Robert Downey Jr.
Den här hösten har varit ett enda långt maraton i tv-serier. Just nu ser jag på Ally McBeal. Jag tycker om hennes excentriciteter, hennes neuroser. Det får mig att känna mig mer normal. Jag har kommit så långt att Robert Downey Jr. har dykt upp i serien. Och det är något med honom. Hans sarkastiska, rättframma karaktär. Och i Fur, som var uppbyggd kring närbilder på Nicole Kidman och så Robert Downey Jr's bruna ögon bland allt hår. Jag bara sitter och dreglar.
Och det är helt mot min karaktär. Först och främst för att han är på tv. Redan det är nästan oövervinnerligt avtändande. Men annars är det också helt fel, han är inte alls min typ. Jag faller inte alls för bruna ögon. Om det är något som den där brunögda charmigheten allmänt gör med mig, så är det snarare misstänksam. Jag har blivit betingad. Men med Robert, det liksom kryper över hela kroppen. Jag kan inte tänka i rader. Jag har nog abstinens från vanliga människor. Jag måste ut i världen igen.
Och det är helt mot min karaktär. Först och främst för att han är på tv. Redan det är nästan oövervinnerligt avtändande. Men annars är det också helt fel, han är inte alls min typ. Jag faller inte alls för bruna ögon. Om det är något som den där brunögda charmigheten allmänt gör med mig, så är det snarare misstänksam. Jag har blivit betingad. Men med Robert, det liksom kryper över hela kroppen. Jag kan inte tänka i rader. Jag har nog abstinens från vanliga människor. Jag måste ut i världen igen.
Kommentarer
Trackback