problemet med söndagar
Det har varit en underlig helg. Jag har haft svårt att ha någon koll på mina humörsvängar. Och att jag för ett singelhushåll för tillfället underlättar ju inte speciellt mycket. Mamma är bra på att få mig att göra saker, både genom öppna uppmaningar, och genom att, på mammors vis, gå mig på nerverna så att jag bara måste ta mig ur huset. Men nu sitter jag bara hemma och fixar och det blir liksom en spiral av allt från skrattattacker till melankoliska grubblerier och ett behov av att se på Gilmore Girls en hel natt. Något allvarligare TV-seriemaraton lyckades jag behärska mig ifrån, men ändå. Det är inte trevligt.
Så innan jag ställde mig och diskade helgens smutsiga kastruller, knåpade jag ihop en spellista och sjöng hela disken igenom. Olika människor har olika avslappningsmetoder, saker som gör dem lyckliga, och för mig fungerar nästan alltid sången. Att med ett riktigt körsångsstöd i korsryggen ta i så mycket som rösten tål, det gör mig lätt i kroppen, får mig att lösas upp ett ögonblick. Jag tror att vetenskapen skulle säga att det är endorfinerna.
Jag diskade kakformen och falsettsjöng Hallelujah tillsammans med Jeff Buckely och tänkte på hur vi sjöng Hallelujah på lastbilsflaket på vägen från Rurrenabaque till Trinidad. Att det var länge sen nu. Mer än fyra månader. Och jag tänkte att det var Fred som fick mig att börja lyssna på Jeff Buckley.
Alla dessa spår som människorna lämnat i mig. Allting som jag bär med mig och plockar fram en sånhär dag. Det är svårt att göra det balanserat, att inte fastna.
Men jag sjunger. Och jag skriver. Det håller mig över ytan tillsvidare.
Så innan jag ställde mig och diskade helgens smutsiga kastruller, knåpade jag ihop en spellista och sjöng hela disken igenom. Olika människor har olika avslappningsmetoder, saker som gör dem lyckliga, och för mig fungerar nästan alltid sången. Att med ett riktigt körsångsstöd i korsryggen ta i så mycket som rösten tål, det gör mig lätt i kroppen, får mig att lösas upp ett ögonblick. Jag tror att vetenskapen skulle säga att det är endorfinerna.
Jag diskade kakformen och falsettsjöng Hallelujah tillsammans med Jeff Buckely och tänkte på hur vi sjöng Hallelujah på lastbilsflaket på vägen från Rurrenabaque till Trinidad. Att det var länge sen nu. Mer än fyra månader. Och jag tänkte att det var Fred som fick mig att börja lyssna på Jeff Buckley.
Alla dessa spår som människorna lämnat i mig. Allting som jag bär med mig och plockar fram en sånhär dag. Det är svårt att göra det balanserat, att inte fastna.
Men jag sjunger. Och jag skriver. Det håller mig över ytan tillsvidare.
Kommentarer
Trackback