det där med språk
Företaget där jag lunchvickar som receptionist är franskägt. Alltså är många som jobbar här fransmän eller fransyskor, och även de som inte är det pratar franska mer eller mindre. De som pratar det mindre får hit privatlärare från franska institutet över lunchen.
Alltså hör jag en hel del franska runtomkring mig medan jag svarar i telefonen och frankerar post. Och jag pluggade ju ändå franska i sex år, lite har fastnat, jag förstår ett par ord här och där. Men ändå, sex år, man tycker ju att jag borde vara lite bättre än så. Jag var faktiskt ambitiös, i högstadiet var franska ett av mina favoritämnen. Men ändå. Franska är ett svårt språk.
Till skillnad från spanskan. För tre månader sen kunde jag knappt tio ord. Idag sitter jag på tunnelbanan och kan snappa upp hela meningar och förstå sammanhang när två unga män sitter bakom mig och samspråkar på spanska. Sen tappar jag självklart bort mig igen, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur det ska gå när jag, i egenskap av att vara den med störst spanskakunskaper, ska ansvara för vår transportering från Lima till La Paz (Natalia, den äkta bolivianen i ressällskapet, åker före oss och kommer att möta oss på busstationen i La Paz). Men i alla fall, jag känner mig mer säker på spanskan än vad jag någonsin gjorde på franskan. Efter tre månader, jämfört med franskans sex år. (Nu läser jag iförsej en intensivkurs som motsvarar två års gymnasiestudier på en termin. Men språk är sånt som nöts in, det kan inte bara vara intensiteten på kursen som räknas.)
Franska är ett omständigt språk. Se bara på hur de formulerar den användbara meningen Jag vet inte:
Je ne sais pas.
På spanska heter det:
No sé.
Och för att blanda in de andra språken jag kan, finska:
En tiedä och engelska:
I don't know.
Man kan göra det lätt för sig, och man kan göra det svårt för sig. Spanskan gör det lätt för sig. Franskan gör det mycket svårt för sig.
Alltså hör jag en hel del franska runtomkring mig medan jag svarar i telefonen och frankerar post. Och jag pluggade ju ändå franska i sex år, lite har fastnat, jag förstår ett par ord här och där. Men ändå, sex år, man tycker ju att jag borde vara lite bättre än så. Jag var faktiskt ambitiös, i högstadiet var franska ett av mina favoritämnen. Men ändå. Franska är ett svårt språk.
Till skillnad från spanskan. För tre månader sen kunde jag knappt tio ord. Idag sitter jag på tunnelbanan och kan snappa upp hela meningar och förstå sammanhang när två unga män sitter bakom mig och samspråkar på spanska. Sen tappar jag självklart bort mig igen, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur det ska gå när jag, i egenskap av att vara den med störst spanskakunskaper, ska ansvara för vår transportering från Lima till La Paz (Natalia, den äkta bolivianen i ressällskapet, åker före oss och kommer att möta oss på busstationen i La Paz). Men i alla fall, jag känner mig mer säker på spanskan än vad jag någonsin gjorde på franskan. Efter tre månader, jämfört med franskans sex år. (Nu läser jag iförsej en intensivkurs som motsvarar två års gymnasiestudier på en termin. Men språk är sånt som nöts in, det kan inte bara vara intensiteten på kursen som räknas.)
Franska är ett omständigt språk. Se bara på hur de formulerar den användbara meningen Jag vet inte:
Je ne sais pas.
På spanska heter det:
No sé.
Och för att blanda in de andra språken jag kan, finska:
En tiedä och engelska:
I don't know.
Man kan göra det lätt för sig, och man kan göra det svårt för sig. Spanskan gör det lätt för sig. Franskan gör det mycket svårt för sig.
Kommentarer
Trackback