[under uppförande]

Jag har alltid umgåtts med personer i alla åldrar. När jag var liten hade jag en mycket nära relation till flera av mina kusiner och mostrar, min mammas nätverk av vänner i Skarpnäck (Skarpnäckstanterna) har blivit som extraföräldrar för mig och på stallet umgicks jag med både äldre och yngre stalltjejer. Där hade åldern ingen betydelse. Jag har alltid känt det som att jag kunnat anpassa mig efter sällskapet.

Nu efter studenten har det blivit ännu mer av generationsblandningen. På jobbet, på universitetet, under Bolivia-resan var de flesta jag träffade äldre än mig. Förut hade det inte varit något problem, jag är ju van, men nu. Det är som om något stort förändrats i mig.
Plötsligt kan jag bara intressera mig för mig själv. Eller snarare, allting utgår ifrån mig själv. Allting jag pratar om, allting jag intresserar mig för, är i förhållande till mig själv. Inte så att jag går runt och pratar om mig själv hela tiden (hoppas jag), men jag finns alltid där som en drivkraft. Det hoppar ur munnen på mig som giftiga små gröna amazonasgrodor. Jag har blivit så egocentrerad.
Och det stör mig. Jag lyssnar på mina arbetskamrater, kurskamrater, äldre vänner och tänker att de pratar inte alls lika mycket om sig själva som jag pratar om mig. Deras meningar börjar inte alls lika ofta med ordet JAG. Jag känner mig ointressant. Ett visst mått av egocentrering kan väl vara okej, till och med intressant för ett samtal, men ingen är så intressant att allting i samtalet ska leda tillbaka till en och samma person. Jag blir plötsligt självmedveten och tror att dessa människor måste tycka att jag är ohyggligt tröttsam att prata med.

Med mina jämnåriga vänner känns det inte alls likadant. Med dem känner jag mig på samma nivå. Vi pratar om oss själva, analyserar och funderar och kommer fram till nya, spännande aspekter av våra jag. Självuppfattningen får allt mer skarpa konturer. Vi lär känna oss själva, med varandra som bollplank.
Kanske är det så att det hör till åldern. Denna egocentrering. Denna självupptagenhet. Vi, som befinner oss i den tidiga tjugoårsåldern har tagit oss igenom tonårens hormonkaos och ska skapa oss ett mer eller mindre konsekvent jag för att kunna ta oss in i vuxenvärlden. Kanske är det helt naturligt, inget jag borde förvånas eller skämmas för. Kanske borde jag bara acceptera det som det är.
Och förhoppningsvis går det över om några år.