biblioteksnarkomaner och katastroffysik

Jag började dagen med att vakna, åtta, helt av mig själv. Solen som alltid letar sig in genom mina persienner och gardiner hade väl ett finger med i spelet också, men vaknade gjorde jag och somna om kunde jag inte. Så jag satte mig och pluggade. Två timmar, sen tappade jag koncentrationen och började rada upp böckerna som legat på mitt golv sen jag kom hem i juni i bokhyllan som jag köpte på IKEA i söndags.
Sen åkte jag och jobbade lite. Svarade i telefon, frankerade post över lunchen.

Innan jag åkte hemifrån hade jag fått för mig att kolla om, och i så fall var, boken som Jonna pratade så varmt om medan vi åkte buss genom La Paz på väg till att köpa bussbiljetter till Cusco fanns i Stockholms stadbiblioteks samlingar. Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Som om Ödet (eller Stockholms stadsbibliotek, de är ju nästan samma sak) ville något med mitt liv, så fanns den på Hornstulls bibliotek. När jag ska till jobbet åker jag till Hornstull. Så, när jag jobbar klart för dagen, runt ett, fann jag mig själv framför hyllan med engelskspråkig skönlitteratur och där var det något som slog slint i mig. Jag skulle bara låna den där enda boken, plocka ut den ur hyllan och marschera ut ur biblioteket via utlåningsmaskinen. Istället löpte jag amok.
Runt två, en timme senare, lyckades jag till slut slita mig och gick ner i tunnelbanan med, inte en, utan åtta böcker i Marimekko-tygpåsen som krampaktigt klamrade sig fast över min axel. Hela min självbehärskning hade krävts för att begränsa mig till åtta.

Så, när jag kom hem, var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men jag hade bara lite kvar i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl som jag har levt med i en dryg vecka nu och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den, hela vägen från tunnelbanan gick jag med näsan mellan de nötta bibliotekspocketsidorna och efter att ha låst upp dörren föll jag samman i en av våra hallsolstolar och fortsatte läsa. Det är en bok som slukar i slutet, den förtjänar ett helt eget monsterinlägg, citeringar och långa metaforfyllda utläggningar, jag i mitt övermättade esse. Men med tanke på hur stressad jag är just nu, hur totalt uppochnervänt allting ter sig, att jag inte ens vet om jag är jag längre, så är risken stor att jag aldrig kommer att komma till skott med något värdigt Special Topics in Calamity Physics. Så låt mig citera en sak bara:

I was taking Dad's counsel: "The most poetic of endings to love affairs isn't apology, excuse, extensive investigation into What Went Wrong - the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery - but stately silence."

Inte för att det på något sätt är talande för själva bokens kärna, men det var en aha-upplevelse när jag läste det. Något som jag kände så starkt att jag borde ta till mig. Och den var full med såna småsaker, Special Topics in Calamity Physics.
Jag glömde helt bort att jag bokat tvättstugan. Jag har inga rena trosor, men så förhäxad var jag av Marisha Pessl att jag förmodligen kommer att tvingas gå naken till jobbet imorgon.

Och sen när den var slut flöt jag runt i något sorts vakuum, så som jag brukar efter att ha läst ut en bok som fyllt upp mig helt, jag värmde upp lite mat och började titta på Into the wild, för i söndags när jag träffade Jenny och berättade för henne om Jonatan som försvunnit, sa hon att "Han har gjort en Into the wild" och jag har ju själv haft den liggande i evigheter, inte kommit mig för att titta.
Och visst är det så. Som om Chris/Alex stulit orden rakt ur Jonatans mun. Eller tvärt om. Och det gjorde mig illamående. Inte på ett äcklat sätt. Om jag varit en societetskvinna i det victorianska England hade jag svimmat.
Dessa män som ska finna sig själva, solipsismen. Jag har ett inlägg att skriva om det också, om de unga männen och kvinnorna i populärkulturen, om jag skulle råka få till det.

Jag har inte sett klart Into the wild. Jag har tagit en paus. Jag ska försöka plugga. Eller åtminstone bli klar med bokhyllan. Jag får inget grepp om mig själv. Det är läskigt, denna makt som böcker kan ha över mig. Och med lite extra krydda av en film som går lite väl close to home, som Blue kunde ha sagt, kan effekten vara katastrofal.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback