sexualfrågan, skrev Ottar
Igår läste jag ut Elise Ottesen-Jensens memoarer Livet skrev. Det är en fantastisk historia. Lite spretig är den, men det är bara att vänta av ett liv som varit så långt och händelserikt som Ottars. Det är verkligen en läsvärd bok, speciellt om man är intresserad av den svenska 1900-talshistorien och sexualupplysningens världshistoria.
En av alla de saker som Ottar beskriver i boken, är hur ogifta mödrar blev helt utestängda från samhället under första hälften av 1900-talet, hur alla, inte bara gubbarna i kyrkan utan även kvinnornas kollegor på fabrikerna, föraktade dem. En av Ottars egna systrar gjorde till slut självmord, för att hon inte klarade av det ohyggliga stigma som samhället satte på henne, utöver den ångest och saknad hon kände över barnet som hon blev tvingad att adoptera bort.
Och man kanske tänker - ännu ett bevis för hur ond religionen är. Att syndbegreppet skapat så mycket helt idiotiskt lidande. Men jag kan ju inte låta bli att tänka lite för långt, jag funderar över hur traditionen med giftermål från början uppkommit. Det måste ju ha varit för att skydda barnen. Att de behövde två föräldrar som kunde ta hand om dem, att det var alldeles för lätt för männen att bara "försvinna". Då, för länge länge sen. Så genom att binda samman föräldrarna, var det inte bara den ensamma mamman som ytterst hade ansvaret för barnen. Men sen har maktgiriga gubbar inom kyrkan förvanskat hela idén, precis som de gjort med så mycket annat i religionen som kunde ha fått förbli vackert och medmänskligt, och gjort det till änu ett sätt att fördömma kvinnorna. Fördöma sexualiteten, det mest mänskliga som finns.
Det är inte religionen som sådan det är något fel på. Krisdendoman och islam och judendomen, buddhismen, hinduismen, de har alla sina vackra sidor. Det är den maktgiriga människan som har använt dem fel.
Och Ottar, den norska prästdottern som blev pionjär i Sverige och världskändis i sexualupplysningsfrågan, hon hade en livsglädje och en tro på människan som alla borde få ta del i. "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!" sa hon. Jag tror att det kommande 2010-talet behöver fler människor som Elise Ottesen-Jensen.
Själv ska jag fylla ut min kandidatexamen i geografi med genusvetenskap och sen ska jag fan se till att göra någonting.
En av alla de saker som Ottar beskriver i boken, är hur ogifta mödrar blev helt utestängda från samhället under första hälften av 1900-talet, hur alla, inte bara gubbarna i kyrkan utan även kvinnornas kollegor på fabrikerna, föraktade dem. En av Ottars egna systrar gjorde till slut självmord, för att hon inte klarade av det ohyggliga stigma som samhället satte på henne, utöver den ångest och saknad hon kände över barnet som hon blev tvingad att adoptera bort.
Och man kanske tänker - ännu ett bevis för hur ond religionen är. Att syndbegreppet skapat så mycket helt idiotiskt lidande. Men jag kan ju inte låta bli att tänka lite för långt, jag funderar över hur traditionen med giftermål från början uppkommit. Det måste ju ha varit för att skydda barnen. Att de behövde två föräldrar som kunde ta hand om dem, att det var alldeles för lätt för männen att bara "försvinna". Då, för länge länge sen. Så genom att binda samman föräldrarna, var det inte bara den ensamma mamman som ytterst hade ansvaret för barnen. Men sen har maktgiriga gubbar inom kyrkan förvanskat hela idén, precis som de gjort med så mycket annat i religionen som kunde ha fått förbli vackert och medmänskligt, och gjort det till änu ett sätt att fördömma kvinnorna. Fördöma sexualiteten, det mest mänskliga som finns.
Det är inte religionen som sådan det är något fel på. Krisdendoman och islam och judendomen, buddhismen, hinduismen, de har alla sina vackra sidor. Det är den maktgiriga människan som har använt dem fel.
Och Ottar, den norska prästdottern som blev pionjär i Sverige och världskändis i sexualupplysningsfrågan, hon hade en livsglädje och en tro på människan som alla borde få ta del i. "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!" sa hon. Jag tror att det kommande 2010-talet behöver fler människor som Elise Ottesen-Jensen.
Själv ska jag fylla ut min kandidatexamen i geografi med genusvetenskap och sen ska jag fan se till att göra någonting.
Kommentarer
Postat av: Cecilia N
Intressant kombination geografi och genusvetenskap. Kan man anlägga genusperspektiv på geografin? Det får du berätta om!
Trackback