[under uppförande]

Idag på jobbet kom en av alla dessa unga budkillar, han var från posten, jag tror att posten har bra utseende som meriterande. Killarna från posten som kom till mitt sommarjobb var också snygga. De ska ha namn och signatur från den som tar emot paketen. När jag sitter i receptionen blir det jag. Han kom in, plockade fram sin lilla handdator och sa: "Katja, va?". Han lämnade ett paket i förra veckan. Annars kommer aldrig postens bud under luncherna.
Såntdär gör mig glad. Att bli ihågkommen. Det händer inte så ofta. Det har hänt mer än en gång att en person som jag, tillexempel, läst matte med två lektioner i veckan i två år kommer fram till mig på en fest, skakar hand och presenterar sig som om vi aldrig träffats förr. "Vilken skola går du på då?"
Men den söta budkillen från posten kom ihåg mitt namn, trots att det enda jag gör är att le och skriva på. Det gjorde min dag.

Nu har jag fyradagarshelg. Det ska jag fira med en kopp varm choklad. Och jag ska baka minst två tårtor innan söndag. Bakning och gympa gör mig lycklig.

Lukten av nydiskat porslin. När man precis öppnat diskmaskinen och den där subtila doftpusten av ånga och renhet slår emot en. Jag älskar den.
Vi har ingen diskmaskin hemma, jag har ingen erfarenhet, men på jobbet är det min uppgift att ladda och tömma diskmaskinerna efter lunch, så jag har fått lära mig. För de högutbildade ekonomi-, IT- och personalvetarmänniskorna och vilka andra utbildningar de nu kan ha på kontoret, de vet självklart inte hur man gör. Det är alldeles för avancerat för deras upptagna huvuden att ens sätta in en kopp i diskmaskinen istället för att bara lämna dem i högar på diskbänken.
Men jag har inget emot att ta på mig detta ansvar. Jag älskar doften av nydiskat porslin.

Egentligen har jag ganska många anledningar att skriva, jag borde. Men jag kan inte fokusera. Orden liksom glider ifrån mig. Jag vet inte hur jag ska formulera det, att jag varit på teater med Marie idag tillexempel, i Skärholmen och sett Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger gud, en sådär härligt khemiriansk pjäs, rolig och inte det minsta trygg, att den var smart och snygg precis som dess ursprung, att jag skulle vilja skriva mycket mer om Jonas Hassen Khemiri, att jag redan har skrivit så mycket om honom här att det nästan är pinsamt. Att jag tappade mina alpackavristvärmare på vägen när jag sprang till tunnelbanan innan pjäsen och att jag sen när jag kom hem hittade dem hängande på stängslet som omgärdar arbetsplatsen som numera är Brandparken, att jag skulle vilja skriva mer om hur underbara människor kan vara ändå, för jag tycker verkligen om de här vristvärmarna, jag har på mig dem jämt, jag stickade dem kring min artonde födelsedag och att ingen bara tog dem, utan hängde upp dem så att jag lättare kunde hitta dem. Att jag läste ut Snö av Orhan Pamuk alldeles nyss och hur jag inte vet hur jag ska förstå den, att jag nästan äcklas av litteraturens mäns inställning till förälskelser och "vackra, intelligenta kvinnor", att även deras intelligens blir objektifierad i de manliga karaktärernas kärlek. Hur det börjar bråka med min egen självbild.

Men jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Så jag lyssnar på Billie Holiday och hoppas att morgondagen blir ordrikare.

Den ordinarie receptionisten på mitt jobb, Maria, förlovade sig i helgen. Inte för att jag på något sätt skulle vilja förlova mig också, jag var ju elva kanske när jag bestämde mig för att jag aldrig ska gifta mig eftersom jag inte tror på evig kärlek, men det verkade så spännande. Hon var så glad. Det är en sådär stor grej som verkligen sätter spår i ens liv. Ett åtagande av stora proportioner. Det tilltalar mig. Ansvar och hängivenhet är något som alltid har känts bra för mig, men just nu vet jag inte riktigt vart jag ska, och då är det svårt att ge sig in i något så stort och helhjärtat.
Men jag ska ju åka till Bolivia i ett halvår. Det borde väl kunna räknas. Jag är livrädd, jag har inte varit utanför Europa på åtta år, bortsett från när jag var i New York 2004, men det räknas inte, New York är mer som en europeisk storstad än något annat. Det känns som att jag beger mig in i något som jag inte alls har koll på. Tur att jag har Natalia, Cecila, Jonna och Edvard att dela paniken med.

Idag fick jag prata finska på jobbet. Det kändes bra, som om jag kom med spetskompetens till företaget. Jag är ingen dussinarbetare, jag kan minsann finska.
Och det är något med den totala gråheten i världen idag som fascinerar mig. Det pratar man om med kollegorna, hur jobbigt det är nu om hösten och hur svårt det är att komma upp på mornarna. Men alltså, jag känner mig lite falsk när jag står där och håller med. På väg över Liljeholmsbron slog Liljeholmsvikens stålgrå spegling av himlen andan ur mig. Nej, ska jag vara ärlig kan jag inte beklaga mig. Jag älskar hösten också. Världen blir som svartvita fotografier - och svartvitt är det nästintill omöjligt att misslyckas med.

Jag har morgonsol i mitt rum. För varje dag finns det en viss tid, då den uppgående solen lyser rakt in genom mina fönster och det hjälper inte trots att jag har både persienner och gardiner, rummet lyses upp av ett gult sken och jag vaknar. Just idag var den tiden 8:38. Jag vet att jag borde sova mer, jag kom hem vid tre igår, jag måste - men jag kan inte. När solen väl väckt mig är det omöjligt att somna om.
Så jag dricker iste istället och ser på Grey's Anatomy.

Jag har gått runt och varit sugen på iste i flera månader. Men min mataffär har slutat sälja iste, ingen alls fanns det att få tag på.
Så hittade jag ett blåbärsisterecept i en tidning. Men jag gillar att tänja på reglerna. Så idag gjorde jag svartvinbärsiste. Det blev gott. Riktigt jävla gott. Man ska ta saker i sina egna händer. Annars blir de aldrig gjorda.

- - -

Det ska vara minusgrader och sol imorgon. Oo! Snart är det vinter!

Jag hatar den här dagen.
Från början till slut. Hatar.
Jag vill ha glögg. Det finns ingen glögg.
Men julmust kan de sälja. I oktober. Idioter!
Jag har ätit en halv påse chips. Jag mår inte bättre.
På dn.se står det att det ska bli snö inatt. Det tror jag inte på.
Min pappa är nominerad till ett miljöjournalistpris. Det är åtminstone bra. Fast det fick jag inte veta idag. Det fick jag veta för en vecka sen.
Jag vill inte vara så banal att jag skyller mitt dåliga humör på regnet. Det måste vara något djupt, något existensiellt, jag tror det är för att jag är så snål.
Jag drömde om Jared Padalecki inatt. Han som spelar Sam i Supernatural, Dean i Gilmore Girls. Jag har tittat för mycket på tv-serier. Jag tror jag är kär. Det gör mig patetisk.
Jag hittade mina svarta jeans. Jag har letat efter dem i en vecka, trodde att de försvunnit från jordens yta, kom sen på att jag lagt in dem i frysen för att testa en liten teori jag haft. Men det var igår jag kom på det, idag tog jag bara ut dem ur frysen igen.
Ni ser. En helt värdelös dag.
Jag hatar den här dagen.

Jag har höstlov, vi komvuxstudenter har det. Så jag har tänkt att jag ska fixa med saker, något av alla de projekt jag har liggande hemma, kanske till och med bli klar med något av dem innan jag lämnar landet. Så jag gick hem till pappa och började skriva bildtexter i mina fotoalbum.
De bilderna som jag satte mig att skriva om var från vintern 2006-2007. Besöket i Finland hos min lungcancersjuka mormor, nyårsfesten som blev värsta natten i mitt liv. Jag satt där och tittade på de där bilderna och blev deprimerad, å den artonåriga Katjas vägnar, fick ångest över det år hon hade framför sig. Jag blev riktigt nedstämd.

Och sen gick jag på Friskis&Svettis-gympa.
Och där är det liksom omöjligt, hoppandes upp och ner, armhävningar och rygglyft, yogastretch i expressfart, det bara går inte att hålla kvar i nedstämdheten. Perspektiven blir plöstligt enorma, insikten om att fan, mina problem är allt bra små ändå, vad går jag runt här och är ledsen för, helt onödigt är det. Jag ska vara glad istället.
Det brukar hålla i sig. Det gjorde det ikväll också.

Jag sitter och läser recept. Jag älskar att laga mat, när jag har tid och gott om ingredienser, och att läsa recept innan är halva nöjet. Högen bara växer med urklipp och lappar, jag vet inte när jag ska hinna laga all denna mat. Och så blir jag plötsligt uppringd på Skype.
Paulina är det. Min lågstadiebästis som flyttade till Italien när vi var tolv. Vi har hållit sporadisk kontakt, träffats ett par gånger, det har ofta känts lite stelt och konstigt. Men nu kunde vi bara inte sluta prata. Det var som att vi växt ikapp varandra igen, det bara fortsatte och fortsatte, i trekvart hade vi pratat till slut, innan jag kände mig tvungen att avsluta för att få lite maskinskriverier gjorda.
Har jag sagt förr att Skype typ är den bästa uppfinningen som gjorts med internet?

Min granne har fest. Jag kan inte sova. Jag hör housedunket genom öronpropparna. Jag skulle kunna knacka på, bjuda in mig själv, men jag vet inte. Min granne har vänner som säger keff. Jag har inte lätt för mingel, jag tror att jag skulle ha ännu svårare för mingel med människor som säger keff. Speciellt när jag egentligen bara vill sova.
Han hade fest förra veckan också. Då bjöd han mig, knackade på mitt fönster och sa att jag var välkommen. Jag gick inte. Han är ganska nyinflyttad. Är det såhär det kommer att vara nu?

Ikväll har jag varit på höstfest med Manpower Student. Det var middag med tillhörande kallprat, föreläsning om den föränderliga arbetsmarknaden och seminarium om att skriva ett vinnande CV, personligt brev och att sen kunna presentera sig själv bra på en intervju. Och det kanske inte låter så fantastiskt, men gud vad inspirerad jag blev. Jag vill bara ut där och söka jobb! Jag är nästan lite besviken över att jag redan har jobb och inte kommer att få anledning att använda mina nya kunskaper förrän om nästan ett år.

Inatt drömde jag att jag var i USA och gav blod. Blodcentralen var närmast kafkaisk, som tagen ur Processen. Och jag minns att jag tänkte att fan vad dum jag är, nu kommer jag ju inte kunna ge blod i Sverige på flera månader.
När jag kom hem från jobbet idag hade jag fått min kallelse från Södertappen. Blodgivningar i drömmar räknas tydligen inte.
Jag har tänkt dra dit på lördag. Häng gärna på, om du har lust.

Det är inte bara hösten som jag tycker om med hösten. Oktober innebär även satsumassäsong. Fjorton kronor kilot på Coop. Jag kan inte sluta. Mina fingrar luktar satsumasskal. Jag älskar satsumas. Har alltid ett par i väskan när jag går hemifrån. Den perfekta kombinationen av surhet och sötma. Det är beroendeframkallande.
Men jag antar att det finns sämre saker att vara beroende av.

Jag kom hem från planeringsmöte med boliviagänget. Det luktar stekos i mitt rum. Det luktar inte stekos i köket, mamma är inte den som lagar mat när det finns rester i kylen, det finns rester i kylen, stekpannan är inte använd. Stekoset kan inte komma från vårt kök. Men ändå luktar det stekta lammkotletter i mitt rum. Ventilationen kan inte ta in ren luft utifrån, men den lyckas krångla igenom stekos. Från loftgången! Fascinerande.
Jag kommer nog drömma intensiva resdrömmar kryddade med stekos inatt.

Igår åkte jag med två vänner till Uppsala för att hälsa på två andra vänner som alldeles nyligen börjat plugga där. Jag hade aldrig varit i Uppsala förr, jag hade bara hört galna historier om studentfester och nationer och könssjukdomar. Kanske inte de allra mest positiva fördomarna.
Men jag störtförälskade mig. De underbara höstfärgerna kan ha bidragit, men det är något speciellt med små, gamla städer. Domkyrkan. Det var mulet största delen av dagen, men ungefär lagom till att vi gick in på den stora kyrkogården, tittade solen fram och sken mellan alla gula fallande löv och det var alldeles magiskt. Med gravarna från förrförra seklet var det som att vi stigit in i en tidsmaskin. Jag ångrade så bittert att jag inte haft kameran med mig, men samtidigt kändes det bra att vilja ha den där. Det var så länge sen jag hade lust. Nu fick jag sakna. Som de säger, distance makes the heart go fonder. Jag och kameran behöver en nytändning.
Likaså med studierna. Nu vill jag verkligen flytta till Uppsala och börja plugga, jag vill vill vill. Men det kommer jag inte kunna förrän tidigast nästa höst. Fatta vad mör jag kommer att vara då, första månaderna kommer att gå på ren lust. Det är så det ska vara. Ibland ska man låta bli att göra det man vill göra, för att bygga upp lite saknad så att uppskattningen blir större när man väl får göra det.
Vi åt lunch på Snärkes nation och på kvällen gick vi på korridorsfest. Och trots att jag var gäst, kändes det verkligen som att jag hörde dit.

Idag gick jag på säsongens första friskis&svettis-pass. Jag har inte tränat sen den hemska förkylningen jag hade som ledde till ansiktsförlamning i november. Promenerat och cyklat en aning, visst, simmat och sprungit tre gånger kanske, men det räknas inte. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Jag hoppade runt till ABBA, Justin Timberlake och Afro-Dite. (Kommer någon ens ihåg Afro-Dite? Jag, uppenbarligen, och gympaledaren. Men knappast någon annan.) Medan jag tappade bort mig i stegen lyckades jag till och med ha sinnesnärvaro att försöka memorera bibelversen som sitter på salsväggen - vi tränar nämligen i Skarpnäckskyrkans gympasal. Så mycket älskade Gud människorna att ha gav dem sin ende son, för att de som tror på honom inte ska dö utan få evigt liv. Ungefär så tror jag att det står. Och det är ju fint.
Och jag överlevde! Fy vad jag svettades, och fy vad jag kommer att ha träningsvärk imorgon, men jag överlevde, och nu känner jag mig helt oövervinnerlig. Min kondition kan inte vara så kass som jag trodde. Min kropp har väl inte gett upp på mig riktigt än. Och tur är väl det...

Igår gick jag och la mig vid nio. Jag somnade med en gång och sov hela natten igenom. Jag vaknade nu, runt halv tolv. Det blir drygt fjorton timmar. Lika mycket som jag sov efter att ha kommit hem från Arvikafestivalen för ett par år sen. Kanske hade jag en liten skuld att ta igen ändå.
Nu känner jag mig i alla fall underbart utvilad. Jag ska nog till och med lyckas plugga lite spanska idag.

Idag var det min första dag i skolan. Spanska steg ett på Åsö vuxengymnasium. På morgonen när jag gnällde på den tidiga timmen och velade om ifall jag skulle orka tvätta håret eller inte, sa mamma:
- Det är klart att du måste tvätta håret, Katja (fast på finska: Tietysti sun pitää pestä tukka!). Första intrycket är alltid viktigt, och vem vet, du kanske träffar mannen i ditt liv där! Och vad kommer hans förstaintryck av dig vara då? Att du var tjejen med skitigt hår?

Såhär efter första lektionen kan jag ju säga att ingen av mina klasskamrater (för det är det det känns som, en klass, vi fick intervjua varandra och läraren var en jättesöt äldre herre) har någon mannen-i-mitt.-liv-potential, men däremot stötte jag på Robin på skolgården under rasten. Då var jag glad att jag åtminstone såg fräsch ut, och hade snygga skor på mig. Robin är en person som lägger märke till sånt. Och, ni vet, det finns människor som man liksom vill se bra ut för, människor som man aldrig träffar längre men som en gång i tiden varit sådär världsomvälvande viktiga, människor som man egentligen inte bryr sig om längre men som det ändå inte går hålla sig lugn inför. När man stöter på såna vill man se snygg ut. För mig är Robin en av de där människorna.
Mamma visade sin omfångsrikare livsvisdom när hon sa åt mig att tvätta håret imorse. För även om jag inte träffade mannen i mitt liv idag heller, så vet man aldrig vilka överraskningar som dagen lägger för ens fötter. Man kan alltid stöta på en Robin.

Oh boy, oh boy, oh boy, oh boy, vilken helg!

I lördags gick jag ut på tjugoårsklubb för första gången sen jag fyllde tjugo (för sådär ett halvår sen. Jag har fortfarande inte gått på Systembolaget).
Jag tog på mig en klänning och målade kajal runt ögonen, träffade Sofie och gick in på Debaser för att se Moto Boy stå på scen. Jag behövde inte ens visa leg. Det kändes lite onödigt, alltihopa, när man var arton var de ju alltid så noga med legitimation och vakten stod länge och granskade bilden på det där lilla kortet och sen såg han upp på en sött leende Katja (för jag blir alltid sån med män, det går inte att komma ifrån, söta flickeleendet och det går nästan alltid hem, männen faller som furor och ger mig allsköns fördelar, billigare pizzor och överdrivet mycket hjälp med tunga saker, och jag får dåligt samvete med mitt feministjag). Men nu brydde sig ingen. Jag ser likadan ut, tycker jag, jag har inte blivit äldre. Det är snarare som Bob Dylan sjunger, I was so much older then, I'm younger than that now. Men det verkade inte personalen på Debaser märka.
Sent omsider dök Moto Boy upp på scen och han stod där i rött läppstift och sina kindknotor och den fräsiga gitarren och skinnjackan som han efter andra låten öppnade, det var ju så varmt, och han hade ingenting under. Vackra män på scen med vackra röster och bara överkroppar under öppna skinnjackor - det får man inte uppleva så ofta. Det var en nästintill religiös upplevelse. När han sjöng Blue motorbike blev jag en liten våt fläck på golvet. Men det var jag inte ensam om, Sofie var också helt lyrisk och det visade sig vara riktigt kul att gå på klubb, se lite spelningar och dansa med Sofie. Jag som nojat mig så mycket. Jag kanske kan börja gå ut igen.

Igår gick jag upp alldeles för tidigt för att hinna till farfar Larsens 80-årslunch. Och direkt därifrån till moster Kaarinas 53-årskalas. Hela pappasläkten och halva mammasläkten på en dag - det blev lite mycket. Det var som att gå från en värld till en helt annan. Till och med maten talade sitt tydliga språk. Farfar serverade en trerätters fisklunch catrat från Grand Hotel, serverat i en hyrd herrgård. Kaarina serverade en mycket våt potenstårta med två hela, skalade bananer stående rakt upp i mitten. Men jag tycker mycket om båda mina släkter så i slutändan blev det faktiskt riktigt trevligt.

Imorse ställde jag klockan på åtta och drog ut och SPRANG. Och när jag kom hem kokade jag havregrynsgröt till frukost. Jag känner mig hurtig som fan! (Havregrynsgröten luktade filosofistudier. Jag har russin, kanel och kardemumma i min gröt och jag åt det nästan varje morgon i våras - havregrynsgröt och sen dyka rakt ner i Kant och Platon. Jag vill igen! Jag vill fortsätta! Men i höst blir det spanska och vad ska man egentligen med en massa högskolepoäng i filosofi? Helt bortkastat.)

Nu åker jag till Hundby.

äh .

Jag ville gå på promenad ut i det underbara regnet, men hittade inget paraply. Mamma måste ha tagit med sig minst två till Finland. Men jag var ju bara tvungen, man kan bli galen av att vara hemma och fixa och dona i två hela dagar medan man väntar på att halsonten ska gå över, ensam i lägenheten och i hela stan, känns det som. Så jag tog helt enkelt på mig mitt plommonstop Rut och böjde ner brättena.
Vad det droppade framför ögonen! Och jag blev ju ganska blöt ändå. Men fint var det, att gå i regnet, och hoppa i pölarna med mina gula gummistövlar.