thankyou for the music
Mamma bjöd på på bio. Vi gick in från en svettig Götgatan och sjönk ner i Victorias bekväma fåtöljer. Vi skulle se Mamma Mia. Och så började showen. Sång och dans och grekiska paradisöar och vackra människor. En gladkick som hette duga.
Jag var i precis rätt ålder när A*Teens slog igenom i slutet av 90-talet. Jag minns att jag satt framför Voxpop en onsdagkväll och där dansade A*Teens in i sin första musikvideo till den discomixade versionen av "Mamma mia" som servitörer på ett tråkigt coctailparty, och jag tror att jag till och med ringde in och röstade på dem. En av de få gånger som jag gjorde det. På dem röstade jag, och på Britney Spears "Hit me baby one more time".
Senare fick jag en ABBA Gold-skiva och sen har de liksom alltid funnits där. Inget som jag seriöst lyssnat på sådär, men ändå. Det är något evigt över deras låtar, det är inget konstigt att den amerikanska kuratorn på International School of Tanganyika, när han fick veta att jag var svensk, började prata om det där bandet som han lyssnade på som ung, vad var det det hette nu igen, ABBA? Och i gymnasiet satt Malin på luncherna och spontanöversatte ABBA-låtar och fick alla att skratta. Och när hon väl börjat brukade jag helhjärtat hjälpa till, för självklart kunde jag texten till de flesta av deras hittar utantill. Så visst har jag en relation till ABBA.
Så nu, när vi satt där i biomörkret, fick jag verkligen anstränga mig för att inte sjunga med. Ställa mig upp och dansa. Meryl Streep sjöng riktigt bra, och Colin Firth och Stellan Skarsgård hade båda charmigt ostämda sångröster. Och finns det något mer idylliskt än en grekisk ö mitt i ett turkost hav där de vitkaklade husen klamrar sig fast utmed bergssluttningarna? Så länge man inte hatar ABBA, så är det en film värd att se. Om man vill bli glad.
Och när vi kom ut från salongen, sa mamma att vi måste köpa DVD:n sen, när den kommer ut. Då, hemma långt borta från alla kräsna öron, ska jag allt sjunga med ända ifrån tårna.
Jag var i precis rätt ålder när A*Teens slog igenom i slutet av 90-talet. Jag minns att jag satt framför Voxpop en onsdagkväll och där dansade A*Teens in i sin första musikvideo till den discomixade versionen av "Mamma mia" som servitörer på ett tråkigt coctailparty, och jag tror att jag till och med ringde in och röstade på dem. En av de få gånger som jag gjorde det. På dem röstade jag, och på Britney Spears "Hit me baby one more time".
Senare fick jag en ABBA Gold-skiva och sen har de liksom alltid funnits där. Inget som jag seriöst lyssnat på sådär, men ändå. Det är något evigt över deras låtar, det är inget konstigt att den amerikanska kuratorn på International School of Tanganyika, när han fick veta att jag var svensk, började prata om det där bandet som han lyssnade på som ung, vad var det det hette nu igen, ABBA? Och i gymnasiet satt Malin på luncherna och spontanöversatte ABBA-låtar och fick alla att skratta. Och när hon väl börjat brukade jag helhjärtat hjälpa till, för självklart kunde jag texten till de flesta av deras hittar utantill. Så visst har jag en relation till ABBA.
Så nu, när vi satt där i biomörkret, fick jag verkligen anstränga mig för att inte sjunga med. Ställa mig upp och dansa. Meryl Streep sjöng riktigt bra, och Colin Firth och Stellan Skarsgård hade båda charmigt ostämda sångröster. Och finns det något mer idylliskt än en grekisk ö mitt i ett turkost hav där de vitkaklade husen klamrar sig fast utmed bergssluttningarna? Så länge man inte hatar ABBA, så är det en film värd att se. Om man vill bli glad.
Och när vi kom ut från salongen, sa mamma att vi måste köpa DVD:n sen, när den kommer ut. Då, hemma långt borta från alla kräsna öron, ska jag allt sjunga med ända ifrån tårna.
Kommentarer
Trackback