[under uppförande]

Förlåt, jag blev överväldigad av alla nya projekt och alla människor jag ville träffa. Det är mycket som förväntas av en nyhemkommen världsresenär. Även om jag kanske inte kan kallas för nyhemkommen riktigt längre. Och imorgon åker jag till Finland och blir borta en liten stund. Detta semesterkaos.

I Bolivia använde jag bloggen lite som min loggbok. Jag skrev om vad jag hade haft för mig om dagarna och jag tänkte att det förhoppningsvis skulle intressera litegrann i alla fall, jag var ju ändå på andra sidan jordklotet. Men nu när jag är hemma igen måste jag omprogrammera mig, innan resan skrev jag inte så speciellt ofta om mina dagar och det är något jag får vänja mig av med nu igen. Att jag var i Hundby i helgen kan ju knappt intressera någon. Jag simmade i Sillen, paddlade med Aron till stranden, åt pappas grillade lax och satt på bryggan och såg solen gå ner. Jag satt på verandan och skrev, låg i hängmattan och läste, fotograferade blommande pioner och doftande jasmin, åt smultron och hittade en fästing på höften. Inte det minsta speciellt. Varannan svensk är med om samma saker. Det är sommar.

Jag börjar så smångingom komma till ro här i gamla Svedala. Jag har skaffat mig Spotify, har lärt mig att tyda de nya SL-tidtabellerna på Slussen och den nya Brandparken vid tunnelbanan är inte ny längre. Jag har vant mig. Jag äter ost och njuter av min mjuka säng. Älskar keyboarden på min dator, dricker kranvatten utan att tänka.

Men idag var jag hemma i Jonatans nya lägenhet som han delar med två andra killar i Hässelby, och där glömde jag att ta av mig skorna. Bara sådär. I Bolivia går nämligen alla runt med skor inomhus, ingen tar av dem, dygnet runt nästan går folk runt i skor och de tyckte att jag var lite konstig som gick runt barfota. De sa åt mig att jag skulle bli sjuk (vilket jag var ovanligt mycket när jag var i Bolivia, förkylningarna bara hoppade på mig, kanske var det mina bara fötter?). Så nu gick jag runt en bra stund i den nya lägenheten med skor på fötterna, tills jag insåg själv att såhär gör man ju inte i Sverige. Man ska ta seden dit man kommer.
Han bjöd på linssoppa (i Bolivia har de inte röda linser, vad jag saknat röda linser) och sen gjorde han smoothies på sesammjölk, bananer, honungsmelon, blåbär och lime. Läskigt nyttigt och otroligt gott. Så vi satt på hans balkong, på femte våningen, och såg på regnet falla medan solen värmde våra ansikten och det kändes alldeles fantastiskt att vara hemma igen. Hemma hos Jonatan, hemma bland björkarna och tallarna, hemma i landet där solen kan skina samtidigt som regnet öser ner.

Vad fan är det jag håller på med? Vem tror jag att jag är? Vad ska jag i Sydamerika att göra? Vad får mig att tro att jag skulle överleva där? Varför kan jag inte bara stanna hemma och skaffa mig ett jobb (klippt mig har jag ju redan gjort)? Eller kanske åka till Thailand, som alla andra normala människor? Hur fick jag för mig att jag kan någonting om världen, vet hur jag tar hand om mig själv? Va? Va?

Jag har testpackat. Allting får inte plats, så antingen får jag plocka bort av mina kläder, eller så får jag hänga myggnät och sovsäck utanpå ryggsäcken. Myggnätet tar en jävla plats. Bekymmer bekymmer.

Men nu snöar det ute. Det är vackert.

Ännu mer pengar spenderade idag. (HU! Men pappa, som jag gick på stan med, sa att det är bra träning för mig. Jag måste ju lära mig, någon gång.) Diverse familjebekanta och pappa lyckades övertyga mig om att jag behöver ha med mig en liten kompaktkamera också, något att ha i fickan när jag går på stan, som inte drar åt sig lika mycket uppmärksamhet som systemkameran. Så nu är jag en något förvirrad ägare av en brun Canon Ixus 80IS.
Och sen sa pappa att han inte tänker släppa iväg mig till andra sidan jordklotet utan en mobiltelefon. Så eftersom min mobil är åtta år gammal och med allra stösta sannolikhet inte fungerar i Amerikatt, så inhandlade jag hastigt och lustigt en röd Sony Ericsson med 1,3 megapixelkamera. Dessa nymodigheter.
Dessutom gick jag förbi Weekday och såg ett par turkosa jeans för halva priset som jag bara var tvungen att köpa - jag har ju ändå letat efter ett par jeans i nästan exakt den färgen i sådär ett och ett halvt år.

Nu ska jag inte köpa något på tio år. Minst.

(Men jag tänker på gammelfarmor Sonja. Det är hon som betalar halva min resa. Hon var en äventyrslysten kvinna, har jag fått intrycket av från det som berättats för mig om henne. Själv minns jag inte, hon fick alzheimers när jag var liten och dog när jag var nio. Men hon är nog glad åt att jag använder hennes pengar till att resa till Bolivia för att fotografera apor och blommor i Amazonas. Hon älskade blommor, säger pappa.)

Vi hade gäster igår. Nu ser osten ut som en backhoppsbacke. Det gör mig nästan arg. Så otroligt irriterande är det, min ost. Till och med när jag är bortbjuden ska jag prompt bara hyvla högst upp på backkrönet, så att osten blir lite mer jämntjock.
Är det här någonting som jag måste jobba med? Denna pedantiskhet. Kommer mina färdkamrater att bli galna på mig?

Nästa år ska jag fira nyår någonstans där det inte finns några fyrverkerier.

Jag går från tunnelbanan och ställer upp ekvationer i huvudet. För nöjes skull.
Vadå, understimulerad, jag? Näää, inte då.

Igår natt fick jag för mig att jag skulle börja måla igen. Hela skolgången igenom var bild ett av mina favoritämnen och mina bildlärare älskade mig alltid (kunde inte någon ha varit lite originell?). Inte för att jag egentligen var så bra, förmodar jag, utan för att jag var så beskedlig, tänkte lagom mycket själv och alltid städade efter mig. Lärare är ganska lata. Sådär i allmänhet.
Men faktum kvarstår - jag tyckte verkligen om att måla och rita. Göra saker med mina händer. Det där med huvudbryderier har jag alltid haft en fallenhet för, men att åstadkomma något konkret, som går att se och känna på, det är på kort sikt så mycket roligare. Men efter den där kursen i estetisk verksamhet-bild&form i ettan, har jag i princip inte rört en pensel. (Nåja, bortsett från när vi målade på studentflakslakanen. Riktigt högklassig konst, det där.) Och fotograferandet har det varit lite si och så med, sen fotokursen i trean. Stickar gör jag, ohyggligt mycket, men annars är det inte mycket kvar av mina konstnärsambitioner.

Så igår natt bestämde jag mig för att plocka fram oljefärgerna jag fick av mammas vän konstnären i studentpresent och för att göra det lätt för mig tänkte jag att ett självporträtt är väl sådär lagom. Men jag kom inte längre än till kolskissen på duken. Det blev ju inte alls likt. Något sorts mänskligt var det väl, men inte fan var det jag. Och klockan var ju nästan två, så det kändes legitimt att bara lägga ifrån mig mitt fiasko och somna.
Men jag är en envis jävel, nu när jag börjat tänker jag fanimej inte sluta. Blyertsporträtt var det jag gjorde mest på egen hand när det begav sig. Det ska jag börja med igen. Lust att sitta modell?

Jag har haft problem med att somna de senaste dagarna, och när jag väl har somnat har jag drömt alldeles hysteriska drömmar som nästan fått mig att önska att jag inte somnat över huvud taget. Jag har skyllt det på resfeber, en dag i taget närmar sig avresedatumet och jag jagar upp mig, jag är ju så hemskt flygrädd, bara för att nämna något.
Men så sa min kära kollega Maria att det är fullmåne. (Maria har förlovat sig. Denna underbara människa, detta underbara trots, denna inspirationskälla för den obotliga kärlekspessimisten i mig.) Maria sa att hennes pojkvän (fästman) också har jättesvårt att sova när det är fullmåne, att det har något med gravitationen att göra.
Fullmåne. Att man ska hålla koll på sånt också.

Idag hade jag min sista spanskalektion. Det gick bra, jag fick finfina betyg och kan komma och hämta ut dem i expeditionen och skicka vidare dem till VHS om jag skulle få för mig att läsa spanska på universitetet någon dag (vilket i nuläget känns ganska troligt, flytande spanska skulle det ju vara schysst att kunna).

Imorgon har jag mitt sista körrep. I söndags hade vi vår julkonsert - Juloratoriet av J S Bach. På tyska. Och stor orkester. Det var maffigt, riktigt maffigt. Och trots att det i början kändes helt omöjligt att lära sig, så finns det någon sorts logik i Bachs musik, det är inte lätt att sjunga men när man väl kommit in i det så går det nästan att ana sig till vad som ska komma härnäst, utan att det för den skull blir förutsägbart. Nä, jag måste säga att jag gillade det.
Så det svåraste var ju språket. Tyska. Jag har aldrig lärt mig tyska. Har knappt ens haft någon kontakt med det. Men det är ju så det är att sjunga i en halvambitiös kyrkokör - språkkunskapskraven är höga. Bara den här terminen har vi sjungit på svenska, italienska och tyska. Latin är rena skåpmaten för en kyrkokorist. Förra terminen sjöng vi på engelska och innan det har jag även sjungit på franska och något av de baltiska språken, jag visste väl knappt ens då vilket.
Egentligen gör det väl ändå inte så mycket om man inte förstår vad man sjunger - det handlar ju ändå bara om gud och hur han ska rädda oss trots våra synder.

Nu är det en månad kvar tills jag åker. Jag har fixat försäkring, vaccinerat mig, biljetterna är bokade och betalade, ett hostel i Lima har ett fyrabäddsrum bokat för två nätter i januari med mitt namn på det. Jag har köpt ett par vandringsskor, ryggsäcken står framme i mitt rum och högen bredvid med kläder jag ska ha med mig växer dagligen.
Natalia har redan åkt. Jag har haft mitt sista spanskaprov.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

De har ställt upp en gran framför receptionen på mitt jobb. En riktig gran. En doftande gran.
Det är något magiskt över ett julpyntat barrträd. Och det står blommande hyacinter på borden.

Man skulle kunna säga att de gångna dagarna har varit ett praktexemplar av En Bra Helg. Inte för att min helg är slut än (hoppas jag, man vet aldrig som bemanningsföretagsanställd), men imorgon har jag inga sådär extremt spännande planer.

Igår hade Natalia sin avskedsfest. Jag kan nog lugnt säga att den utmynnade i årets fest - åtminstone för mig. Jag dansade (mest av alla), fotograferade (mest av alla, 520 foton hann det bli innan batteriet dog), spelade in små meddelanden åt Natalia från alla hennes gäster som hon ska få med sig till Bolivia, pratade (med nästan alla) och hann till och med sjunga finska nationalsången två gånger (det var ju finska självständighetsdagen - sjätte december). Oslagbart.
På tunnelbanan hem stötte jag ihop med William, en av mina spanskaklasskamrater. En annan såndär grej som kan liva upp nattliga tunnelbaneturer.
Jag gick hemifrån på lördag kväll halv sex. Jag kom hem tjugo över fem på söndag morgon. Årets längsta fest blev det också.

I övrigt så har jag bakat två tårtor, precis som jag bestämde mig för att göra, och dessutom två satser cookies. Båda tårtorna blev mycket uppskattade, den ena på Natalias fest och den andra på mammas födelsedagsfika idag. Så nu har jag ytterligare två recept att lägga till min konditorsrepertoar.
Att sen avsluta söndagen med en lugn, stearinljusbelyst tårtbjudning till mammas ära med pappa, skarpnäckstanterna (mammas crew) och Agnes - det går liksom inte att avrunda en helg på ett bättre sätt.