poliser, där och här

Så många har pratat om filmen Babel, så när den stod där i hyllan på biblioteket tänkte jag att det gäller att passa på. Det är sällan man är på plats när bibliotekets bra filmer är inne. Så jag lånade den.

Och nu har jag sett den. Och jag måste säga att på mig är det helt bortkastat att visa såna filmer. De motverkar sitt syfte. Jag blir inte arg och full av vilja att förändra. Jag blir olycklig och apatisk. När det nu är så hemskt, vad skulle jag kunna göra? Det är ju redan kört.
Och det går ju inte att skylla ifrån sig heller. Ett centralt tema är polisen. Den "onda" polisen i Marocko och den "onda" polisen i USA. Bara där, skulle man kunna tänka, u-länder och nya världen. Men låt mig berätta en liten historia:

En medelålders man blir utelåst från sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. I desperation får han låna sin grannes telefon, men hans son kan inte komma hem på ett bra tag. Så tålmodig är mannen inte, så han får även låna en kökskniv från grannen för att försöka bända upp låset med den. Självklart går det inte. Uppgivet går mannen ut på gatan för att vänta på sin son.
En kort tid passerar. Mannen har satt sig på trappen utanför sin port med kökskniven brevid sig. Plötsligt kommer två piketbussar körande och stannar mitt framför honom. Ut hoppar flera poliser och utan ett ord föser de ner honom från trappen så att han hamnar liggande med ansiktet ner i gatan med flera poliser på sig. Självklart blir mannen förvirrad och förskräckt och försöker fråga poliserna vad de håller på med, men de fortsätter med sin ordlösa behandling. Som tur är kommer mannens son lägligt till platsen innan poliserna hinner baxa in honom i en av piketbussarna och får dem att inse att det hela bara är ett stort misstag. Utan några ursäkter släpper de mannen och åker iväg lika snabbt som de kom.
Så, slutet gott, allting gott?

(Det bör nog tilläggas att mannen var från Latinamerika och trots att han bott i Sverige i mer än tjugo år fortfarande pratade svenska med brytning.)


Och som ni kanske anat så är det här inget jag hittat på bara sådär. Det är vad man kan kalla en real life story. Mannen är mina kusiners pappa. Antagligen hade någon annan granne som sett honom från sitt fönster larmat polisen, som svalde historien om den livsfarliga utlänningen med kniven med hull och hår, utan att fråga, utan att överhuvudtaget tänka, knappt titta.
Så nej. Vi kommer aldrig undan våldet och fördomarna och ignoransen. Inte ens i vårt lilla Sverige.

Så att se en film som Babel får inte mig att öppna ögonen. Den gör mig håglös. Fast, jag vet inte. Imorgon känner jag kanske annorlunda.
För en vecka sen gick jag med i Röda Korset. Idag gjorde jag min första "tjänst" som frivillig. Jag satt i två timmar på Farsta bibliotek och hjälpte en flicka som går i åttan med hennes matteläxa. Det märktes att hennes lärare inte hade tid att hjälpa henne. Där behövdes jag. Där kände jag mig nyttig. Det är sånt där smått jag måste börja med, för att över huvud taget orka med.

Kommentarer
Postat av: Jakop Dalunde

Jag såg Babel på bio. Det var en stark upplevelse.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback