag har upptäckt att universitetsstudier är krävande på ett helt annat sätt. De kräver enorm koncentration. Tempot är så högt. Det går inte att känna sig hundra på allt - det är bara att plugga så mycket man orkar och sen låta det vara. Det finns inget som heter perfekt - eller det går åtminstone inte att uppnå.
Och efter att ha pluggat ett par timmar på morgonen och varit på en föreläsning på eftermiddagen, fungerar hjärnan inte längre. Den känns som mosad banan. Jag har massor med tid över till att läsa larviga romaner, att sticka, se på tv, laga mat, promenera med vänner, slösurfa. Men tänka - glöm det. Hitta på intressanta saker att skriva om, prosa, på blogg, i dagbok - inte en chans. Jag orkar inte.
Det kanske är specifikt för filosofin, jag vet inte, lite så är det kanske. Och kanske är det så att hjärnan är som vilken muskel som helst - att jag gick sysslolös hela hösten kanske gjorde att hjärnan tappade kondition och det tar ett tag innan den kommit i form igen. Men faktum kvarstår: jag har aldrig sysslat med något som gjort mig så intellektuellt utpumpad som nu.

I gymnasiet hade jag en lärare i religionskunskap, och om du söker efter "på religionen" här på min blogg, så kommer du att finna en hel serie med hans lustiga uttalanden. Han var en såndär lärare som tyckte om att berätta saker, han tappade gärna bort sig i långa historier som egentligen inte hade så mycket med kursplanen att göra. Men det blev sällan långtråkigt - hans historier var oftast mycket intressanta. Tyckte jag. Och så var det ju hans lustiga språkbruk. Inte så sällan slak det bara ur honom helt galna saker, en sorts skarp ironi som inte riktigt passade ihop med hans plufsiga yttre. Och han behöll hela tiden sitt stenansikte, som om det inte alls var meningen att det skulle vara roligt.
Han var en såndär människa som ständigt lyckas vara rolig av misstag, men som man skrattar med och inte åt.

Nu har jag en föreläsare i värdeteori. Han heter Björn. Han liknar religionsläraren, verkligen, samma långa avstick i historier och den till synes oavsiktliga humorn som hela tiden genomsyrar hans föreläsningar. Vi har haft diskussioner om Luke Skywalkers moraliska konflikt inför den sista kampen mot Darth Vader, ljussablar är ett ständigt återkommande tema, hårdrocksband och siffran 42 har kommit på tal.
Men det är svårt att citera. Det är roligt i sammanhanget. Hela föreläsningssalen sitter och skrattar. Men vi är alla på god väg att bli hjärntvättade filosofistudenter. Risken är att världen utanför inte skulle hänga med.

Igår sa Björn:
Om en smågangster från Kungsholmen håller en pistol mot mitt huvud och säger åt mig att jag ska tro att månen är en stor grön ost, annars skjuter han mig, då är det enligt mål-medel-teorin rationellt av mig att tro att månen är en stor grön ost.

Det var alldeles hysteriskt igår. Men ni ser, såhär i klart dagsljust långt bort från sal D7 på Stockholms Universitet, är det plöstligt ganska intetsägande.

Om det har varit lite snålt med nytt material här, så ligger skulden hos filosofin. Jag har läst ut kursboken i värdeteori.

Men detta förutsätter att det bara finns en enda sanning, eller med andra ord att alla sanningar kan slås ihop till en enda sammanhängande, konsistent och sann beskrivning av verkligheten. Och kanske är denna förutsättning felaktig. Kanske finns det flera olika sanningar, flera olika verkligheter. (Lars Bergström)

Det är så bottenlöst svindlande.
Det är som kaninen som dras ur trollkarlens hatt på nytt (för er som läst Sofies värld).

Nu har jag gjort min första universitetstenta. Den var inte speciellt svår, men min vana trogen satt jag ändå alldeles för länge och skrev alldeles för långa svar, så när de fyra timmarna gått blev jag tvungen att helt snopet avsluta sista svaret mitt i. Ja. Men godkänt lär det väl ändå bli. Annars blir jag arg.

Idag hade filosofiska föreningen inspark åt oss nya filosofistudenter. Där var det en teoretiker som sa att jag var lik Jodie Foster. Och det kan väl ses som en komplimang, kanske, jag vet inte, hon anses väl vara snygg? Jag glömde fråga honom.
Vi hamnade senare i samma diskussionsgrupp, och han visade sig vara en extremrelativist och mycket högljudd. En typisk filosofistudent, kan tänkas. Men helt plöstligt, mitt i diskussionen, ställde han sig upp och sa att han fått en uppenbarelse. Han sa att vad gör det för nytta egentligen att plugga filosofi? Hur sprider det lycka i världen? Nej, han tyckte att det skulle vara mycket bättre att göra något annat. Så han skulle hoppa av filosofistudierna, sa han. Och nu skulle han åka hem och googla på volontärorganisationer så att han skulle kunna åka till Indien och sprida lycka. Så att hans nyttokonto blev så stort som möjligt. Det var hans uppenbarelse. Sen gick han.
Och det kan man ju fråga sig. Vad det egentligen gör för nytta, det här med filosofistudier. I detta nyttoinriktade samhälle. Själv låter jag bli att fråga, för jag tycker att det är kul. Det räcker för mig.
Senare under kvällen började jag prata med en annan teoretiker om huruvida våra filosofistudier skulle kunna minska vår existensiella ångest. Vi kom överens om att sammanstråla efter att vi läst klart våra respektive kurser och avge rapport. Om hans existensiella ångest minskat ska jag läsa teoretisk filosofi och vice versa. Det var ett givande samtal.

Överlag var det en trevlig kväll.

Nu pluggar jag. På riktigt. På universitet. Det är ett heltidsjobb. Läroboken är på engelska och det tar så lång tid att läsa att jag inte hinner göra mycket mer än att gå på föreläsningarna, läsa och sen vara så mosig i skallen att jag inte orkar göra något mer intellektuellt krävande än att sitta framför TV:n eller på sin höjd prata larvigheter med en vän. Jag kommer inte att ha tid att skriva något i vår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Vi lär oss att dela upp argument och räkna matte med dem, för att se ifall de håller eller inte. Det är inte speciellt spännande. Men min grupp har en väldigt bra lärare och jag känner att jag redan har lärt mig minst dubbelt så mycket som det filosofiläraren i gymnasiet lyckades lära mig. Jämför: gymnasiets två och en halv timme i veckan i nästan fem månader, och universitetets sammanlagda sju föreläsningstimmar hittills. Säger det något om min gymnasielärare, eller universitetets undervisningshastighet?

Jag skrev för ett tag sen att jag inte har några smeknamn. Det är inte sant. Jag blir kallad Pattis av Sandra och Anna (och senare även av andra klasskamrater, som Jim). Jag bara kom inte ihåg det. Gymnasiet känns så långt bort, som om det nästan vore i en annan värld. Som om jag egentligen aldrig varit med om det.

ÄNTLIGEN lyckades jag somna. Jag gick verkligen in för det igår - två raska varv runt Skarpnäck, öppna mitt sovrumsfönster på vid gavel för att göra rummet riktigt svalt, läsa ett par kapitel ur Kärlek i kolerans tid i skenet från fyra värmeljus och en kopp pepparmintste. Och direkt när jag myst ner mig under mina dubbla täcken började jag räkna. För att inte ens ge tankarna en chans att börja vandra iväg åt fel håll. Jag kom till sjuhundra, sen blir minnena suddiga. Och så vaknade jag, helt av mig själv, 08:59. Hela tjugoen minuter före den avsatta tiden för denna tredje dag in i sexdagarsprogrammet. Tänk vad bra man kan må av lite sömn.

Idag är det Lucia. Vi har varken pepparkakor eller glögg hemma och jag tror jag saknar Hans ringdans genom Södra Latins alla korridorer litegrann.
Jag var en sån där flicka som fick vara lucia. Nästan två gånger. Inte för att jag så prompt ville, utan snarare för att jag inte hade scenskräck. Jag minns inte om valet skedde med en omröstning. Det var i trean. Andra gången var i nian och är en ganska pinsam historia. Men den slutade i alla fall lyckligt med att jag var sjuk och inte kunde, så Kirke, som var den som verkligen ville vara lucia, fick leda tåget med sexor och treor. Slutet gott, allting gott.

Och i förrigår fick jag beskedet om att jag blivit antagen till kursen i praktisk filosofi på Stockholms universitet. Kanske inte så förvånande, att jag kom in, men ändå. Nu är det upp till mig att bestämma mig. Vill jag, eller vill jag inte. Det är frågan.

Nu börjar min sista lektion i gymnasiet. Jag är inte där. Jag sitter hemma hos Sandra och är täckt av katthår. Borde jag inte vara där? Det är betygssnack, jag hade mitt igår och ingen annan skulle dit. Men det är något med den där sista lektionen. Det är en punkt. Ett avslut. Inga fler lektioner. Inget mer tvång. Från och med nu är det jag som bestämmer. Tryggheten är borta, möjligheterna till spänning och överraskningar plötsligt enorm.

Och det enda jag kan tänka på är allt gratis umgänge jag kommer förlora. Alla människor att bara slöprata med, bara dumheter, ingen orkar något annat på lunchen mellan samhällskunskap och religion. Från och med nu är det en medveten handling att umgås med folk, det blir en ansträngning och jag vet inte hur jag kommer kunna hantera det. Jag är så dålig på att ringa folk. Jag klarar mig så bra själv. Det är en förbannelse.

Jag kommer sakna rasterna. Luncherna, håltimmarna, grupparbetena. Jag kommer att sakna självklarheten i att träffa människor varje dag, oavsett om jag har lust att umgås eller inte. Jag kommer att sakna att behöva vara glad och trevlig fastän jag inte känner för det, för när man gått runt och låtsats ett tag märker man att man blivit glad på riktigt. Oftast. Jag kommer sakna skolan.

Det slog mig just - idag när jag lämnade in mina sista fotografier, lämnade jag också in mitt sista skolarbete i gymnasiet. Inget mer plugg. Inga mer läxor. Inget dåligt samvete för att jag slösurfar istället för att plugga. Ingen mer stress (på tre månader åtminstone). Det känns alldeles konstigt. Det här känns inte rätt. Kan jag sitta här, helt utan måsten som jag förtränger? Det kommer ta många dagar att vänja sig.

Jag lämnade in mitt sista fotoarbete idag, jag kommer ju inte vara i Stockholm på torsdag (hjälp!) och Rikard ville att jag skulle skriva en liten lapp om mina bilder eftersom jag inte kommer kunna göra det muntligt. Jag hade ingen tanke alls bakom mina bilder, det var bara några random porträtt, men jag kände att jag var tvungen att hitta på något. Och herregud vad jag blivit slipad på det där alltså. Jag hittade på värsta grejen om ljus och fick alla sju porträtten att ingå i ett sammanhang. Om det är något jag lärt mig under gymnasietiden, så är det att smöra, att hitta på djupa och flummiga saker som lärarna tycker om att höra. Jag kan kasta ihop ett djupt och genomtänkt arbetsbeskrivning på fem minuter. Väldigt praktiskt. Rätt hemskt, om man tänker efter. Jag har blivit mästare på att luras.

Alltså. Jag är spritt språngande galen. Bara så ni vet.
Jag sov inte en blund inatt. Jag kunde inte. Jag skrev ett tal istället.
Imorse kände jag mig sådär lagom fräsch. Det skulle självklart Sandra dokumentera, med min kamera. (Och det var ju länge sen jag la upp en bild på mig själv, det kan vara lite kuligt egocentrerat ibland, sånt är roligt när man inte sovit, allt är roligt när man inte sovit. Förutom det som inte är roligt. För det är inte alls roligt.)

Jag kom inte in på bildjournalistutbildningen på Biskops-Arnö. Jag ringde dit idag och de sa att de som kommit vidare till antagningshelgen har blivit kallade. Jag har inte blivit kallad. Lite tråkigt är det väl, men jag hade nog inte förväntat mig något annat heller. Nu väntar jag på svar från författarlinjen. Det ska komma i slutet av juni. Och jag har märkt att jag verkligen vill komma in. När jag sökte, gjorde jag det mest för att söka något. Nu känns det som att den kommande hösten hänger på ifall jag kommer in. Högskolan kommer jag in på, inga problem, betygen räcker nästan för långt. Globaliseringskursen jag sökt till kommer jag alltid kunna gå. Men här är det arbetsprover som gäller. Det är något helt annat.
Vad ska jag göra i höst? Vad ska jag göra i sommar? Jag har inte orkat tänka, mina planer slutar den åttonde juni, studenten, sen är det tomt. Kan jag lita på att kunna driva på vinden, klarar jag av att göra det som faller mig in?

Nu har jag suttit ända sen jag kom hem från skolan vid tre ungefär, vid datorn och sökt information till och skrivit på min yrkesrapport om fotografyrket. Fyra sidor har jag fått ihop. Jag är klar med allt, förutom slutreflektionen, och den kan jag gott skjuta upp till imorgon. Och plötsligt känner jag mig inte alls så stressad längre.

En av mina källor till denna rapport är Paul Hansen. Om man ska känna till någon svensk pressfotograf, så är det honom. Jag gjorde min prao i åttan med honom, och jag tänkte att han kanske kunde hjälpa mig med lite inside information nu. Så jag skickade iväg ett mejl. Och fick svar redan dagen efter. Han skrev blandannat: "Det bästa med att vara fotograf för mig personligen är att jag får förmånen att träffa människor från alla sorters bakgrund, alla världens länder och i förlängningen lära mig (och kunna förmedla detta) om världen omkring mig. Att fotografera är egentligen en bisak i det stora hela - samtidigt som det naturligtvis är huvudsaken... En paradox, jag vet men så är det.... Kameran och pennan ger mig en fribiljett till livet och jag hoppas och tror att god journalistik gör världen till en bättre plats att leva på." Är det inte vackert? Är det inte alldeles underbart? Paul Hansen är en person som jag verkligen respekterar.

Nu har trapphuset i skolan börjat fyllas med diverse projektarbeten, enorma planscher med långa texter och fotografier. Ett av arbetena heter Mönsterelever och är delvis en statistisk undersökning över eleverna på Södra Latin. På planschen står, brevid ett flertal snygga diagram: Den genomsnittliga eleven är kvinna som pendlar mellan sina skilda föräldrars två bostadsrätter. Hon har ett syskon. Och alltså, är det här pinsamt eller roligt eller absurt? Jag stämmer in precis! Kvinna som pendlar mellan mina föräldrars två bostadsrätter och jag har en lillebror. Det var den originaliteten.

På lunchen idag satt jag, bland andra, med Jim och Viktor och Julius. Och det är rent av livsfarligt. De har ALLTID helt galna historier att berätta och hakar liksom in i varandra med sjuka kopplingar och vridna ord. Jag förstår inte hur de lyckas. Att alltid hitta på nya historier. Jag skrattar så att jag får ont i magen, det går inte att äta och Jim ser på mig som om det vore något fel med mig. Vilket det antagligen är. Han ser alltid på mig så. Det går verkligen inte att vara butter med dem i närheten. Att äta lunch med dem är bättre än ett träningspass för magen - som jag skrattar!

Det är nog egentligen ganska få saker som jag kommer att sakna med skolan efter studenten (även om jag inte misstrivs, så kommer det bli skönt med lite omväxling). Men luncherna med Jim, Viktor och Julius kommer jag och mina skrattmuskler att sakna, mycket.

Det är inte bra att vara såhär ambitiös som jag är. När jag kommer till fotot och tror att det bara ska vara redovisning, kort lektion och sen ut i solskenet, visar det sig att jag är DEN ENDA som redigerat klart och skrivit ut min reportageplansch. Vissa har inte ens redigerat klart sina bilder. Så här går jag runt i skolan utan något att göra, medan slappasen i min fotogrupp redigerar på presentationstid. Lite trevligt iförsej, att gå runt på skolan och titta på människor, gå till cafét och köpa en av deras berömda/ökända ufobullar (de är alltså ENORMA, kostar bara en femma och knappt ens jag pallar äta upp en, för de är så stora och degigt nybakade och fulla med kanelsmörsockergegga). När jag gick runt i dessa samma lokaler, entréhallen, korridorerna, under Öppet Hus i nian tyckte jag att allting verkade så häftigt. Det var nästan bara själva byggnaden och atmosfären som till slut fick mig att ha Södra Latin som förstahandsval. Och nu har jag bara drygt två månader kvar i det här huset, och jag vet inte om jag gått blind för skolans trappor och stora fönster alldeles för mycket. Oftast har jag ju bara haft något prov i huvudet eller en uppsats som ska lämnas in eller bara varit trött för att jag inte kunnat sova under natten, jag kan ju aldrig sova när det händer mer än två saker i mitt liv samtidigt. Jag har helt enkelt varit för ambitiös för att glädjas över det jag har. Nu, dessa sista två månader, ska jag bli en riktig södralatinare, jag måste ju ha något gott att berätta om den här skolan när jag berättar för barnbarnen om min ungdom. Om det nu blir några. Barnbarn, alltså.