de små undantagen (9 juli)

Jag såg precis klart på Stranger Than Fiction. En film som jag har haft på min dator i minst ett och ett halvt år, som jag börjat se på minst tio gånger men sen gett upp på, jag har liksom aldrig pallat mig igenom mer än en kvart, sen har någon lättsmält tv-serie fångat mitt intresse istället.  Jag ser sällan på film nuförtiden. Jag har blivit tv-serienarkoman.

Men jag förstår egentligen inte varför jag aldrig kommit längre med Stranger Than Fiction. Den börjar bra. Riktigt snyggt faktiskt. Och ändå var det i självdiciplinträningens namn som jag bestämde mig och faktiskt såg den från början till slut.


Ingen sådär stort extraordinär film. Men ändå har den någonting. Den handlar om en författare med skrivkramp, Emma Thompson, och hennes nya huvudkaraktär. Den känns aktuell, för mig, som går runt med mina egna karaktärer i huvudet, vissa av dem skriker och andra säger ingenting alls och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få ner något intelligent och sammanhållet om dem.

Författaren och huvudkaraktärens liv börjar snärjas samman och processen växer i mig. Tänk om någon kunde berätta mitt liv för mig. Vad mycket lättare det skulle vara att skilja de viktiga sakerna från de triviala då. Istället går jag runt och formulerar meningarna i huvudet, utifrån mig själv, jag använder aldrig allvetande berättare när jag skriver. Men vad skönt det skulle vara.

I slutet av filmen snörs den samman med Emma Thompsons vackra berättarröst och hon är en fantastisk skådespelare, är hon inte det? Och nu sitter den liksom där, filmen, och gror någonstans mellan mina lungor och kanske kommer jag att vakna imorgon och ha glömt hela grejen. Eller så har där växt fram någonting, en byggsten, ett språkrör för de stumma karaktärerna i mitt huvud.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback