[under uppförande]

Såhär på kvällskvisten, blir det lätt så, trots att dagen varit helt fantastisk, att jag blir lite melankolisk. Och då minns jag plöstligt ett 7th Heaven-avsnitt (ni vet, den där överdrivet pretentiösa och korrekta amerikanska serien om prästfamiljen med sju barn). Den gick alltid på TV när jag kom hem om eftermiddagarna, och det var skönt att bara lägga sig på soffan och översköljas av de kristna moralkakorna och skratta åt hur överdrivet allting var.
I ett avsnitt har mittenkillen, han blonda, bestämt sig för att han har the blues. Han går runt i huset och hans familj ber honom om tjänster och han ba: I've got the blues. Men till sist inser han att så funkar det inte, världen må te sig helt fruktansvärd ibland och allting helt hopplöst, men det kommer aldrig bli bättre om han fortsätter gå runt och ha the blues. Så han bestämmer sig för att sluta ha the blues och göra nåt åt saken istället och så klappar alla i händerna och pappa prästen och supermamman ser stolt på honom och ler sådär amerikanskt milt och slutet gott allting gott. Sensmoral: var inte deppig - gör något åt det istället!

Och jag tänker att tänk om det vore så enkelt. Tänk om mitt psyke vore som en platt TV-karaktär och livet som en kristen, amerikansk TV-serie. Tänk vad enkelt allt skulle vara då.