att skriva om skuld

Jag gick på bio. Jag vaknade ett imorse och mådde illa och sen satt jag i tre timmar och laddade upp bilder på fuji, bara för att webbläsaren skulle låsa sig när jag hade åtta bilder kvar (av en sådär drygt fyra hundra) och jag kände att något måste jag göra. Jag kan inte sitta här hela dagen och låta hjärnan degenerera en aning för varje ytterligare minut som gick. Så jag köpte en biobiljett för checken jag fick av mamma i julklapp, och så åkte jag in till Saga salong 1 för att se Försoning. Eller Atonement, som den heter på originalspråk.

Jag har alltid tyckt om kostymfilmer. Jag skulle tro att det är en kombination av mitt intresse för historia och en sorts verklighetsflykt som alla de vackra kläderna, hästarna, vyerna skänker, att reglerna är helt andra från dem i min värld.
Atonement hade det mesta som jag söker i en kostymfilm - och utöver det även flera saker som kom som överraskningar. Positiva sådana. Ett egensinnigt sätt att hoppa fram och tillbaka i tiden, för att visa skeenden ur olika synvinklar, och ett foto som bitvis förstärkte känslan av subjektivitet. Skönhet, i både skådespelare och miljöer, även det som vid en första anblick såg fult åt fick ett vackert skimmer. Och själva greppet - det psykologiska, filosofiska. Slutet.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag kan skriva. Det är en stor historia. Den är svår. Den tilltalade mig, personligen, tanken kring skuld. Jag ska vårda minnet av den ömt, den där känslan av överjordiskhet som en riktigt bra film sedd på bio ger. Jag har inte riktigt landat än. Så låt mig minnas:

- Kiera Knightleys svepande, gräsgröna aftonklänning, den där ödesdigra, heta dagen 1935. Jag vet att hon inte har så gott anseende hos vissa, hennes putande läppar har jag hört förlöjligas många gånger. Men här, i denna långa gröna klänning som drömskt slöt sig kring hennes slanka kropp var hon något av det vackraste, sensuellaste jag sett

- James McAvoy som sliten soldat, gående över en äng med vallmo. Och innan någonting hänt än, på sin kammare med sin skrivmaskin, i ett vitt linne skrivandes ett brev till sin kärlek, fortfarande lätt, fortfarande ovetandes av det öde som låg för hans fötter. Det är sällan en skådespelare endast genom sin uppenbarelse kan tilltala mig, men Robert Downey Jr. kan och James McAvoy är ännu värre, det är inte rollerna han gör, det är han. I The Last King of Scotland, jag borde ha valt den till årets film 2007, jag förstår inte hur jag kunde glömma att jag sett den. Och så här, framför skrivmaskinen, närbilderna och orden han skrev. Jag ville bara flyta in i duken och vara en del av filmen

- och skrivmaskinerna i sig. Ljudet från dem. Musiken, som inte bara bestod av piano och stråkar, utan även ljud från själva filmen, som sen fick fortplanta sig i takt till musiken. Skrivmaskinsknäppningarna, en boll mot en vägg, skott och ekot av steg i en ödslig korridor

- scenen, kanske det vackraste jag sett på film, när Kiera Knightleys karaktär och James McAvoys alldeles i början har ett litet gräl, det är det första som händer, innan någon vet, inte ens de själva. Den där spänningen i luften, det gick nästan att känna lukten. Han råkar ha sönder en vas, så att en bit faller ner i fontänen de står vid. Ilsket klär hon av sig i bara underklänningen och hoppar i fontänen och fiskar upp den förlorade biten. Stiger upp ur fontänen drypande av vatten, det vita sidenlinnet hade lika gärna kunnat vara obefintligt. Han som generat ser bort och hon klär på sig igen, rycker ifrån honom den andra trasiga vasbiten och går med arga steg därifrån. Deras instängdhet, allt de bär på men inte vågar visa. Hur han, när hon gått, böjer sig ner över fontänkanten, kameran i nivå med vattenytan, och försiktigt bryter ytspänningen. Handen mot vattnet som för bara ett ögonblick sen omslöt hennes kropp

hand
min hand, vid Sillen


Jag stickade under hela föreställningen. När eftertexterna började rulla och ljuset i salongen tändes, blev jag sittande helt uppfylld, med stickningen i knät. Mannen som satt bredvid mig såg på mina stickor och garner och frågade, skrattande: "Kan du sticka i mörkret?"
Och som en av de få gångerna i mitt liv kom rätt ord till mig precis i det ögonblicket jag behövde dem, och inte tre minuter senare. Jag svarade: "Det sitter i fingrarna, inte i ögonen."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback