Natalia & jag, vi ser på film nästan varje dag I
Häromkvällen såg jag och Natalia My Blueberry Nights. Vi drack portvin, åt nachos med guacamole och såg Norah Jones åka tvärs över den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sig själv, medan Jude Law stekte kotletter i New York - platsen där allting började och slutade.
Det är en alldeles underbar film, det har jag skrivit förr, jag har även skrivit av citatet från slutet av filmen, men det bryr jag mig inte om. Det får vara med igen:
Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are. And every reflection makes me like myself a little more.
Och jag tror att det mest underbara med filmen är att den inte handlar om den vilsna flickan och prinsen som kommer på den vita springaren och räddar henne. Det är inte kärleken som räddar henne, det är hon som räddar sig själv och det är något som hon måste göra innan hon kan bege sig in i kärleken på nytt.
Det är något så hoppfullt över det. Det stämmer överens med min världsbild mycket bättre än någon passiviserande Törnrosa-saga. Jag vill inte bli räddad. Jag vill klara mig själv.
Och det är sånt jag vill skriva. Prosans motsvarighet till Wong Kar Wais underbara kameravinklar och gripande personporträtt. Stillheten och utrymmet. Växtkraften. Hur gör jag det?
Det är en alldeles underbar film, det har jag skrivit förr, jag har även skrivit av citatet från slutet av filmen, men det bryr jag mig inte om. Det får vara med igen:
Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are. And every reflection makes me like myself a little more.
Och jag tror att det mest underbara med filmen är att den inte handlar om den vilsna flickan och prinsen som kommer på den vita springaren och räddar henne. Det är inte kärleken som räddar henne, det är hon som räddar sig själv och det är något som hon måste göra innan hon kan bege sig in i kärleken på nytt.
Det är något så hoppfullt över det. Det stämmer överens med min världsbild mycket bättre än någon passiviserande Törnrosa-saga. Jag vill inte bli räddad. Jag vill klara mig själv.
Och det är sånt jag vill skriva. Prosans motsvarighet till Wong Kar Wais underbara kameravinklar och gripande personporträtt. Stillheten och utrymmet. Växtkraften. Hur gör jag det?
Kommentarer
Postat av: Kirke Ailio Rodwell
Ja, och sen att man faktiskt får veta mer om människorna i hennes omgivning. De är mer än bara stereotyper - typ fyllot, spelmissbrukaren etc. De är så mycket mer!
Alla människor har ett djup, ett känslospektra som sällan tas upp när filmen egentligen inte handlar om dem. Här får de den förståelsen och helhetsskildringen de förtjänar. Fantastiskt!
Trackback