Garden State

För att återgå lite till det där jag skrev för en knapp vecka sen om Afrika och att längta hem. Det inlägget blev kommenterat (förhållandevis ovanligt i min blogg) och det fick mig att tänka på en replik från Garden State. Den är en av mina favoritfilmer (tillsammans med Before sunrise/-set, Amelie från Montmartre, Eternal sunshine of the spotless mind och det mesta med Hasse&Tage) som jag liksom inte kan få nog av, och någongång i mitten ligger Andrew och sprattlar i sin miljonärpolares bassäng för han kan inte simma. Då simmar Sam till honom i den grunda delen istället (de har tagit det i ett sånt fantastiskt fågelperspektiv, helt uppifrån och Natalie Portman simmar tvärs över den här obestämbart runda, turkosa bassängen omringat av mörker, från de lekande förväxta tonåringarna till helt ensamma Zach Braff. Det är något symboliskt över det, och det är så vackert). Och de är där i vattnet, alldeles vid kanten, undervattenlampan gör att det blir lite motljus i kameran och de börjar prata om hemlängtan och familj. Och Andrew säger:

               Maybe that's all family really is. A group of people who miss the same imaginary place.

Jag ryser alltid där. Det blir nästan för mycket. Den är nästan för söt, men ändå inte. Och jag älskar den. Soundtracket, färgerna, galenskaperna. Jag är kär i både Andrew och Sam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback