Natalia & jag, vi ser på film nästan varje dag II
Häromveckan gick jag på bio med Natalia och hennes två kusiner Gabriela och Valentina. Dragonball, filmatisering av en mangaserie, för att Natalia så gärna ville se den. Själv var jag skeptisk. Och när ljuset släcktes i biosalongen och den mörka berättarrösten började prata spanska, visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Sen var dubbad.
Inte för att språket var så hemskt viktigt. Det fördes inga långa, komplicerade, intellektuella diskussioner, och den lilla spanska jag kan räckte för mig att snappa upp grundkonceptet och ganska mycket till.
Inte för att jag på något vis kan kalla mig för serieexpert, men när jag sett Dragonball kunde jag inte låta bli att se ett mönster. Natalia har fått mig att se Batman Begins och The Dark Knight också, Ironman och Spiderman har jag sett sen innan och Stålmannen-storyn känner väl alla till. Rediga karlar, allihopa av dem, starka och bra på att slåss och inte det minsta känslosamma (för känslor vet ju alla är något dåligt) - förutom när det kommer till en punkt. Tjejen. Chi-Chi. Rachel. Pepper Potts, MJ och Lois Lane. När dessa praktexemplar till tjejer kommer in i bilden, tappar våra superhjältar helt omdömet. Dessa annars så ypperliga män blir plötsligt lättlurade, korkade och svaga. Tjejerna är deras akilleshäl.
Vad är det meningen att det här ska sända för budskap? Att trots männens överlägsna muskelstyrka, så är det ändå i slutändan kvinnorna som har makten?
Natalia har fått mig att se ett par andra filmer också. Kill Bill vol. I & II. Resident Evil. Här är det kvinnor som är hjälten. Gäller samma mönster för dem? Nej, snarare motsatsen. Redan i namnet klargörs det ju vad Uma Thurman gett sig ut för att åstadkomma - hon ska döda Bill, mannen hon älskade. Här är det senhård hämd som gäller, inte kärlek. Och nästan samma sak gäller för Milla Jovovich i Resident Evil. När hon inser vad mannen hon älskar har gjort, försvinner all respekt och alla känslor, och när det sen kommer till kritan blir även han dödad.
Vad innebär denna asymmetri i mönstret? Att de manliga superhjältarna har råd att bli svaga när det kommer till sina tjejer, för de är ju så hårda och övertygande annars? Men att de kvinnliga superhjältarna inte kan det, eftersom de är kvinnor, de tillhör det svagare könet, de måste vara hårda hela tiden, annars förlorar de sin trovärdighet?
På kylskåpet hemma i Skarpnäck sitter en seriestrip med Nemi uppsatt. I den sitter Nemi och Cyan och pratar om parrelationer. Att det är väldigt få män som skulle klara av att ha ett förhållande med en kvinna som var smartare eller tjänade mer pengar än honom. Nästan lika smart får hon vara, men inte smartare. Då blir det fel i maktbalansen och mannen blir osäker på sin manlighet. Nemi påstår att det är därför som det är så svårt för riktigt smarta, coola tjejer (som hon själv tillexempel) att hitta pojkvän.
Som exempel tar de Spiderman och hans söta MJ, eller Superman och hans mjäkiga Lois Lane.
I sista rutan frågar Cyan Nemi:
- Har Superwoman någon pojkvän?
Nemi svarar:
- Nej, hon är singel.
Jag älskar Nemi. Hon är min hjälte.
Inte för att språket var så hemskt viktigt. Det fördes inga långa, komplicerade, intellektuella diskussioner, och den lilla spanska jag kan räckte för mig att snappa upp grundkonceptet och ganska mycket till.
Inte för att jag på något vis kan kalla mig för serieexpert, men när jag sett Dragonball kunde jag inte låta bli att se ett mönster. Natalia har fått mig att se Batman Begins och The Dark Knight också, Ironman och Spiderman har jag sett sen innan och Stålmannen-storyn känner väl alla till. Rediga karlar, allihopa av dem, starka och bra på att slåss och inte det minsta känslosamma (för känslor vet ju alla är något dåligt) - förutom när det kommer till en punkt. Tjejen. Chi-Chi. Rachel. Pepper Potts, MJ och Lois Lane. När dessa praktexemplar till tjejer kommer in i bilden, tappar våra superhjältar helt omdömet. Dessa annars så ypperliga män blir plötsligt lättlurade, korkade och svaga. Tjejerna är deras akilleshäl.
Vad är det meningen att det här ska sända för budskap? Att trots männens överlägsna muskelstyrka, så är det ändå i slutändan kvinnorna som har makten?
Natalia har fått mig att se ett par andra filmer också. Kill Bill vol. I & II. Resident Evil. Här är det kvinnor som är hjälten. Gäller samma mönster för dem? Nej, snarare motsatsen. Redan i namnet klargörs det ju vad Uma Thurman gett sig ut för att åstadkomma - hon ska döda Bill, mannen hon älskade. Här är det senhård hämd som gäller, inte kärlek. Och nästan samma sak gäller för Milla Jovovich i Resident Evil. När hon inser vad mannen hon älskar har gjort, försvinner all respekt och alla känslor, och när det sen kommer till kritan blir även han dödad.
Vad innebär denna asymmetri i mönstret? Att de manliga superhjältarna har råd att bli svaga när det kommer till sina tjejer, för de är ju så hårda och övertygande annars? Men att de kvinnliga superhjältarna inte kan det, eftersom de är kvinnor, de tillhör det svagare könet, de måste vara hårda hela tiden, annars förlorar de sin trovärdighet?
På kylskåpet hemma i Skarpnäck sitter en seriestrip med Nemi uppsatt. I den sitter Nemi och Cyan och pratar om parrelationer. Att det är väldigt få män som skulle klara av att ha ett förhållande med en kvinna som var smartare eller tjänade mer pengar än honom. Nästan lika smart får hon vara, men inte smartare. Då blir det fel i maktbalansen och mannen blir osäker på sin manlighet. Nemi påstår att det är därför som det är så svårt för riktigt smarta, coola tjejer (som hon själv tillexempel) att hitta pojkvän.
Som exempel tar de Spiderman och hans söta MJ, eller Superman och hans mjäkiga Lois Lane.
I sista rutan frågar Cyan Nemi:
- Har Superwoman någon pojkvän?
Nemi svarar:
- Nej, hon är singel.
Jag älskar Nemi. Hon är min hjälte.
Kommentarer
Trackback